Nr 122—131 Motioner i Första kammaren, nr 122 år 1957 (Motion 1957:122 Första kammaren)

Nr 122—131 Motioner i Första kammaren, nr 122 år 1957

Nr 122

Av herr Edström m. fl., om inrättande av laboratorsbefattningar i
farmakologi vid tandläkarhögskolorna i Stockholm och
Malmö m. m.

I sitt betänkande »Den prekliniska tandläkarutbildningens ordnande»
(S.O.U. 1951:50) föreslogo de sakkunniga inrättandet av laboratorsbefattningar
i flera av de teoretiskt-medicinska ämnena, däribland farmakologi, i
Stockholm och Malmö. I underdånigt yttrande den 15 oktober 1952 över betänkandet
anförde kanslern för rikets universitet bl. a. följande: »Jag har
härvid kommit till den uppfattningen att det för tandläkarhögskolans verksamhet
i främsta rummet är av betydelse att ämnet odontologisk farmakologi
får företrädare i laborators ställning. Jag hemställer därför, att vid en var
av tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö från och med budgetåret
1953/54 måtte inrättas en dylik tjänst i lönegraden Ca 33.» Skulle lönegradsplaceringen
för laboratorer höjas, borde de av kanslern föreslagna tjänsterna
uppföras i den beslutade högre lönegraden.

Kanslern har sedermera i underdåniga skrivelser rörande riksdagspetita
den 27/10 1952, 31/8 1953, 31/8 1954, 26/9 1955 och 29/9 1956 upprepat sin
framställning härutinnan. I underdånig skrivelse den 16/9 1955 anförde
kanslern rörande tandläkarhögskolan i Stockholm:

»I mitt den 15 oktober 1952 avgivna underdåniga utlåtande över det av
särskilda sakkunniga utarbetade betänkandet med förslag rörande den prekliniska
tandläkarutbildningens ordnande m. m. (S.O.U. 1951:50) anförde
jag i fråga om inrättande vid tandläkarhögskolorna av laboraturer i odontologisk
farmakologi att jag kommit till den uppfattningen, att det för högskolornas
verksamhet i främsta rummet vore av betydelse att detta ämne
finge företrädare i laborators ställning. Jag hemställde därför att vid vardera
högskolan måtte inrättas en dylik befattning. Föredragande departementschefen
(prop. 1955:138, s. 16) förklarade sig icke beredd att förorda dessa
tjänsters inrättande. Statsutskottet (uti. 1955:148, s. 44) uttalade emellertid
i denna fråga, att utskottet ansåge sig böra konstatera, att avsaknaden
av ifrågavarande lal>oratorsbefattningar i den av departementschefen angivna
organisationen enligt utskottets mening utgjorde en allvarlig brist i
denna organisation.

Uti en den 26 maj 1955 dagtecknad, till mig ingiven skrivelse har professorn
i farmakologi vid karolinska institutet B. Uvnäs anfört bland annat
följande. Nyordningen av tandläkarutbildningen innebure för farmakologi -

Itiliang till riksdagens protokoll 1957. 3 sand. Nr 122—131

Motioner i Första kammaren, nr 122 är 1957

undervisningens del, att antalet undervisningstimmar ökades från 32 till 50
per termin, vartill komme 20 timmar tentamina. Undervisningens karaktär
förändrades så till vida, att studerandena skulle beredas tillfälle till laborationer
och andra praktiska övningar. Införandet av dylika innebure emellertid
en högst avsevärt större undervisningsbörda för läraren än vad nämnda
timtal läte förmoda. En undervisningsform, vid vilken ett läkemedels
biologiska verkan levandegjordes för de studerande, befrämjade betydligt
undervisningens effektivitet men vore i hög grad tids- och personalkrävande.
Skulle ett läkemedels verkningar demonstreras genom självförsök, erfordrades
ständig ledning och övervakning. Risk för icke önskvärda bieffekter och
giftverkningar av mer eller mindre allvarlig art förelåge alltid. Möjlighet
till snabbt och effektivt ingripande från försöksledarens sida vore ett oundgängiigt
säkerhetskrav. Skulle laborationer och demonstrationer få ett större
didaktiskt värde, borde de ske med tillhjälp av modern teknisk utrustning
och ej ha alltför elementär utformning, varjämte försöksledaren måste vara
en erfaren experimentator. Men hänsyn till såväl säkerhet som effektivitet
måste verksamheten på laboratoriesalen kontinuerligt övervakas och ledas
av en person, som dels hade mångårig experimentell erfarenhet, dels vore
legitimerad läkare och därför kunde övertaga därmed förenat ansvar. Enär
en för söksgrupp av nu angivna skäl torde kunna uppgå till högst 6 individer
och med tillgängliga laboratorieutrymmen endast 3 grupper kunde arbeta
samtidigt, komme den experimentella delen av kursen med nuvarande 50
studerande att taga i anspråk 40—50 timmar per termin, vartill komme avsevärd
tid för förberedelser in. m. Ökningen av studentantalet medförde att
kursgivarens arbetsbörda ytterligare ökades.

Detta bleve i synnerhet fallet, därest de 20 studenter, som skulle erhålla
sin huvudsakliga utbildning i Umeå, skulle få farmakologiundervisningen i
Stockholm vid en särskild kurs på sommaren. Det vore ej möjligt för en
ordinarie lärare i farmakologi att med sin undervisning och forskning vid
det medicinska lärosätet förena en så betungande lärargärning, som nu förutsattes
inom odontologisk farmakologi. En särskild lärare måste anlitas
för denna senare undervisning. Någon tillfredsställande standard kunde ej
ernås, om ej kursgivaren gåves laborators ställning. Uvnäs ställde sig högst
tvivlande till att i annat fall kompetent lärare komme att stå till förfogande.

I sammanhanget framhölles, att utvecklingen inom farmakologi och läkemedelsindustri
medfört att läkemedelsarsenalen tillfördes ett ständigt
växande antal biologiskt högaktiva ämnen med specifik verkan. Användningen
av moderna läkemedel av denna typ vore förenad med avsevärda risker
med avseende å biverkningar, förgiftningar och andra ej önskvärda
effekter. Då nu tandläkarna finge allt större möjlighet att receptförskriva
dylika läkemedel, vore det enligt Uvnäs’ åsikt de ansvariga myndigheternas
skyldighet att tillse, att denna förskrivning grundades på tillförlitliga kunskaper
om dessa medels handhavande. En förutsättning härför vore till -

Motioner i Första kammaren, nr 122 är 1957

fredsställande undervisning i odontologisk farmakologi. Slutligen har Uvnäs
framhållit, att han, med stöd av vad i skrivelsen anförts, icke ansåge sig
kunna från och med läsåret 1956/57 tillstyrka, att någon ordinarie lärare i
farmakologi åtoge sig uppdraget att handhava undervisningen i odontologisk
farmakologi. Det vore oundgängligt, att en laboratur i ämnet inrättades samt
att biträdande lärarkrafter och teknisk personal ställdes till förfogande i
tillräcklig omfattning.

Lärarkollegiet har åberopat vad Uvnäs sålunda anfört och understrukit
angelägenheten ur utbildningssynpunkt av att framstegen inom farmakologi
meddelades de studerande, så att de vid påbörjandet av sin livsgärning
vore förtrogna med de hjälpmedel, som kunde underlätta komplicerad och
smärtsam behandling. Kollegiet har jämväl framhållit den utomordentliga
betydelsen av att den odontologiska farmakologien bereddes de vidgade möjligheter
till forskning beträffande utvecklingen av farmaca, lämpade för
odontologisk användning, som tillkomsten av en laboratorsbefattning i farmakologi
skulle medföra.

Jag delar helt de synpunkter, som sålunda framförts beträffande angelägenheten
av inrättandet av laboratorsbefattning i odontologisk farmakologi
vid Stockholmshögskolan. Jag får därför med skärpa understryka vikten av
att denna av mig redan tidigare tillstyrkta befattning nu inrättas. Vid bifall
härtill bör det för kursgivare i ämnet avsedda arvodet indragas.»

I proposition nr 138/1955 uttalar emellertid departementschefen, att han
icke är »beredd förorda inrättandet av nämnda laboratorsbefattningar». Det
gällde utöver de båda farmakologilaboraturerna en personlig laboratur i
histologi vid Malmö-högskolan — sistnämnda befattning har sedermera blivit
inaktuell.

Ämnesrepresentanten i Lund, professor J. G. Ahlgren, har meddelat, att
han är införstådd med sin fackkollegas i Stockholm mening. I petitumskrivelse
till tandläkarhögskolan i Malmö den 21/3 1956 anförde han med anledning
av departementschefens i statsverkspropositionen till 1956 års riksdag
gjorda uttalande följande:

»Medan i statsverkspropositionen, bilaga 10, år 1956 föreslås inrättande av
en befattning som biträdande lärare i farmakologi för odontologie studerande
i Stockholm, har departementschefen å andra sidan i fråga om motsvarande
undervisning i Lund ingen erinran mot att någon av de nuvarande
biträdande lärarbefattningarna vid Malmöhögskolan utbytes mot en sådan
befattning i odontologisk farmakologi, därest vederbörande universitets- och
högskolemyndigheter skulle anse en dylik anordning ägnad att bättre tillgodose
undervisningens krav, och förutsättningar härför i övrigt föreligger.
Sistnämnda arrangemang har inga utsikter alt kunna genomföras. Det skall
med all skärpa framhållas, att möjligheterna att erhålla biträdande lärare i
såväl medicinska som odonlologiska fack äro långt mindre i Lund-Malinö
än i Stockholm. Den för instundande budgetår enda återstående lösningen

Motioner i [första kammaren, nr 122 år 1957

består i förordnandet av lärare med undervisningen i fråga som bisyssla till
annan befattning, som därmed kan förenas. Sistnämnda förhållande ökar
än ytterligare svårigheterna att erhålla kompetent person.

