Ny konkurslag (prop. 1986/87:90) (Motion 1986/87:l136 Martin Olsson m. fl. (c))

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:L136

Martin Olsson m. fl. (c)

Ny konkurslag (prop. 1986/87:90)

Inledning

Gällande konkurslagstiftning infördes 1921 och har därefter vid ett stort antal
tillfällen kompletterats. Lagen har därmed blivit svår att överblicka för
gemene man. Till en del beror detta på att lagen vid sin tillkomst speglade
det dåvarande samhällets krav på insatser i fråga om bevakning av borgenärs
rätt. Konkurslagstiftningen har således inte reformerats i den takt som samhällsutvecklingen
och därmed också förändringar i företagsstrukturer m. m.
erfordrat.

Konkurslagens utformning och innehåll har diskuterats under många år.
Redan 1971 tillsattes den s. k. konkurslagkommittén med direktiv att presentera
förslag till förenkling och modernisering av konkurslagstiftningen.
Kommittén har också överlämnat ett antal betänkanden som legat till grund
för lagstiftningsarbete.

1982 avlämnade konkurslagkommittén sitt slutbetänkande med förslag till
ny konkurslag. Kommitténs förslag har remissbehandlats och emottagits i
huvudsak positivt av remissinstanserna.

Enhetlig handläggningsform vid konkurs

Av betänkandet SOU 1983:24 Ny konkurslag framgår att kommittén för sin
del förordar ett bibehållande av nuvarande skilda principer vid konkurser.
Kommittén föreslår således att nuvarande delade konkursförfarande med
mindre och ordinära konkurser alltfort skall gälla.

Under beredningsarbetet i justitiedepartementet har denna huvudprincip
i konkurslagkommitténs remissbehandlade förslag förkastats. I stället har
departementet utarbetat ett förslag till ett enhetligt handläggningsförfarande
vid konkurs. I detta arbete har företrädare för tillsynsmyndigheterna vid
konkurs och konkursförvaltare deltagit. Däremot har förslaget inte presenterats
för andra intressegrupper som företrädare för borgenärerna, intresseorganisationer
för företagande eller för de fackliga organisationerna. Enligt
centerpartiets mening är detta en brist.

Lagrådet har också vid sin granskning av propositionsförslaget påtalat det
faktum att förslaget inte varit föremål för sedvanlig remissbehandling och
anför (bilagedel till proposition 1986/87:90, Bilaga 8 s. 177): ”En enhetlig
handläggningsform innebär en väsentlig nyhet både systematiskt och sakligt.
Den för med sig konsekvenser för regleringen av andra konkursrättsliga frå

gor. Det hade givetvis varit av värde att veta om remissinstanserna ser några Mot. 1986/87

tillämpningsproblem i samband med en enhetlig handläggningsform.” Vi de- L136

lar lagrådets inställning i detta avseende.

Centerpartiet har, bl. a. i motion 1986/87:K 232 angående frihet och
rättstrygghet för den enskilde av Bertil Fiskesjö m. fl. anfört: ”För den slutliga
lagproduktens innehåll och utformning är det av stor betydelse att regeringens
propositioner bygger på ett allsidigt och analyserat underlag och att
detta finns tillgängligt vid riksdagsarbetet. Kraven på ett noggrant utredningsarbete
och på remissbehandling av lagförslag får inte åsidosättas.”

Det arbete som konkurslagkommittén presenterat ger ett underlag av den
beskaffenhet vi efterfrågar. Det finns därmed inte anledning att ytterligare
utreda frågor rörande konkurshandläggning m. m.

Den nu föreslagna lagstiftningen har inte varit föremål för remissbehandling.
De synpunkter som framkommit vid remissarbetet av kommitténs slutbetänkande
kan därför endast till en del anses belysa i vilken utsträckning
propositionens lagförslag uppfyller kraven på tillgänglighet, överskådlighet
och enhetlighet.

Beredningen av regeringsförslag i riksdagens utskott ger möjligheter för
utskottet att inhämta synpunkter från såväl myndigheter som organisationer
och enskilda i det fall utskottet så finner lämpligt. Vi utgår från att lagutskottet
vid sin beredning av proposition 1986/87:90 Ny konkurslag genom remissförfarande
och/eller hearings inhämtar synpunkter på lagförslaget från företrädare
för borgenärer, fackliga organisationer och företagsorganisationer.

Ett sådant förfarande i lagutskottet kan medföra att riksdagens behandling
av propositionen fördröjs något. Mot bakgrund av den radikala förändring
av handläggningsformerna vid konkurs som propositionen förordar och
de konsekvenser på annan näraliggande lagstiftning som detta kan medföra
finner vi det motiverat att redan nu aktualisera ett senare ikraftträdande av
den nya konkurslagen än propositionen anger. Riksdagen bör därför besluta
att, med avslag på regeringens förslag i denna del, den nya konkurslagen
med följdändringar i annan lagstiftning skall träda i kraft ett år senare,
d. v. s. den 1 januari 1989.

