Nr 319—327 Motioner i Andra kammaren, nr 319 år 1962

Motion 1962:319 Andra kammaren

kammare
Andra kammaren
riksdag
tvåkammaren
session
lagtima
Antal sidor
4

Nr 319—327 Motioner i Andra kammaren, nr 319 år 1962

1

Nr 319

Av herr Rydén m. fl., angående statens stöd till kulturlivet.

(Lika lydande med motion nr 329 i Första kammaren)

Konstupplevelsen hör hemma i det rikare liv, som alla människor bör
beredas möjlighet till. Under hela efterkrigstiden har också intresset för
olika former av fritt kulturskapande vidgats. Förståelse för åtgärder
från det allmännas sida till gagn för på dessa områden verksamma personer
och institutioner har blivit större. Opinionsmässiga förutsättningar finns
för en aktiv kulturpolitik.

Ett led i denna utveckling har det allmännas hittillsvarande insatser utgjort.
Genom offentliga utredningar har olika av kulturlivets problemkomplex
belysts och en ökad kunskap erhållits om önskemål, arbetsvillkor och
andra frågor på dessa områden. Genom motioner, interpellationer, fackliga
framstötar och en ofta detaljerad, upplysande tidningsdebatt har ytterligare
konkret stoff i opinionsbildningens tjänst blivit tillgängligt. I allt större
utsträckning har också skilda kommuner beaktat behovet av kulturpolitiska
åtgärder.

1 stort sett kan situationen bedömas såsom märkligt entydig. I den kör
av röster, som på detta område gör sig hörd, kommer sällan eller aldrig
en avvikande mening till uttryck. Den yttre överensstämmelsen om behovet
av kraftigt vidgade insatser från det allmännas sida är mycket tydlig.

Detta omdöme gäller huvudvärderingen om den estetiska kulturen såsom
ett värde för ett samhälle av vår typ och som ett ansvar för detta samhälle
genom dess beslutande representanter. Att i andra avseenden bedömningen
skiftar kan icke försvaga detta intryck av allmän enhetlighet.

Senast har denna värdering kommit till starka och entydiga uttryck från
1957 års skolberednings sida. Beredningen har i sitt betänkande rörande
grundskolan (SOU 1961:30) mycket kraftigt understrukit nödvändigheten
av att estetiska synpunkter och metoder beaktas vid skolundervisningen i
allmänhet och särskilt givetvis i vissa ämnen, som har en direkt estetisk
anknytning. Vidare har utredningen understrukit den betydelse skolan inte
minst genom estetisk fostran kan och bör ha för fostran för framtida goda
fritidsvanor och en allmän höjning av smaknivån. 1 dessa avseenden är
utredningen sannolikt representativ för det redan berörda allmänna syn -

Bihang till riksdagens protokoll 1962. i samt. Nr 319—327

2

Motioner i Andra kammaren, nr 319 dr 1962

sättet, som i olika sammanhang kommer till uttryck. Utredningen har dock
icke närmare vidrört de åtgärder som blir nödvändiga för fullföljandet av
ett sådant program. Delvis kan detta givetvis ske genom att den estetiska
aspekten också beaktas i lärarutbildningen. Den stora svårigheten ligger
dock på ett annat plan. En mycket bred och omfattande inriktning av skolans
arbete på estetisk fostran förutsätter allmänna kulturella resurser i
en utsträckning som vi för närvarande inte har tillgång till.

Att det således finns all anledning att efterlysa intensifierade åtgärder
till kulturlivets stöd sammanhänger sannolikt med att kulturområdet såsom
ett område för politiska beslut alltjämt är för litet bearbetat. Klarhet
har ännu inte vunnits om vilka metoder som bör komma till användning.
Räddhåga att vid bedömningen av kulturstödet eventuellt i något fall ge
detta stöd en felaktig inriktning synes mera än bristande generositet orsaka
eftersläpningen på kulturområdet.

Ecklesiastikministern antydde i fjol (1961:56) nackdelarna med den nuvarande
splittringen av kulturstödets administration och att en framtida
omprövning av frågan om den praktiska fördelningen och administrationen
av de samlade resurserna skulle kunna komma till stånd. Enligt vår mening
är det angeläget, att en sådan omprövning snarast verkställes. Inte minst
betydelsefullt är det att därigenom skulle kunna nås ett mer helhetsbetonat
betraktelsesätt av kulturlivet och dess behov. Ett sådant torde kräva
skapandet av ett permanent organ för administrering av det statliga stödet
till på det fria kulturområdet verksamma institutioner, organisationer och
enskilda. Detta organ skulle ha till uppgift att på kulturlivets område bevaka
stödbehov och arbetsuppgifter samt överta Kungl. Maj:ts nuvarande
bidragsfördelande uppgifter. Nuvarande organisation med för olika konstarter
verksamma — självständiga och/eller — rådgivande nämnder bör bibehållas
och utvecklas inom en sådan ändrad organisatorisk ram.