Den hittillsvarande, nu orimligt lågt avlönade läraren i farmakologi, docenten
Gunnar Hollunger, har först efter mycken tvekan åtagit sig upprätthålla
befattningen även i vår. Nästa år kommer han att vistas i Förenta
staterna. Då finns ej annan möjlighet än att befattningen i fråga upprätthålles
av professorn, laboratorn eller innehavaren av docenttjänsten som
bisyssla.

Det måste betonas, att den nu bestående lösningen av frågan endast kan
betraktas som ett ej mycket länge hållbart provisorium. Endast det av kanslern
flera år föreslagna inrättandet av en laboratorsbefattning i farmakologi
vid tandläkarhögskolan synes skapa erforderliga garantier för undervisning
och forskning i ämnet.

Den i propositionen föreslagna amanuenshjälpen (en förste amanuens,
en tredje amanuens) kan t. v. accepteras. Däremot är ett halvtidsanställt
laboratoriebiträde ur flera synpunkter olämpligt och otillräckligt. Halvtidsanställda
dylika biträden förmå enligt erfarenhet prestera långt mindre än
hälften av det arbete, ett heltidsanställt sådant kan utföra. Vad forskningen
beträffar, är halvtidsanställningen klart invalidiserande.»

Han har meddelat oss att innehavaren av docenttjänsten i farmakologi
under kurstiden har tjänstledighet för forskningsarbete i England och dessutom
ej är villig åtaga sig dylikt förordnande. Att laboratorn Carlsson för
höstterminen 1956 och professorn Ahlgren för vårterminen 1957 åtagit sig
undervisningen och examinationen i fråga, är en nödfallsåtgärd inför förhoppningen
om inrättandet av en laboratorsbefattning från 1957/58.

Det går knappast att i fortsättningen förutsätta något liknande. Något
åläggande synes ej kunna ifrågakomma. Det synes oss, att nuvarande situation
är ohållbar. Enda utvägen är, att statsmakterna inrätta de båda, ett
flertal år av universitetskanslern och nu av oss föreslagna laboratorsbefattningarna.

Inrättandet av befattningarna i fråga har även andra sidor. De inledningsvis
nämnda sakkunniga ange å s. 17 i sitt betänkande: »Då hela utbildningsgången
för tandläkare skulle äventyras, om någon biträdande lärare med
docentkompetens icke skulle finnas tillgänglig för undervisningen i något
eller några ämnen, anse de sakkunniga en sådan lösning redan av detta skäl
icke godtagbar.» Å s. 14—15 anföra de sakkunniga 1951: »Det har från såväl
studenternas som lärarnas sida framkommit, att nuvarande prekliniska
undervisning icke ger avsett utbyte. Det har sålunda visat sig, att studenterna
vid sina kliniktjänstgöringar icke ha tillräckliga kunskaper i prekliniska
ämnen.» Om samma sak uttalar sig kanslern enligt citat i proposition nr
138/1955, s. 5, och hans uttalande utmynnar i: »Med denna bedömnings -

Motioner i Första kammaren, nr 122 år 1957

grund måste enligt min bestämda mening kunskapsmåttet i de prekliniska
ämnena anses otillfredsställande.»

Professor Ahlgren i Lund har meddelat, att ett i början av tandläkarkursen
i farmakologi hösten 1956 anställt skriftligt examinatorium (materialet
finnes arkiverat) rörande kursdeltagarnas elementära kunskaper i de för
farmakologistudiet nödvändiga ämnena kemi, medicinsk kemi och fysiologi,
gav ett mycket nedslående resultat. Del tarvas synbarligen en betydligt fastare
och effektivare organisation av de prekliniska tandläkarstudierna — i
första hand erfordras laboratorsbefattningar i farmakologi, varvid nuvarande
kursgivararvoden kunna indragas. De sistnämnda utgöras f. n. av i Stockholm
ca 17 000 kr per år, om kursgivaren är docent arvode enl. Cg 30, i
Lund 7 000 kr — jmfr. statsverkspropositionen 1956, åttonde huvudtiteln,

Inrättandet av dylika befattningar kräver emellertid andra merutgifter.
Så erfordras, som av kanslern framförts, på vartdera stället ett heltidsanställt
laboratoriebiträde i Ce 11 i stället för som nu halvtidsanställda. Ett
årligt materielanslag om 10 000 kr. åt en var av laboratorerna synes — som
av citerade handlingar framgår — vara erforderligt. Därtill kommer att de
engångsanslag, som av ämnesrepresentanterna föreslagits och av kanslern
förordats, böra beviljas.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställa vi,

att riksdagen måtte besluta om inrättande av laboratorsbefattningar
i farmakologi vid tandläkarhögskolorna i
Stockholm och Malmö och därav föranledda, ovan angivna
ändringar i fråga om laboratoriebiträden resp. årliga materielanslag
och nu engångsanslag för erforderlig utrustning.

s. 260.

Stockholm den 23 januari 1957

Gunnar Edström

Ragnar Huss

Erik Englund

Ebon Andersson

G. Branting