Obligatoriska försäkringar inom ramen för facklig verksamhet

Motion 1983/84:1949 Sonja Rembo och Britta Hammarbacken

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

3

Motion

1983/84:1949

Sonja Rembo och Britta Hammarbacken

Obligatoriska försäkringar inom ramen för facklig verksamhet

De fackliga organisationerna har i Sverige en mycket hög anslutningsgrad.

I realiteten är facklig anslutning obligatorisk för anställda inom främst LO:s
avtalsområde, men också inom stora delar av TCO:s avtalsområde. De olika
förbunden har också i realiteten monopol på sina resp. avtalsområden. En
enskild anställd har inga möjligheter att välja förbund. Att stå utanför facklig
organisation kan också ha allvarliga negativa konsekvenser för den enskildes
möjligheter att få arbete. Detta ställer mycket stora krav på organisationernas
sätt att arbeta och på att minoritetsintressen skyddas.

Framför allt måste organisationernas verksamhetsområde vara klart
avgränsat på ett sådant sätt att det är rimligt att anta att det kan omfattas av
alla medlemmar. I fråga om de fackliga organisationerna måste således
verksamheten begränsas till att tillvarata medlemmarnas intressen i
egenskap av anställda. Detta får då givetvis inte tolkas så vitt att praktiskt
taget alla mänskliga aktiviteter anses beröra organisationernas medlemmar i
just denna egenskap. En facklig organisations stadgar får således inte vara så
allmänt angivna att de kan innefatta vilka slag av verksamheter som helst.

Utöver sedvanlig facklig verksamhet har de fackliga organisationerna på
senare år i ökande utsträckning börjat engagera sig i försäkringsarrangemang
som inte har anknytning till anställningen och arbetsplatsen.

Den försäkring som närmast förknippas med facklig verksamhet och som
av tradition handläggs av de fackliga organisationerna är arbetslöshetsförsäkringen.
Denna finansieras emellertid numera praktiskt taget i sin helhet
av arbetsgivaravgifter och statsbidrag. Medlemsavgifterna är försumbara.

På senare år har härtill kommit de s. k. arbetsmarknadsförsäkringarna
(AMF). De ger anställda som är bundna av kollektivavtal tilläggsförsäkringar
som omfattar sjukdom, arbetsskada, avgångsbidrag, tilläggspension och
tjänstegrupplivförsäkring. Försäkringarna betalas av arbetsgivarna och
utgör således en del av anställningsförmånerna. Avgifterna förutsätts
avräknas från tillgängligt löneutrymme.

Genom att ett särskilt försäkringsbolag har bildats för arbetsmarknadsförsäkringarna
har dessa undandragits den traditionella försäkringsmarknaden
och utsätts därmed inte för prövning under normala marknadsbetingelser.

Utöver dessa försäkringar, som omfattar den enskilde i egenskap av
arbetstagare, har fackliga organisationer i ökande utsträckning börjat teckna
obligatoriska, kollektiva försäkringar som inte har anknytning till arbetet,
exempelvis grupplivförsärkingar och s. k. fritidsförsäkringar (trygghetsförsäkringar).
På senare tid har också obligatoriska, kollektiva försäkringar

1 * Riksdagen 1983/84.3 sami. Nr 1948-1953

Mot. 1983/84:1949

4

börjat uppträda på sakförsäkringsområdet. Ett förbund, Elektrikerförbundet,
har redan infört hemförsäkring, och sådana diskuteras inom flera
förbund inom såväl LO som TCO. En annan försäkring som är aktuell är
motorfordonsförsäkring.

Elektrikerförbundets försäkring har mötts av stark kritik från en del
medlemmar och är f. n. föremål för prövning i domstol.

Med anledning av Elektrikerförbundets planer på en obligatorisk
hemförsäkring för sina medlemmar i samarbete med Folksam begärdes
tillstånd att samköra Elektrikerförbundets dataregister över medlemmarna
med Folksams kundregister. Datainspektionen biföll denna ansökan endast
under förutsättning att de enskilda medlemmarna lämnade sitt tillstånd till
samkörningen. Efter överklagande beviljade dock regeringen tillstånd till
samköming under förutsättning att den som avses bli registrerad bereds
möjlighet att förklara att han eller hon inte medger registrering, s. k. negativ
avtalsbindning.

Därefter har datainspektionen under förutsättning av medlemmarnas
positiva godkännande på samma sätt som i fråga om Elektrikerförbundet
bifallit en ansökan om samköming av Metallindustriarbetareförbundets
medlemsregister med Folksams register över bilförsäkringskunder. Också
detta beslut har överklagats hos regeringen.

Premierna för försäkringarna betalas i allmänhet som en del av
medlemsavgiften eller enligt kollektivavtal av arbetsgivaren och avräknas i så
fall från tillgängligt löneutrymme. I en del fall debiteras medlemmarna
särskilda avgifter. Det förekommer också att premien betalas, helt eller
delvis, av medel som fackliga organisationer disponerar för andra ändamål. I
dessa fall kan det vara omöjligt för den enskilde medlemmen att överblicka
vilka kostnader medlemsavgiften egentligen täcker och hur mycket olika
förmåner kostar.