Utan att avvakta resultatet av nämnda utredning finner vi det angeläget
att lotterimedelsfonden överföres från och med budgetåret 1962/63 från
tionde till åttonde huvudtiteln. Med hänsyn till den långvariga eftersläpningen
av samhällets stöd till kulturlivet anser vi att en mera påtaglig förstärkning
nu bör ske av anslaget för avsättning till lotterimedelsfonden. Vi
föreslår att för nästa budgetår avsättes 30 milj. kr., innebärande en höjning
jämfört med innevarande budgetår med 4,4 milj. kr.

I syfte att åstadkomma fastare underlag för statens stöd till konstlivet
fattades vid 1937 års riksdag principbeslut om att för den konstnärliga utsmyckningen
av offentliga byggnader skulle 1 procent av byggnadskostnaden
disponeras. 1-procentsregeln kom emellertid, till följd av krigsutbrottet
och de särskilda påfrestningar som då inträffade, icke att tillämpas mer än
några år. Den har sedan i realiteten icke tillämpats. År 1947 förordade dåvarande
ecklesiastikministern en annan form för medelsanvisningarna till
den konstnärliga utsmyckningen av offentliga byggnader. Han ansåg det

Motioner i Andra kammaren, nr 319 år 1962

3

mera rationellt att ett årligt reservationsanslag för ändamålet anvisades
under huvudtiteln. Riksdagen godtog då detta förslag och anvisade till konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader ett anslag av 150 000 kr. Denna
form för medelsanvisning har sedan bibehållits. Under en lång följd av år anvisades
anslag om 150 000 — 200 000 kr. För innevarande budgetår höjdes
anslaget till 400 000 kr.

Mot 1-procentsregeln har framför allt invänts, att en anslagsberäkning,
som är grundad på ett procenttal av byggnadskostnaden inte ger utrymme
för bedömanden från fall till fall av utsmyckningens omfattning. Hänsyn
kan inte heller tas till sådana variationer i byggnadskostnaderna som orsakas
av extraordinära grundläggningskostnader och liknande. Vidare har det
gentemot en procentuell anslagsberäkning anförts, att den icke tar hänsyn
till skilda byggnaders allmänna lämplighet för utsmyckning med avseende
på deras ändamål.

Mot här redovisade invändningar kan anföras följande. En objektiv, fastställbar
norm för en lämplig omfattning av varje enskild offentlig byggnads
konstnärliga utsmyckning finns icke. Det måste här alltid bli fråga om
avvägning efter mer eller mindre godtyckliga grunder. En procentuell beräkningsgrund
kan därför vara lika hållfast som någon annan metod. Den
skänker dock fördelen att en viss kostnad för konstnärlig utsmyckning
alltid måste tas med i kalkylerna. Den blir med andra ord en garantiregel.
De skillnader i anläggningskostnader som kan förorsakas av extraordinära
omständigheter visar sig i realiteten inte bli så stora att skillnaden i anslagsbelopp
för konstnärlig utsmyckning skulle komma att uppgå till större
belopp. 1-procentsregelns företräde synes enligt vår mening ligga i — som
ovan antytts — att den skapar en något så när fast garanti för att statens
stöd till den konstnärliga verksamheten kan bli fortlöpande och mera substansiell.

Vi anser därför, att riksdagen nu bör förnya 1937 års beslut om principerna
för statens anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader
och att således detta anslag bör utgå med belopp som motsvarar 1
procent av byggnadskostnaderna. Den modifikationen av 1937 års beslut bör
således göras att stödet budgettekniskt redovisas såsom ett anslag över
åttonde huvudtiteln. Riksdagen bör fatta principbeslut härom så att en mot
1-procentsregeln svarande förhöjd anslagsgivning kan genomföras fr.o.m.
nästa budgetår.

Genom den av oss förordade metoden kan också den redan år 1937 angivna
förutsättningen på ett naturligt sätt beaktas, nämligen att hänsyn i
de enskilda fallen skall tas till byggnadens art och belägenhet.

Vidare vill vi återkomma till frågan rörande stödet åt konstnärlig, litterär
och musikalisk verksamhet i samband med den i statsverkspropositionen
aviserade propositionen.

4 Motioner i Andra kammaren, nr 319 år 1962

Med stöd av ovanstående får vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
för översyn av den nuvarande splittrade administrationsformen
i syfte att nå ökad enhetlighet, varvid bör övervägas
att skapa ett fristående administrativt organ för statens
stöd till kulturlivet,

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att lotterimedelsfonden
överföres från handelsdepartementet till ecklesiastikdepartementet,

att höja anslaget till Avsättning till lotterimedelsfonden
till 30 miljoner kronor för budgetåret 1962/63,

att staten vid utförande av offentliga byggnader skall avsätta
1 procent av byggnadskostnaderna för konstnärlig utsmyckning
med genomförande i den ordning som ovan angivits.

Stockholm den 25 januari 1962

Olof Hammar

Augustinus Keijer

Ebbe Rydén
Olaus Hyberg

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket