Nr 485—490 Motioner i Andra kammaren, nr 485 dr 1967

Motion 1967:485 Andra kammaren

Nr 485—490 Motioner i Andra kammaren, nr 485 dr 1967

1

Nr 485

Av herrar Hedlund och Ohlin, om skydd för svenska investeringar
i n-länderna.

(Lika lydande med motion nr 383 i Första kammaren)

Det saknas möjligheter att på statlig väg försäkra svenska investeringar i
u-länderna mot politiska risker. Trots att förslag om ett svenskt investeringsgarantisystem
framlades i riksdagen redan 1961 har regeringen ännu
inte tagit ställning i frågan. Det har sedan länge varit uppenbart, att en
multilateral garantiordning inte kan komma till stånd under de närmaste
åren. Flera länder, bl. a. våra nordiska grannar Norge och Danmark, har
dragit riktiga slutsatser av detta faktum och har inrättat egna investeringsgarantisystem.
Men den svenska regeringen dröjer med besked om sin
hållning i frågan. Av uttalanden i statsverkspropositionen att döma är
man inom regeringen inte ens helt övertygad om värdet av svensk garantigivning.

En mera realistisk och mer handlingskraftig hållning är den som intagits
i Danmark. I januari 1964 tillsattes en utredning. När utredningens betänkande
förelåg i början av 1966, framlade den danska regeringen utan dröjsmål
lagförslag för folketinget. Detta skedde den 11 mars 1966. Dåvarande
utrikesministern Per Haekkerup (s) yttrade följande i sin skriftliga framställning: El

under handelsministeriet nedsat udvalg, omfattende repraesentanter
för intresserede ministerier og erhvervsorganisationer, har behandlet dette
spörgsmål og har afgivet betaenkning den 28 februar d. å. Når denne vaesentlige,
åt det en tid lang så ud til, åt en International konvention om garantier
for investeringer i udviklingslandene havde udsigt til åt opnå fornöden tilslutning.
Det er imidlertid nu sandsynligt, åt en sådan international konvention
ikke vil blive en realitet inden for en naermere fremtid, og da de
forhandlinger, der pågår mellem de nordiske lande, ikke umiddelbart sigter
på en faelles nordisk garantiordning, finder regeringen det önskeligt, åt der
gennemföres en dansk investeringsgarantiordning ved aendring af loven
om teknisk samarbejde med udviklingslandene. Forslaget herom er dog
udformet på en sådan måde, åt det ikke vil volde vanskeligheder åt indpasse
den nationale ordning i et fremtidigt international t garantiarrangement.

Rörande syftet med garantiordningen m. m. framhöll utrikesminister
Haekkerup följande:

Formålet med en investeringsgarantiordning er åt söge den ökonomiske
og sociale vaekst i udviklingslandene fremmet ved att göre det lettere for
danske virksomheder åt etablere datterselskaber o. lign. i u-landene. I mange

9231 67 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 4 samt. Nr 485—490

2

Motioner i Andra kammaren, nr 485 dr 1967

udviklingslande står man på den industrielle udviklings förste tade, og
mange mindre, danske virksomheder skulle have gode forudssetninger for
åt kunne yde indsats på det industrielle niveau og'' under de störrelsesforhold
som man trreffer i u-landene. Den risiko, som danske virksomheder löber
i förbindelse med investeringer i udviklingslandene, bör de derfor ikke bsere
alene, og under den foreslåede ordning kan disse virksomheder tegne försäkring
till dikning af de med investeringen forbundne politiske risici, d. v. s.
risikoen for nationalisering, transfereringshindringer, krig og lignende uroligheder.

Samtidig med åt gavne udviklingslandene vil ordningen også virke tu
fremme af danske produktions- og eksportma?ssige interesser. I mange lande
stöder vore eksporterhverv på importrestriktioner, og den eneste måde åt
bevare sit fodfaeste på sådanne områder vil ofte vsere åt etablere egen produktion
på stedet. Set fra et rent erhvervssynpunkt må ordningen i sådanne
tilfselde siges åt virke eksportfremmende.

Åt en lang raekke udviklingslande önsker åt fremme deres udvikhng ved
åt tiltraekke udenlandske investeringer, fremgår af såvel nationale love om
beskyttelse af sådanne investeringer som af bilaterale regeringsaftaler mellem
udviklingslandene og kapitaleksporterende lande om gensidig beskyttelse
af investeringer. Sådanne love og aftaler giver imidlertid ikke altid
den danske investor den fornödne sikkerhed. De må derfor, såfremt de
private investeringer i udviklingslandene skal öges vaesentligt, suppleres med
en ordning som den foreslåede, der fritager investor for de med investeringen
forbundne politiske risici.

Frågans behandling i Sverige

I motionerna I: 306 och 11:363 vid 1961 års riksdag föreslogs en utredning
i syfte att skapa möjligheter för svenska investeringar och verksamhet
utomlands att uppnå garantier mot förluster på grund av politiska risker.
Motionärerna hade fullt klart för sig att ett sadant nationellt system maste
kunna förenas med en internationell ordning. »Åtgärder som vi här i
landet vidtagit för att skydda svenska investeringar utomlands kan säkerligen
med fördel ofta kombineras med liknande mått och steg inom ramen
för det internationella samarbetet de utvecklade länderna emellan, t. ex.
inom OECD», framhöll motionärerna.

Motionerna hänvisades av statsutskottet (utlåtande nr 128/1961) till en
särskild arbetsgrupp för statliga åtgärder på det ekonomiska och handelspolitiska
området. Särskild uppmärksamhet skulle enligt utskottets mening
ägnas »den angelägna uppgiften att på olika sätt underlätta handeln med och
kapitaltillförseln till utvecklingsländerna».

I 1962 års principproposition (nr 100) om u-hjälpen uttalades inte något
i frågan om investeringsgarantier i annan mån än att den hänvisade till
pågående utredningsarbete.

Arbetsgruppen, som leddes av Carl Albert Anderson, framhöll i sitt år
1963 avgivna betänkande att »det kunde vara önskvärt att redan nu pröva
möjligheten att på nationell basis i särskilda fall garantera privata direkta

3

Motioner i Andra kammaren, nr h85 år 1967

investeringar i de underutvecklade länderna». »För den händelse det skulle
visa sig, att tanken på ett internationellt garantisystem icke kan realiseras
inom rimlig tid, hör man från svensk sida undersöka möjligheten av att
inrätta ett nationellt garantisystem av mer utbyggd karaktär. Det bleve i
så fall givetvis nödvändigt, att företaga en mer ingående utredning av garantiproblemet»,
framhöll arbetsgruppen.

I yttrande över motioner till 1963 års riksdag uttalade statsutskottet (utlåtande
nr 3), att anledning torde finnas »att pröva möjligheten av särskilda
svenska åtgärder i syfte att minska de risker, som äro förenade med transaktioner
med de underutvecklade länderna.» »Utskottet, som har anledning
iörutsätta, att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer dessa frågor och i
positiv anda prövar de förslag, som läggas fram i internationella organisationer,
anser att det i avvaktan därpå även bör kunna övervägas alt genom
investeringsgarantisystem och bilaterala investeringsskyddsavtal stödja de
svenska insatserna i utvecklingsländerna. Utskottet anser, att riksdagen bör
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet sålunda anfört.»

Nyssnämnda utredningsbetänkande kommenterades i en departementspromemoria,
som finns redovisad i 1964 års statsverksproposition (finanshuvudtiteln).
Enligt finansdepartementets uppfattning reste »såväl garantisom
finansieringsfrågan betydande problem av både principiell och teknisk
natur. Dessa kommer att närmare undersökas av den expertgrupp som nyligen
tillsatts inom ramen för nordiska ekonomiska samarbetsutskottets arbete.
» Detta var i stort sett den enda reaktion arbetsgruppens och statsutskottets
uttalanden väckte hos regeringen.

Dröjsmålet från regeringens sida när det gällde att fatta ståndpunkt i
frågan föranledde statsutskottet att göra en ny framställning vid 1964 års
riksdag. Det skedde i en skrivelse till Kungl. Maj :t vari det bl. a. hette:

oUtskottet, som har anledning förutsätta, att Kungl. Maj:t, såsom föregående
års riksdag uttalat, med uppmärksamhet följer nu omhandlade
frågor och i positiv anda prövar de förslag, som läggas fram i internationella
organisationer, anser att man i avvaktan därpå bör kunna genom investeringsgarantier
och bilaterala investeringsskyddsavtal stödja de svenska insatserna
i u-länderna.

