Nr 302—310 Motioner i Andra kammaren, nr 302 är 1955 (Motion 1955:302 Andra kammaren)

Nr 302—310 Motioner i Andra kammaren, nr 302 är 1955

Nr 302

Av herr Gavelin m. fl., om ökat anslag till bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp.

Flera år i rad har riksdagen påtalat det otillfredsställande med den långa
väntetiden för erhållande av statsbidrag till vatten och avlopp och den stora
balansen av sådana ärenden hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Föredragande
statsrådet har också lovat senast vid föregående års riksdag att
framlägga förslag till en bättre tingens ordning.

I årets statsverksproposition, sjätte huvudtiteln, framlägges nu ett sådant
förslag. Landskommunerna hade förvisso väntat, att förkortning av väntetiden
och minskning av balansen skulle åstadkommas huvudsakligen genom
ökat anslag, om än en mindre jämkning nedåt av bidragen samtidigt
hade fått accepteras. Men när förslaget nu går ut på att bidragsanslaget
skall vara oförändrat och den eftersträvade »förbättringen» för bidragstagarna
skall åstadkommas enbart genom minskning eller i många fall
ett fullständigt slopande av bidraget, tvekar vi icke att beteckna detta förslag
som det mest landsbygdsovänliga eller landsbygdsmissgynnande som
framlagts efter kriget.

Vatten och avlopp är enligt vår mening i allmänhet den viktigaste bostadsförbättringsåtgärden,
icke minst på landsbygden. Detta har också statsmakterna
bekräftat genom att vatten och avlopp gjorts till villkor för att
man skall få bygga eller förbättra bostäder med statens ekonomiska hjälp.
Men samtidigt blir denna hjälp därigenom förmenad landsbygden i den
mån det inte blir ekonomiskt möjligt att i tid utföra vatten- och avloppsanläggningar.
Då dessa i regel blir flerdubbelt dyrare än i städer och större
tätorter — särskilt sådana som har ett gammalt ledningsnät som endast
behöver utvidgas — har statsbidraget till vatten och avlopp varit av den
största betydelse för landskommunerna. Men i den mån sådana anläggningar
på grund av minskning eller bortfall av statsbidraget omöjliggöres
eller fördröjes, så blir därmed landskommunernas möjligheter att tillgodogöra
sig de bostadssociala förmånerna och att genom förbättrade bostäder
hejda avfolkningen illusoriska. De bostadssociala förmånerna blir därmed
i huvudsak en förmån, tillgänglig endast för tätortskommunerna.

Mot den motivering som föredragande statsrådet anfört kan riktas flera
vägande invändningar. Uttalandet att en utökning av kommunernas självbestämmanderätt
i fråga om avgifter kommer att förbättra de ekonomiska
förutsättningarna för tillkomsten av vatten- och avloppsanläggningar, finner
vi närmast cyniskt. Det innebär ju endast en möjlighet att överföra
kostnader från kommunen till den enskilde. Landskommunernas och deras
Bihang till riksdagens protokoll 1955. \ saml. Nr 302—310

Motioner i Andra kammaren, nr 302 år 1955

invånares ekonomiska förutsättningar förbättras därigenom, såvitt vi kan
finna, inte ett dugg.

Två skäl tala enligt vår mening kraftigt för att för närvarande icke göra
någon väsentlig ändring i bidragsreglerna. Det ena är att statsbidragsgivningen
på detta och närstående områden ändock kommer att bli föremål
för omprövning i samband med allmänna statsbidragsutredningens kommande
förslag. Det andra är att eftersom, enligt vad statsrådet anfört, utvecklingen
beträffande kostnader och skatteunderlag går i den riktningen,
att balans mellan dessa faktorer snart torde vara uppnådd, finns det inte
anledning att nu skära ned bidragen så kraftigt, som förslaget skulle innebära.
Ett ytterligare skäl för uppskov med omprövningen av bidragsreglerna
är att enligt statsrådets uttalande jämväl vattenvårdskommitténs
förslag medför, att andra synpunkter än de nu aktuella kan behöva tagas
i betraktande vid ändring av statsbidragsreglerna.

Vi kan icke inse att gällande statsbidragssystem i princip avviker från
andra sådana bidragssystem, t. ex. för folkskolor och ålderdomshem, där
bidraget utgår med hänsyn till skatteunderlaget under en sjuårsperiod,
över huvud taget vilar bidragsregler, enligt vilka bidraget helt eller delvis
bestämmes av det absoluta antalet skattekronor per invånare, på den fullständigt
felaktiga uppfattningen, att kommunens ekonomiska möjligheter
förbättras i takt med skatteunderlagets tillväxt. I stället blir dessa i allmänhet
tämligen oförändrade, därför att utgifterna stiger i motsvarande
takt på grund av penningvärdets fall och andra fördyringar av liknande art.
I den man som ett stigande antal skattekronor per invånare motsvaras av
stigande utgifter utan att nya ändamål tillgodoses, medför bidragsregler
av här avsett slag, att statsbidragen automatiskt minskas och kostnaderna
i allt större utsträckning föres över på kommunerna, fastän deras reella
möjligheter att bära dem icke förbättrats.

Övergång från sju- till treårsmedeltal skulle säkerligen innebära en
lika väsentlig som plötslig minskning eller bortfall av statsbidraget. I vilken
omfattning så kommer att ske framgår tyvärr icke av propositionen, men
vi förutsätter att utskottet vid behandling av frågan i förekommande fall
noggrant undersöker verkningarna för kommunerna av en sådan ändring
i bidragsreglerna. Att samtidigt med det bidragsbortfall, som skulle följa
av övergång från sju- till treårsregeln, sänka den grundläggande bidragsprocenten
från 60 till 50 procent, finner vi ur landskommunernas synpunkt
oacceptabelt. Men vad vi finner allra mest otillfredsställande är ändock förslaget
att sänkningarna av bidragen skall gälla icke endast anläggningar,
som påbörjas efter de avsedda författningsändringarnas ikraftträdande,
utan även alla dem som påbörjats intill två år tidigare. Att minska statsbidragsmöjligheterna
i så stor utsträckning som förslaget innebär och
samtidigt låta minskningen få retroaktiv verkan finner vi uteslutet. Sådana
stora och plötsliga förändringar i landskommunernas villkor omöjliggör

Motioner i Andra kammaren, nr 302 år 1955

en rationell planering av en kommuns investeringspolitik och kommer att
skapa mycket svåra motsättningar mellan de kommunmedlemmar, som bor
i områden som redan fått vatten och avlopp, och sådana, där detta ännu
fattas.

Slutligen anser vi att riksdagen icke utan vidare kan acceptera vattenoch
avloppssakkunnigas förslag att vatten och avlopp för nybebyggelse i
landskommunerna icke skulle vara statsbidragsberättigat. Det försprång i
olika avseenden, som de större tätortssamhällena redan har, när det gäller
att dra till sig befolkning från landsbygden, bör enligt vår mening föranleda,
att staten lämnar bidrag till vatten och avlopp även för nybebyggelse i
landskommunerna, där ju sådana anläggningar som regel är dyrare än i
tätorterna samtidigt som kommunernas och deras invånares ekonomiska
möjligheter är mindre.

Även om vi är medvetna om att det nuvarande läget inte medger någon
större ökning av bidragsanslaget för nästa budgetår, anser vi att riksdagen
bör bifalla den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen begärda blygsamma
höjningen från 25 till 30 miljoner kronor.

Under åberopande av det anförda hemställer vi alltså,

att riksdagen beslutar, dels att ifrågavarande anslag måtte
höjas till 30 miljoner kronor;

dels att någon ändring av bidragsreglerna i för bidragstagarna
ogynnsam riktning för närvarande icke sker;

dels att, därest viss jämkning befinnes oundgänglig, utredning
förebringas om dess storlek och verkningar och
att i varje fall en skärpning av villkoren både genom sänkning
av det grundläggande procenttalet från 60 till 50 och
en förkortning av medeltalsperioden för skatteunderlaget
icke vidtages;

dels att ändrade bidragsregler under alla omständigheter
icke ges retroaktiv verkan utan göres tillämpliga endast för
företag som påbörjas efter ändringens ikraftträdande;

dels ock att vatten och avlopp för nybebyggelse i landskommunerna
som regel ges bidragsmöjlighet.

Stockholm den 26 januari 1955

J. O. Gavelin

Olof W. Wiklund

öjebyn

Edvin Gustafsson
i Bogla

Hildur Ericsson

Harald Kärrlander

Erik W. Norén

Einar Asp

T. Fredriksson

Helge Lindström

Sigfrid Jonsson