Ny konkurslag (prop. 1986/87:90)

Motion 1986/87:l134 Bengt Harding Olson m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:L134

Bengt Harding Olson m. fl. (fp)
Ny konkurslag (prop. 1986/87:90)

Förslaget till ny konkurslag är resultatet av ett omfattande och långvarigt
arbete för att reformera konkurslagstiftningen. Att denna lagstiftning fungerar
väl är väsentligt för vårt marknadsekonomiska system. Förslaget har enligt
vår uppfattning efter de förändringar vi föreslår nedan förutsättningar
att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sin uppgift att reglera avvecklingen
av företag som inte har möjlighet att klara av sina ekonomiska åtaganden.
Det är inte möjligt att nu bedöma hur lagen i alla avseenden kommer att
fungera. Den praktiska tillämpningen av lagen kan därför motivera att det
senare vidtas justeringar.

Tillsynen över förvaltningen

I propositionen föreslås att tillsynsmyndigheten, kronofogdemyndigheterna,
i större utsträckning än hittills skall höras av förvaltaren innan viktigare
förvaltningsuppgifter utförs.

Vi har inget att invända mot att tillsynsmyndigheten får ett större ansvar
vad gäller kontrollen och tillsynen över förvaltningen. Det som emellertid är
ägnat att väcka tveksamhet är den dubbelroll som kronofogdemyndigheterna
i detta sammanhang har. Förutom att vara tillsynsmyndighet intar kronofogdemyndigheten
i allmänhet rollen som företrädare för den oftast störste
borgenären, staten. Den inbyggda konflikt som finns med denna ordning
riskerar att nu förstärkas i och med att kronofogden i egenskap av tillsynsmyndighet
skall få ett större ansvar för konkursboets förvaltning och avveckling.
Det vore enligt vår uppfattning bättre om man kan finna en ordning där
tillsynsmyndigheten står helt fri från borgenärsintressen. Det måste i så fall
innebära att tillsynsansvaret överförs på någon annan organisation eller
myndighet. Denna fråga bör enligt vår uppfattning studeras ytterligare. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Omvänd bevisbörda vid återvinning

I propositionen föreslås att när fråga uppkommer om återvinning av en otillbörlig
rättshandling mellan gäldenären och en nära anhörig till denne skall
återvinning kunna ske om den anhörige inte kan visa att han/hon inte kände
till att gäldenären var insolvent. Detta innebär med andra ord en omvänd
bevisbörda. Presumtionen kommer hädanefter vara att den anhörige är
medveten om insolvensen, och vederbörande måste visa att så inte var fallet

för att rättshandlingen skall bli giltig. I likhet med våra ställningstaganden Mot. 1986/87
tidigare när fråga har uppkommit om omvänd bevisbörda motsätter vi oss L134
införandet av en sådan ordning.

Förslaget om omvänd bevisbörda har framförts av den s. k. Eko-kommissionen,
en kommission som inte utmärkte sig för att sätta den traditionella
rättsäkerheten i högsätet. Som framgår av propositionen har också majoriteten
av remissinstanserna avstyrkt principen med omvänd bevisbörda. Även
om förslaget därefter har modifierats av föredraganden innebär det likafullt
ett från rättssäkerhetssynpunkt tveksamt inslag i vår rättsordning.

Förvaltarens ansvar vid avvecklingen

Konkursförvaltarens viktigaste uppgift är att vidta åtgärder som främjar en
förmånlig och snabb avveckling av boet och som möjliggör för borgenärerna
att få största möjliga utdelning.

Utöver detta föreslås nu i propositionen att förvaltaren också skall beakta
de anställdas och det allmännas gemensamma intresse av att sysselsättningen
långsiktigt främjas. Detta innebär att förvaltaren inte skall behöva avyttra
verksamheten till den som lämnar det fördelaktigaste budet utan skall kunna
välja att göra detta till annan köpare under förutsättning att denne kan driva
företaget vidare och på så sätt trygga de anställdas sysselsättning.

De bakomliggande motiven till den föreslagna bestämmelsen är att konkursförvaltaren
skall kunna avstå från att sälja rörelsen till någon som visserligen
betalar högst pris men som kan förväntas ”slakta” företaget för att sedan
avveckla rörelsen. I stället skall konkursboet kunna avyttras till någon
som betalar ett lägre pris men som genom att förhoppningsvis driva företaget
vidare kan minska den samhällsekonomiska förlust som en företagsnedläggelse
kan innebära.

Vi ser en betydande risk med att på detta sätt väga in icke företagsekonomiska
hänsyn i samband med avvecklingen av ett konkursbo. Att inte avveckla
till högstbjudande kommer självfallet leda till att borgenärerna åsamkas
en ekonomisk förlust som de inte själva kan påverka. De som ofta drabbas
hårt i en sådan situation är småföretagare som är leverantörer till det
företag som har gått i konkurs. Det finns risk för att det uppstår en kedja av
konkurser i sådana situationer.