Någon kommentar till denna skrivelse står ej att finna i 1965 års statsverksproposition.
Statsutskottet gjorde en ny framställning vid 1965 års
riksdag och uttalade följande i skrivelse till Kungl. Maj:t:

Utskottet vill understyrka angelägenheten av att riksdagens tidigare intentioner
i detta avseende fullföljas.

I 1966 års statsverksproposition tog finansministern till orda i frågan om
investeringsgarantier. Han hänvisade till det arbete, som pågick inom OECD
och på nordisk plan, för att åstadkomma ett system på multilateral basis.
När rapporter från dessa båda verksamheter förelåg borde förutsättningar

4

Motioner i Andra kammaren, nr 485 år 1967

föreligga för en bedömning av vilka åtgärder på området som är mest
lämpliga för svenskt vidkommande, ansåg finansministern. Statsutskottel
lät sig tills vidare nöja med detta uttalande. En stor minoritet i utskottet
avgav reservation med begäran om förslag till 1967 års riksdag om svenskt
system för skydd för investeringar i u-länderna.

1967 års statsverksproposition innehåller vaga uttalanden till förmån
för ett svenskt investeringsgarantisystem. Tveksamheten är emellertid stor
och man vill tills vidare fundera på saken »i berörda departement». Man
tycks emellertid vara på det klara med att en internationell reglering av
frågan kan komma att dröja.

De frågor som statsmakterna har att ta ställning till för dagen är i första
hand hur ett nationell! system skall se ut och när det skall införas.

Nationella system

Nationella investeringsgarantisystem finns f. n. bl. a. i USA, Västtyskland,
Japan, Israel, Österrike, Norge och Danmark.

Det amerikanska systemet är äldst. Det genomfördes redan 1948. Investeringsgarantierna
administreras av biståndsorganet AID. En förutsättning
för garantigivning är att USA har träffat avtal med ifrågavarande u-land
om deltagande i garantiprogrammet. Vissa av dessa avtal ger USA:s regering
möjlighet att inträda i det investerande företagets rätt till betalningar
av olika slag (subrogationsrätt). Garantiramen för de amerikanska investeringsgarantierna
är, allt som allt, 5,7 miljarder dollar. År 1964 utställdes
garantier på drygt 700 milj. dollar. Summan av utställda garantier var
1965 2,5 miljarder dollar. Täckningsprocenten är i flertalet fall 100 % av
förlusten och garantitiden är för de vanligaste garantierna maximerad till
20 år. Det uppges, att förlusterna i samband med skaderegleringar hittills
har varit obetydliga.

I Västtyskland, som fick sin första garantiordning 1959, administreras
investeringsgaranlierna av en kommitté med representanter från olika ministerier.
Även detta system bygger på avtal med u-länderna med klausul
om subrogationsrätt. Garantitäckningen är maximalt 90 procent av förlusten.
Garantitiden är 15—20 år. År 1964 utställdes investeringsgarantier till
ett sammanlagt belopp av 159 milj. DM.

För Sveriges del är de nationella garantisystemen i Danmark och Norge
av särskilt intresse. Starka skäl talar för att Sverige bör utforma sitt system
med beaktande i första hand av vad man beslutat i dessa länder.

Den norska lagstiftninyen

Norge var först bland de nordiska länderna att besluta om ett nationellt
investeringsgarantisystem. Det skedde i juni 1963. Bestämmelserna trädde
i kraft i februari 1964. De norska statsmakterna hade redan från början

Motioner i Andra kammaren, nr 485 år 1967

5

siktet inställt på en internationell garantiordning. Vid utformningen av det
norska systemet var man angelägen att betona att detta skulle kunna förenas
med en internationell ordning.

Investeringsgarantierna gäller för privata norska investeringar i u-länderna,
när investeringarna bidrar till eller grundlägger en betydelsefull
ekonomisk tillväxt i landet. Ordet betydelsefull (»betydningsfull») skall ha
avseende på kvaliteten och inte på kvantiteten i insatsen.

Högst 90 procent av investeringsvärdet täckes av garantier. Efter en
reduktionsfri period om tre år trappas garantitäckningen ner till noll vid
garantiperiodens utgång. Garantiperioden är maximalt 13 år. Endast politiska
risker täcks, således inte kommersiella risker.

