Ny konkurslag (prop. 1986/87:90)
Motion 1986/87:l133 Per-Olof Strindberg m. fl. (m)
Motion till riksdagen
1986/87:L133
Per-Olof Strindberg m. fl. (m)
Ny konkurslag (prop. 1986/87:90)
I propositionen föreslås att det skall införas skyldighet för förvaltare att i
viktigare förvaltningsfrågor höra tillsynsmyndigheten. Den ordning för tillsyn
som för närvarande gäller har varit i kraft sedan den 1 januari 1980. Tanken
i denna ordning är att förvaltaren självständigt fattar alla beslut även om
han i vissa fall är skyldig att höra berörda borgenärer. Tillsynsmyndigheten
har normalt inte någon befogenhet att påverka konkursförvaltningen. Enligt
propositionen bör en ändring ske i dessa förhållanden.
Vi menar att det är alltför tidigt att nu överväga att pröva nya former för
tillsynen. Det saknas anledning att göra ändring i det system som bygger på
principen att förvaltaren fattar besluten och tar ansvaret för dem. En utvidgad
skyldighet för förvaltaren att samråda med tillsynsmyndigheten kan dels
göra ansvarsfrågan mera oklar, dels leda till ett dyrare, långsammare system
för förvaltning av konkursboet. Propositionens förslag i denna del bör därför
avvisas.
I propositionen föreslås vidare att förvaltaren skall ges möjlighet att ta
hänsyn till andra viktiga intressen än borgenärsintresset. Närmare bestämt
föreslås att förvaltaren bl. a. skall kunna beakta intresset av att sysselsättningen
på en viss ort upprätthålls.
Gällande rätt utgår från att förvaltarens uppgift är att tillvarata borgenärernas
intressen. Förvaltaren skall verka för en snabb och för borgenärerna
förmånlig avveckling av boet. Om konkursboet bl. a. utgörs av en rörelse
anses det emellertid redan i dag åligga förvaltare att beakta de anställdas
intressen av att få sin framtida anställning långsiktigt tryggad. Förvaltaren
bör därför ta kontakt med bl.a. den regionala utvecklingsfonden, de anställdas
fackliga företrädare m. fl. Förvaltaren anses också skyldig att fullgöra
vad som åligger en arbetsgivare enligt bl. a. lagen om medbestämmande i
arbetslivet och lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder.
Vi menar att längre gående skyldighet gentemot anställda inte bör åvila
förvaltaren. Att borgenärer skulle åläggas ett ansvar för andra personers sysselsättning
innebär ett främmande inslag i svensk konkurslagstiftning. Det
är att skapa en orimlig situation att utsätta borgenärerna för ytterligare förluster
utöver dem konkursen i sig kan ha åsamkat dem. Det förtjänar också
att understrykas att borgenärerna inte sällan utgörs av andra företag, vilka
är beroende av en så stor utdelning som möjligt ur boet. Om ökade förluster
skall drabba konkursboet p. g. a. en olönsam fortsatt drift av ett företag kan
detta på ett ogynnsamt sätt slå tillbaka på företag som utgör borgenärer och
Mot.
1986/87
L133-136
1 Riksdagen 1986/87. 3 sami. Nr L133-136
därmed ge negativa effekter vad gäller sysselsättningen i dessa företag. För- Mot. 1986/87
slaget kommer också om det genomförs att negativt påverka kreditbedöm- L133
ningen i näringslivet. Företagens möjligheter att utnyttja rörelsetillgångar
som kreditsäkerhet kan försämras. Vi vill också erinra om att lagrådet konstaterade
att ett hänsynstagande till ett för flertalet borgenärer i princip
främmande samhällsintresse rimmar mindre väl med konkursinstitutets
grundidé att en insolvent gäldenärs samlade tillgångar snabbt skall tas i anspråk
för att, så långt det går, hans borgenärer skall få betalning för sina
fordringar. Av de nämnda skälen bör förslaget avvisas.
I propositionen föreslås vissa ändringar som är avsedda att utvidga återvinningsmöjligheterna.
I fråga om rättshandlingar mellan gäldenären och
närstående till honom föreslås sålunda bevislättnader för den som påkallar
återvinning av otillbörliga rättshandlingar. I sådana fall skall närstående
medkontrahent till gäldenären anses ha känt till eller bort känna till gäldenärens
insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.
Återvinning skall inte äga rum om den närstående kan göra sannolikt att han
varken hade eller bort ha sådan kännedom. Enligt departementschefen bör
man nämligen kunna utgå från att närstående till gäldenären regelmässigt
känner till, eller borde känna till, både insolvensen och de omständigheter
som gjorde rättshandlingen otillbörlig. Därför menar departementschefen
att det är befogat att presumera ond tro hos den närstående.
Förslaget om en i princip omvänd bevisbörda för närstående beträffande
återvinning till konkursbo härrör från Eko-kommissionen. Kommissionens
förslag har vid remissbehandlingen fått ett övervägande negativt mottagande.
I likhet med många remissinstanser motsätter vi oss förslaget. Det kan
vara utomordentligt svårt att göra sannolikt att man inte har känt till ett visst
förhållande. Följden blir med stor sannolikhet bristande rättssäkerhet för
närstående i konkurssituationer i framtiden. Det förtjänar här att understrykas
att begreppet närstående omfattar en ganska vid skara. Vi menar att det
är orimligt att förutsätta att kretsen kring en blivande konkursgäldenär fortlöpande
skall ha full kontroll över hans ekonomiska ställning. Förslaget måste
därför avvisas.
Hemställan
Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs
1. att riksdagen avslår propositionen såvitt avser förslaget att det
införs en skyldighet för förvaltaren att i viktigare förvaltningsfrågor
höra tillsynsmyndigheten,
2. att riksdagen avslår propositionen såvitt avser att förvaltaren ges
möjlighet att ta hänsyn till andra viktiga intressen än borgenärsintresset,
2
3. att riksdagen avslår propositionen såvitt avser omvänd bevisbör- Mot. 1986/87
da för närstående. L133
Stockholm den 26 mars 1987
Per-Olof Strindberg (m)
Björn Körlof (m)
Nic Grönvall (m)
Ewy Möller (m)
Håkan Stjernlöf (m)
Hugo Hegeland (m)
Göran Eriksson (m)
Allan Ekström (m)
Sven Munke (m)
Arne Svensson (m)
Jerry Martinger (m)
Margareta Gard (m)
Mona Saint Cyr (m)