Att av huvudsakligen samhällsekonomiska skäl driva ett företag vidare
som har varit försatt i konkurs riskerar dessutom att bli ett kostsamt experiment.
Slutligen kommer det att vara en utomordentligt svår uppgift för en
konkursförvaltare att avgöra när han skall avstå från att ge borgenärerna
högsta utdelning för att i stället försöka finna en lösning som långsiktigt
främjar sysselsättningen. Vad vi här har anfört leder oss till att yrka avslag
på förslaget att förvaltaren vid avvecklingen av konkursboet skall beakta vad
som långsiktigt främjar sysselsättningen. Det finns dessutom skäl att påminna
om att det redan i dag tas hänsyn till sysselsättningsaspekten. Om borgenärerna
nämligen är överens om ett lägre pris kan det visa sig att företaget
går att driva vidare vilket på sikt gynnar borgenärerna och sysselsättningen.

Ofta är det staten i kraft av största borgenär som har ett avgörande inflytande
härvidlag.

Förvaltare

Mot. 1986/87
L134

Förvaltaren har en utomordentligt viktig uppgift. Det är därför av största
vikt att det till förvaltare utses personer med kunskap och erfarenhet av de
många frågor som uppkommer i samband med en gäldsavveckling.

I allmänhet ges uppdraget att vara förvaltare till en advokat. I praktiken
sker fördelningen av förvaltaruppdrag enligt en inofficiell lista som konkursdomaren
har. Detta har kommit att betyda att ett begränsat antal advokater
har fått monopol på de attraktiva uppdragen som konkursförvaltare.

Vi tror att det finns möjlighet att med bibehållet krav på kunskap och erfarenhet
hos förvaltarna vidga kretsen av personer som kan komma i fråga för
uppgiften. Ett led i detta vore att de blivande konkursdomstolarna visade
större öppenhet vad gäller att redovisa på vilka grunder som förvaltarna väljs
ut. Det urval av förvaltare som löpande utnyttjas bör redovisas öppet på en
”lista”. Personer som inte ”blir godkända” av domstolen att fullgöra uppgift
som förvaltare bör också beredas möjlighet att vända sig till hovrätten för
att få ett sådant ställningstagande prövat. Vad vi här har anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna. Dessutom bör förvaltarens geografiska
arbetsområden utvidgas till att i vart fall omfatta hela det område över
vilket en tillsynsmyndighet har ansvar.

I propositionen diskuteras helt kort frågan om risken för att förvaltare
hamnar i jävssituationer. Att situationer kan uppkomma där förvaltaren har
olika anknytningar till borgenärsgrupperna är, särskilt på mindre orter, inte
ovanligt. Vi anser det otillfredsställande att det i propositionen inte har givits
klarare regler för i vilka situationer som jäv skall anses föreligga. Vi efterlyser
därför att det i lagtexten skall tas in preciserade jävsregler huvudsakligen
motsvarande dem som finns i RB. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag
till sådan ändring i lagen.

Rekonstruktion utan konkurs

Avslutningsvis vill vi också ifrågasätta om de nuvarande modellerna för
gäldsavveckling som vi har i Sverige är tillräckliga.

Konkurs är i många fall nödvändig och i vissa fall den bästa lösningen på
en ekonomisk krissituation för företag. Men ibland och alltför ofta vållas
onödiga förluster beträffande både realkapital och humankapital. Med andra
ord: samhället kan genom konkurs onödigtvis förlora både ett företag och
en företagare.

Gällande rätt anvisar ett ackordsförfarande som alternativ till konkurs för
ekonomisk sanering av företags skuldbörda. Men dessa regler är otillfredsställande
och ackord används därför alltför sällan.

Utomlands och då exempelvis i Danmark, Norge, England och USA finns
flera andra varianter för rekonstruktion av gäldenärens ekonomi.

I Sverige finns ett uttalat behov av ett nytt rekonstruktionsförfarande för
främst företag i kris. Ett sådant förfarande måste utformas så att det kan få
ett brett användningsområde. - Regelsystemet måste vara enkelt för att uppnå
en praktisk och riktig tillämpning. Det är viktigt att förfarandet omfattar

hela borgenärsgruppen. För rekonstruktionen bör anlitas en kvalificerad ad- 5

ministratör. Gäldssaneringen får sedan göras i erforderlig omfattning och Mot. 1986/87
bör vid behov kunna förbindas med villkor. Förfarandet bör stå under rimlig L134
tillsyn. För övrigt bör rekonstruktionen i princip ske på frivillig basis.

Mot denna bakgrund föreslås att en parlamentarisk utredning tillsätts med
uppdrag att utreda och föreslå en modell för rekonstruktion av företag i ekonomisk
kris som alternativ till konkursinstitutet.

Hemställan

Med hänvisning till ovan hemställer vi

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad vi i motionen anfört angående en alternativ ordning vad gäller
framtida tillsynsmyndighet,

2. att riksdagen beslutar om sådana ändringar i 4 kap. 5 § att den
omvända bevisbördan för närstående tas bort,

3. att riksdagen beslutar att avslå 7 kap. 8 § 2 st. som gäller förvaltarens
möjlighet att vid avvecklingen av konkursbo ta hänsyn till vad
som är ägnat att långsiktigt främja sysselsättningen,

4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad vi i motionen anfört angående regler för utseende av förvaltare,

5. att riksdagen beslutar hos regeringen begära förslag till sådan
ändring i konkurslagen att jävsbestämmelser införs,

6. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att en utredning
tillsätts med uppgift att föreslå en modell för rekonstruktion av företag
i ekonomisk kris som alternativ till konkursinstitutet.

Stockholm den 26 mars 1987
Bengt Harding Olson (fp)

Ulla Orring (fp) Kjell-Arne Welin (fp)

Barbro Sandberg (fp)

1