Borgenärernas ställning

Av propositionen framgår att föredragande statsråd föreslår ett konkursförfarande
i huvudsak i enlighet med nuvarande handläggning av de mindre
konkurserna. Därutöver föreslås konkursförvaltarens uppgifter vidgas att
dels omfatta nuvarande område, dels också omfatta vissa allmänna överväganden
av sysselsättningspolitisk och/eller regionalpolitisk karaktär.

Skillnaderna i nuvarande handläggning av mindre konkurs i förhållande
till ordinär sådan är borgenärskollektivets inflytande över konkursförvaltningen.
Även när det gäller information om konkursen och dess handläggning
gör lagen nu åtskillnad om konkursen handläggs som mindre konkurs
eller som ordinär sådan. Vid ordinär konkurs är borgenärsinflytandet över
konkursförvaltningen större än vid mindre konkurs. När det gäller information
om förvaltningen, konkursboets avveckling m. m. har likaså borgenärer

i ordinär konkurs en starkare ställning än om konkursen drivs som en mindre Mot. 1986/87
sådan. L136

I det praktiska arbetet kan detta komma att innebära att borgenärer, vare
sig dessa har prioriterade eller oprioriterade fordringar i förhållande till konkursboet,
får en svagare ställning. Den nya konkurslagen kan också medföra
att enskilda borgenärer inte får information om att ett konkursförfarande
inletts eller information om en konkurs handläggning och avslutning.

Enligt vår uppfattning är det viktigt att konkursförvaltaren får ett utrymme
att bevaka övergripande samhällsintressen samtidigt som han skall driva
eller avveckla konkursboet utifrån borgenärernas intressen. En viktig uppgift
för förvaltaren måste vara att söka finna möjligheter för konkursföretaget
att drivas vidare. Detta är särskilt angeläget i sysselsättningssvaga områden.
Även regionalpolitiska aspekter bör kunna vägas in när frågor rörande
konkursboets fortsatta drift prövas.

Det ligger i samhällets intresse att företagandet i landet kan utvecklas.

Inte sällan är en företagsutveckling direkt beroende av möjligheterna att erhålla
goda krediter. Självklart innehåller all kreditgivning vissa riskmoment.

Lagstiftningen har dock utformats så att vissa grupper av borgenärer har ett
större skydd än andra. Föreliggande lagförslag föreslår inga förändringar
vad gäller förmånsordning. Vid konkursboets avveckling skall därmed tillgångarna
fördelas som tidigare.

Förslaget till ny konkurslag kan dock innebära att borgenärernas minskade
inflytande över konkursförvaltningen och de försämrade möjligheterna
till information som lagen stadgar påverkar kreditgivares inställning till att
bevilja krediter på ett olyckligt sätt. Projekt i sysselsättningssvaga områden
har redan nu större svårigheter att få krediter än projekt i områden med tillväxt
och med en stark arbetsmarknad.

Det är utifrån våra värderingar positivt att det i propositionen föreslås att
konkursförvaltaren ges möjlighet att vid avveckling av konkursboet även beakta
vad som är ägnat att långsiktigt främja sysselsättningen på orten. Denna
utgivning jämfört med gällande lag har inte föreslagits av konkurslagkommittén
och har därför inte - liksom förslaget om den enhetliga handläggningsformen
- varit föremål för remissbehandling, liksom vi anfört vad gäller
handläggningsformen finner vi det lämpligt att synpunkter på förslaget i denna
del inhämtas under utskottsbehandlingen, så att klarhet vinns om olika
intressegruppers syn på detta och hur de bedömer konsekvenserna av förvaltarnas
något vidgade åligganden.

Regeringen bör, enligt vår mening, noggrant följa att avvägningen mellan
borgenärsintressen och allmänna intressen inte tillåts utvecklas så att företagsverksamhet
i praktiken kommer att försvåras i sysselsättningssvaga områden.
Vad ovan anförts bör ges regeringen till känna.

Konkursförvaltarens informationsskyldighet

Av propositionen framgår att konkursförvaltarens informationsskyldighet
gentemot borgenärerna begränsas i förhållande till nuvarande lagstiftning.

Ett exempel härpå är propositionens förslag att borgenärerna skall anses informerade
om konkursens avveckling endast genom kungörelse.

I dag erhåller, enligt våra uppgifter, vanligen alla borgenärer information Mot. 1986/87
om utdelningsförslag m. m. Detta gäller borgenärer såväl i mindre konkur- L136
ser som i ordinära sådana.

