Ökad rättssäkerhet i förvaltningsprocessen

Motion 1983/84:307 Marianne Karlsson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

4

Motion

1983/84:307

Marianne Karlsson

Ökad rättssäkerhet i förvaltningsprocessen

Enligt artikel 6 av den europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna föreskrivs att envar har rätt att få sina civila rättigheter och
skyldigheter prövade genom opartisk och offentlig rättegång inför en
oavhängig och opartisk domstol. Som framgår av den gällande engelska och
franska texten (se SÖ 1952:35), har man till och med rätt att bli hörd i ett
muntligt förfarande.

Möjligtvis trodde man i Sverige, när denna konvention blev antagen och
ratificerad, att med civila rättigheter och skyldigheter enbart avsågs sådant
som traditionellt hör till den s. k. civilrätten och som avgörs i vanliga
domstolar. Emellertid har praxis i den europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna utvecklats på det i och för sig naturliga sättet, att
man ej ansett sig kunna ta hänsyn till om en fråga av en stat internt anses vara
av civil eller administrativ karaktär. En hel del av de mål och ärenden som i
Sverige avgörs i administrativ ordning, har sålunda ansetts falla under de
civila rättigheter och skyldigheter där den enskilde har rätt till
domstolsprövning. Som ett fall av omedelbart intresse för svensk del kan
exempelvis nämnas Sporrongmålet. Av intresse är också att frågan om
indragning av rätten att bedriva läkaryrket anses beröra civila rättigheter (se
fallet Le Compte m. fl. v. Belgien, 23 juni 1981).

Ehuru brister fortfarande vidlåder vårt rättssystem, när det gäller
uppfyllandet av våra förpliktelser enligt konventionen, har vi ändå genom
vår förvaltningsreform genomfört en kraftig förbättring, så att det nu finns
väsentligt mindre att klaga på än för femton år sedan. En lovande utveckling
föreligger särskilt genom det allt allmännare införandet av tvåpartsprocessen
genom tillkomsten av allmänna ombud, som alltså har att föra det allmännas
talan, t. ex. vid mål om körkortsindragning, allmän rättshjälp eller vid förhör
enligt utlänningslagen. När det gäller mål om skatt eller avgift har vi ju av
tradition och sedan lång tid haft ett tvåpartsförfarande.

Genom ett dylikt tvåpartsförfarande uppnås den särskilda fördelen, att
rätten inte själv behöver genomföra någon egen utredning och ta fram sitt
eget utredningsmaterial, varigenom garantierna för oavhängighet och
opartiskhet rent praktiskt kraftigt förbättras. Det är ju ganska självfallet, att
ju mer en domstol måste engagera sig i ett besvärsmål, desto större blir risken
att den kan ha en förutfattad mening, när den i besvärsmålet behandlade
frågan kommer under den egentliga prövningen.

Enligt förvaltningsprocesslagen 8 § gäller att rätten skall tillse att mål blir
så utrett som dess beskaffenhet kräver. I den mån man vill se detta som en

Mot. 1983/84:307

5

uppmaning till en fast processledning från domstolens sida, kan intet
invändas däremot. Emellertid är det fullt möjligt att tolka stadgandet så, att
det skulle föreligga en skyldighet för rätten att inte bara förelägga parterna
att genomföra vederbörlig komplettering utan att även själv bidra med egen
utredning.

Särskilt vid omfattande skattemål är det vanligt att aktmaterialet är hart
när oöverskådligt. Kvaliteten på materialet kan variera kraftigt. Att lägga
alltihop till grund för en dom är naturligtvis ganska opraktiskt, och önskvärt
vore att domstolarna oftare gjorde bruk av sin rätt att avvisa överflödig
utredning. Parterna borde också i högre grad än nu bringas att själva tala om
vilket material de helst vill stödja sig på. Särskilt skatteprocessens karaktär
av beloppsprocess kan eljest medföra överraskningar för parterna, när
domen kommer, i det att domstolen kan ha tagit fasta på något som parterna
inte gittat åberopa, kanske av den anledningen att den part, till förmån för
vilken detta varit, vetat om att det var så bristfälligt att det lätt kunnat
avfärdas av motparten, om denne bara gjorts uppmärksam därpå. Ett
bidragande till målets koncentration genom parternas medverkan vore
därför i många fall att önska.

Det förefaller sannolikt att muntlig förhandling skulle vara till fördel för
målens koncentration, i rättssäkerhetens intresse. Med hänsyn till att sådan
är garanterad då saken gäller civila rättigheter och skyldigheter, och
anledning synes saknas att i den administrativa processen göra skillnad i
förfarandet på uteslutande den grunden, bör ingen förvägras muntlig
förhandling, såvitt avser första instans.

Vid den skriftliga processen inför administrativa domstolar är det brukligt
att en särskild föredragande upprättar en föredragningspromemoria. Ur de
rättssökandes synpunkt har denna betydelse framför allt när de vill
”obducera” sina misslyckanden, eftersom den återfinns i akten. Det skulle
säkert vara till förmån för rättssäkerheten, om parterna finge ta del av denna
redan i förväg samt ges rätt att tillföra åtminstone en kortare kommentar. Så
var förhållandet i 1734 års lag vid det skriftliga förfarandet i högsta instans
(gamla rättegångsbalken från 1734, kap. 30, 13 §). Detta kan vara ett bra
alternativ till en muntlig förhandling. Kanske kan enskilda parter tänkas vilja
avstå från sin konventionsenliga rätt till muntlig förhandling, om de i stället
bereds tillfälle att tillfoga sina kommentarer över föredragningspromemorian,
som ju ändå skall upprättas, varför nästan ingen extrakostnad uppstår.

Åberopande det anförda hemställs

att riksdagen beslutar anta följande förslag till ändring i
förvaltningsprocesslagen:

Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningslagen (1971:291) att dess 8
och 9 §§ skall erhålla följande ändrade lydelse:

8 § Rätten beskaffenhet.

Vid behov kompletteras. Överflödig utredning skall genom särskilt

beslut avvisas.

Mot. 1983/84:307

6

Uppträder företrädare för det allmänna i partsställning i målet, skall denne
föreläggas att jämte enskild part eller ensam komplettera utredningen, vid
äventyr att målet avgöres i befintligt skick, varvid dom ej må grundas å
omständighet som icke av part åberopats till grund för hans talan.

Vid enpartsmål bidrage rätten själv till utrednings frambringande.

9 § Förfarandet är skriftligt.

Part må ej förvägras muntlig förhandling inför rätten, med mindre rätten
prövar det uppenbart obehövligt eller skäl eljest talar emot det, stånde dock
fritt för regeringsrätten att sådan vägra.

Part må efter ansökan hos rätten och under avstående av rätt till muntlig
förhandling erhålla exemplar i förväg av föredragningspromemoria, varvid
rätten sätte frist för ingivande av kort slutpåminnelse i anledning av vad som i
föredragningspromemorian kan ha omnämnts eller därifrån uteslutits av vad
handlingarna i målet innehåller.

Stockholm den 10 januari 1984

MARIANNE KARLSSON (c)