Investeringsgarantier lämnas av Garanti-Instiluttet for Eksportkreditt
(den norska motsvarigheten till exportkreditnämnden). Ansökningar om
investeringsgarantier behandlas dock i samråd med Norsk Utviklingshjelp
(det norska biståndsorganet). Förluster på investeringsgarantier skall
täckas med medel från u-hjälpen. En administrationsavgift uttages av garantitagarna.

Institutets nuvarande fullmakt löper under tiden 1/7 1965—30/6 1968.
Ramen för den norska statens betalningsansvar för investeringsgarantier,
inklusive vissa exportkreditgarantier (norska u-garantier), är 300 milj. kr.

Till utgången av 1965 hade 3 garantier utställts till ett sammanlagt belopp
av 7,7 milj. n. kr. Norska direkta investeringar i u-länderna uppgick
till 5 milj. n. kr. år 1964 och 3 milj. n. kr. år 1963.

När Garanti-Instituttets nuvarande fullmakt fastställdes, skedde detta
utan debatt eller omröstning i Stortinget. Finans- och tollkomiteen, som
hade förberett ärendet, var enig i sitt utlåtande.

Den danska lagstiftningen

Efter ingående utredningsarbete i en utredning som tillsattes den 31 januari
1964 beslöt det danska folketinget på våren 1966 att införa ett danskt
nationellt investeringsgarantisystem. Utredningsbetänkandet, som föregick
regeringsförslaget, »Betenkning om en garantiordning for danske
virksomheders direkte investeringer i udviklingslandene», innehåller en
fyllig utblick över skilda garantisystem i olika länder och bör fördenskull
kunna vara till stor nytta vid utarbetande av ett nationellt svenskt system.

De danska investeringsgarantierna skall ges till förvärvsverksamheter,
som är hemmahörande i Danmark, mot förluster i förbindelse med direkta
investeringar i u-länderna och därmed likställda lån. Garantierna har till
syfte att öka möjligheterna till danska investeringar i u-länderna till fromma
för dessas ekonomiska utveckling. I regel skall u-landets myndigheter ha
godkänt den planerade investeringen. Investeringsgaranti ges endast till
nya investeringar. Ytterligare en förutsättning för garantigivning är, att

6

Motioner i Andra kammaren, nr 485 år 1967

det kan påvisas ett samband mellan investeringen och danska produktionseller
exportintressen.

Garantiperioden fastställes från fall till fall men skall normalt inte
överstiga 15 år. Täckningsprocenten är 85—90 %. Procentsatsen anbringas
på det ursprungliga investeringsvärdet, vilket efter hand nedskrives med
tillämpning av särskilda regler. Investeringsgarantierna gäller endast för
politiska risker.

De danska investeringsgarantierna lämnas av biståndsmyndigheten, Styrelsen
för teknisk samarbejde med udviklingslandene, som har att samråda
med handelsministeriet. Förlusten skall i första hand täckas av en premiefond,
bestående av de premier som betalas av garantitagarna jämte räntor
m. m.

Ramen för danska statens betalningsansvar för investeringsgarantier har
fastställts till 200 milj. d. kr. Den anses vara tillräcklig för att täcka behovet
av garantier under de närmaste åren.

Som mått på de danska investeringarna i u-länderna kan nämnas, att
Danmarks Nationalbank lämnade tillstånd till sådana investeringar (direkta
investeringar samt långfristiga lån från moder- till dotterbolag m. m.)
med 14 milj. d. kr. 1962, 30 milj. d. kr. 1963 och 19 milj. d. kr. 1964.

Det danska beslutet om införande av investeringsgarantier fattades i
enighet mellan de stora partierna.

Slutsatser

Vi kan för vår del i stort sett instämma i den skildring av syftet med en
investeringsgarantiordning på nationell basis som Per Haekkerup givit
för Danmarks del i tidigare citerat uttalande. En svensk garantiordning
bör i första hand beakta de lagstiftningsåtgärder som genomförts i Norge
och Danmark. Det bör vara möjligt för regeringen att redan till innevarande
års höstriksdag framlägga proposition med förslag i frågan.

Under hänvisning till ovan anförd motivering hemställes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till innevarande års höstriksdag om ett svenskt
garantisystem till skydd för investeringar i u-länderna.

Stockholm den 26 januari 1967

Gunnar Hedlund (ep)

Bertil Ohlin (fp)