Ur borgenärernas synpunkt är information om att en gäldenär begärts i
konkurs viktig. Borgenären kan ha intresse av att bevaka sin fordran. Även
i de fall där konkursboets tillgångar enbart räcker för att bestrida konkursförvaltningskostnaderna
kan en borgenär vara beroende av information om
konkursboets avveckling t. ex. för att i sin egen bokföring kunna avskriva
skulden.

Konkurslagen bör därför klart definiera konkursförvaltarens informationsskyldighet
gentemot borgenärerna. Det bör ankomma på utskottet att
utforma lagtext i enlighet med det ovan anförda.

Återvinning till konkursbo

I lagförslaget 4 kap. 5 § preciseras förutsättningarna för återvinning. Om
fråga är om benefika transaktioner enligt 4 kap. 6 § skall temat för motbevisning
avse gäldenärens sufficiens vid transaktionstillfället. Därtill föreslår
statsrådet att bevisbördan åläggs den närstående.

Så som lagtexten formulerats finns enligt vår mening betydande utrymme
för tolkning om dess egentliga innehåll. Därtill kommer att vare sig text eller
motivuttalande ger vägledning för närstående när och i vilken utsträckning
förfoganderätten över en gåva med rimlig säkerhet övergår till mottagaren.

I detta sammanhang finns anledning påpeka att ett stort antal människor
i lagens mening är insufficienta men samtidigt solventa. Detta torde gälla
många företagare som nyligen startat ett företag där skulderna ofta överstiger
de utmätningsbara tillgångarna. Privatpersoner med nyligen inköpta egnahem
kan ha en skuldbörda som överstiger tillgångarna. Människor med
stora studieskulder saknar ofta tillgångar som motsvarar skuldbördan. De är
därmed insufficienta men kan trots detta mycket väl vara solventa.

Lagtexten ger utrymme för talan om återvinning även i de fall gäldenärens
gåva ligger ett flertal år tillbaka i tiden och oaktat han vid gåvotillfället inte
hade anledning förmoda att han senare skulle hamna i ekonomiska trångmål
och begäras i konkurs. Därtill ålägger lagstiftaren närstående bevisa att han/hon
inte hade vetskap om gäldenärens insufficiens vid gåvotillfället och inte
heller borde ha känt till detta.

En återvinningstalan kan därmed avse det fall när en gäldenär avstår från
arv till sina barns förmån även om transaktionen genomfördes mer än fem år
före konkurstillfället. Talan torde även kunna väckas oaktat att konkursen
aktualiseras av fordringsägare som gäldenären vid tidpunkten för den benefika
transaktionen inte häftade i skuld till. Vi ifrågasätter om detta är lagstiftarens
mening.

Som vi ovan visat ger den föreslagna lagtexten utrymme för betydande
tolkningsmöjligheter. Detta är inte förenligt med de krav på förutsebarhet i
lagstiftningen som gemene man har rätt att fordra.

Mot bakgrund av vad ovan anförts bör riksdagen besluta med ändring av
regeringens förslag att temat för motbevisning i talan om återvinning vid
transaktioner av benefik karaktär liksom tidigare skall avse gäldenärens solvens.

4 kap. 6 § l:a st. bör därför få följande lydelse: ”En gåva går åter, om Mot. 1986/87

den har fullbordats senare än sex månader före fristdagen. En gåva som har L136

fullbordats dessförinnan men senare än ett år eller, när den har skett till någon
som är närstående till gäldenären, tre år före fristdagen går åter om gäl

denären var eller genom förfarandet blev insolvent.”

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar att den nya konkurslagen jämte av denna
föranledda ändringar i andra lagar skall träda i kraft den 1 januari
1989,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om vikten av tillämpningen av den föreslagna
bestämmelsen i 7 kap. 8 § om konkursförvaltarens vidgade
uppgifter,

3. att riksdagen beslutar att i konkurslagen införa en reglering om
konkursförvaltarens informationsskyldighet om konkursförvaltningen
m. m. så som i motionen anförts,

4. att riksdagen beslutar att konkurslagens 4 kap. 6 § l:a stycket
skall ha följande lydelse:

Vårt förslag:
4 kap. 6 §

Regeringens förslag:

En gåva går åter, om den har fullbordats
senare än sex månader före
fristdagen. En gåva som har fullbordats
dessförinnan men senare än ett
år eller, när den skett till någon som
är närstående till gäldenären, tre år
före fristdagen, går åter, om det inte
visas att gäldenären efter gåvan hade
kvar utmätningsbar egendom som
uppenbart motsvarade hans skulder.

Stockholm den 27 mars 1987

Martin Olsson (c)

Bengt Kindbom (c)

Kersti Johansson (c)

Marianne Karlsson (c)

Ny konkurslag (prop. 1986/87:90)

Motioner

Övrigt om motionen

Intressenter