Någon urträdes- eller reservationsrätt för medlemmarna föreligger inte.

Kollektiva försäkringar kan många gånger erbjuda lämpliga lösningar för
grupper av människor med ett likartat försäringsbehov. Den utveckling som
nu äger rum mot en kraftig ökning av obligatoriska kollektiva försäkringar i
de fackliga organisationernas regi ger emellertid upphov till en rad frågor.

De fackliga organisationernas monopolställning och det krav som i
realiteten föreligger på obligatoriskt medlemskap medför att medlemmarna
för sin yrkesutövning är helt beroende av de fackliga organisationerna. Ett
långtgående engagemang från de fackliga organisationerna i medlemmarnas
privatekonomiska förhållanden kan inte förhindras från medlemmens sida
genom exempelvis utträde. Det vore f. ö. orimligt att anta att en medlem för
att slippa bli hemförsäkrad av facket skulle tvingas lämna den fackliga
organisationen. Det kan alltså ifrågasätts om kollektiva försäkringar i den
utsträckning som nu är aktuell är förenliga med de fackliga organisationernas
naturliga verksamhetsområde och om de inte innebär ett icke acceptabelt
ingrepp i de enskilda medlemmarnas personliga integritet.

Mot. 1983/84:1949

5

En uppenbar risk för dubbelförsäkring föreligger. Den s. k. trygghetsförsäkringen-fritidsförsäkringen
innefattar exempelvis ersättning för skada
under resa. Sådan ersättning ingår också vanligen i hemförsäkringar. På
sakförsäkringsområdet kan flera personer i samma familj vara försäkrade för
samma risker genom olika fackliga organisationer.

Genom att de berörda kollektiven är heterogena sätts sedvanliga
försäkringsekonomiska regler ur spel. Riskbedömningen påverkas således
inte av de många gånger avsevärda skillnader som föreligger mellan olika
individer. Detta ligger i viss mån i den kollektiva försäkringens natur, men
det kan ifrågasättas om konsekvenserna blir rimliga, då det är fråga om så
stora kollektiv med en så heterogen sammansättning som då det är fråga om
fackliga organisationer som täcker hela landet, alla olika boendeformer och
åldrar för att nämna några faktorer. Graden av subventionering kan komma
att uppfattas som klart orättvis.

Intresset för att själv påverka premienivån genom iakttagande av
försiktighet och eget ansvar minskar i ett system, där den enskilde inte ser
något samband mellan skadefrekvens och premie.

Genom att något anbudsförfarande i allmänhet inte förekommer,
snedvrids hela försäkringsmarknaden. Man kan lätt föreställa sig en
situation, där samtliga fackliga organisationer kollektivt och obligatoriskt
täckt sina medlemmars normala försäkrngsbehov i ett eller möjligen två
försäkringsbolag. Den kvarstående minoritet av befolkningen som står
utanför arbetsmarknaden - ungdomar, studerande, vissa pensionärer,
företagare, handikappade m.fl. minoritetsgrupper - skulle då få mycket
stora svårigheter att till rimliga kostnader täcka sitt försäkringsbehov. I likhet
med alla andra monopol skulle också detta leda till stagnerad
produktutveckling, byråkrati och höga kostnader för den enskilde.

Även om utvecklingen inte skulle gå så långt, inger det allvarliga farhågor
att en så stor del av försäkringsmarknaden som det här är fråga om undandras
sedvanliga konkurrensvillkor. Även om föreningsrätten skulle medge att
fackföreningar binder sina medlemmar till långtgående försäkringsarrangemang,
kan det ifrågasättas om detta är förenligt med kravet på en sund
utveckling av försäkringsverksamheten.

Av allt att döma strävar de fackliga organisationerna efter att samla
försäkringarna i försäkringsinstitutioner i vilka de försäkrade, dvs. de
fackliga organisationerna, har "ett avgörande inflytande”. Konsekvenserna
av att större delen av befolkningens försäkringsinnehav förvaltas enligt
fackliga principer i stället för sedvanliga försäkringsekonomiska är oklara.

En mer eller mindre fullständig kartläggning av fackliga medlemmars
försäkringssituation och därmed familjeförhållanden och förmögenhetsställning
genom datasamkörning av medlemsregister med försäkringsregister
inger obehagliga associationer och bör inte få förekomma utan den enskildes
uttryckliga samtycke.

Rättsosäkerheten inom det här området styrks också av det förhållandet

Mot. 1983/84:1949

6

att kollektiva försäkringar tecknade av fackliga organisationer inte omfattas
av konsumentförsäkringslagen.

Vi anser därför att det behövs en förutsättningslös utredning av
konsekvenserna för såväl den enskilde som försäkringsverksamheten av
kollektiva, obligatoriska försäkringar tecknade av fackliga organisationer.
Med anledning härav hemställer vi

att riksdagen beslutar anhålla hos regeringen om en förutsättningslös
utredning av kollektiva, obligatoriska försäkringar i enlighet med
vad som anges i motionen.

Stockholm den 25 januari 1984

SONJA REMBO (m)

BRITTA HAMMARBACKEN (c)