nr 12 med förslag till bostadsrättslag, m. m.
Motion 1971:1211 av herr Sjöholm i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
Motion nr 1211—1215 år 1971
Mot. 1971
1211-1215
Nr 1211
av herr Sjöholm i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 12 med förslag till bostadsrättslag, m. m.
En särskild fråga som anmäler sig i samband med lagstiftning
om bostadsrätt är huruvida sådan rätt skall kunna
vara föremål för exekutiva åtgärder och sålunda kunna utmätas
för bostadsrättsinnehavarens gäld. Spörsmålet har uppmärksammats
av den bostadsrättskommitté på vars utredning
den nu föreliggande propositionen vilar, och denna innehåller
ett förslag till ändring i utsökningslagen i ifrågavarande
hänseende. Behandlingen av detta speciella ämne är emellertid
föga genomlysande och har lett fram till en otillfredsställande
lösning.
Att bostadsrätt som tillförsäkrar bostad åt gäldenären och
hans familj bör vara undantagen från utmätning är självklart
riktigt, och propositionen förordar också att så skall vara förhållandet.
Däremot har såväl utredningen som departementschefen
på ett anmärkningsvärt sätt förbigått ett annat problem,
som sammanhänger med den f. n. föreliggande möjligheten
att utmäta bostadsrätt. Det har förekommit fall —
starkt uppmärksammade i massmedia — där utmätt bostadsrätt
har exekutivt försålts till köpeskilling som mångdubbelt
överstigit det rimliga och från rättssamhällets synpunkt acceptabla.
Personer med väl utvecklat ekonomiskt sinne och
mindre framträdande moraliska betänkligheter har skaffat
dels en bostadsrätt och dels en skuld till någon närstående.
Skulden har lämnats obetald och kompanjonen har sökt betalningsföreliggande.
Då betalning alltjämt uteblivit har
verkställighet begärts hos utmätningsmannen, och bostadsrätten
har anvisats som lämpligt objekt för utmätning. Förfarandet
har sedan fortskridit fram till exekutiv försäljning,
och då hyresregleringslagen icke ägt tillämpning vid försäljningen
har utomordentligt höga priser kunnat uppnås. Detta
har varit — och är — en smart metod att fullt formellt lagligt
kunna utvinna stora förtjänster på den rådande bostadsbristen.
Det måste vara samhällets skyldighet att söka stävja
en dylik verksamhet.
Det är så mycket mer ägnat att förvåna att den ovan be
1 Riksdagen 1971. 3 sami. Nr 1211—1215
Mot. 1971: 1211
2
rörda oarten icke uppmärksammats vare sig av utredningen
eller på departementsnivå som dåvarande departementschefen
som svar på en enkel fråga i andra kammaren år 1967
upplyste att bostadsrättskommittén hade frågan under observans.
Att så skulle vara fallet bekräftades av att en av
kommitténs ledamöter begärde ordet i debatten och förklarade
sig helt ense med frågeställaren om att här florerade ett
oskick som det var ytterst angeläget att sätta stopp för.
Det finns sålunda skäl att bedöma frågan om förbud mot
utmätning av bostadsrätt från flera aspekter än dem det föreliggande
regeringsförslaget anlägger. Den lösning, som propositionen
förordar, är — som nämnts — ofullständig och
dessutom från lagtekniska synpunkter mindre tillfredsställande.
Det torde i praktiken ofta möta betydande svårigheter att
avgöra om en viss lägenhet, som omfattas av bostadsrätt,
tjänar som ”stadigvarande bostad” för gäldenären, och det
torde vara snarast ogörligt att — som lagtexten i regeringsförslaget
förutsätter — låta den rättsverkan som i och för
sig skulle följa därav bli beroende av en allsidig och genomträngande
bedömning av huruvida ”gäldenären vid förvärv
av bostadsrätten åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer
eller om det med hänsyn till gäldenärens behov och bostadsrättens
värde framstår som oskäligt att bostadsrätten
undantages från utmätning”. Denna lagtext är i själva verket
en god och avskräckande illustration till en osed som förefaller
vara i tilltagande — den nämligen att lagstiftaren
överlåter en del av de svårigheter som yppar sig under hanteringen
av lagmaterialet till dem som i praktiken har att tilllämpa
vad som stadgats. Detta kan vålla oöverstigliga besvärligheter
i praxis och medverkar dessutom till en rättsolikhet
som är en av rättssamhällets värsta fiender. Det är inte alltid
möjligt att skriva lagar så att de kan förstås av envar
som kan komma att beröras av deras innehåll även om detta
givetvis bör eftersträvas. Det borde däremot vara fullt genomförbart
att så utforma lagtexten att de som skall praktiskt
tillämpa den har en rimlig möjlighet att grunda sina
avgöranden på objektivt påvisbara fakta. Svävande formuleringar
innebär givetvis en svävande rättstillämpning. Detta
är en fara som rättsstaten har stor anledning att observera
och i tid avvärja. Redan av detta skäl bör propositionens förslag
till ändring i utsökningslagen icke av riksdagen antagas.
När det gäller frågan om i vad mån det bör vara möjligt att
utmäta bostadsrätt finns två intressen att tillgodose. Rätten
till ”stadigvarande” bostad bör tryggas — och därom synes
Mot. 1971: 1211
3
ingen oenighet råda. Den osunda spekulationen i exekutiv
försäljning av bostadsrätt i vinningssyfte för gäldenärenrättsinnehavaren
bör motarbetas och om möjligt förhindras.
Den enda metod som kan tillämpas, om båda dessa intressen
samtidigt skall kunna tillfredsställas, är att kategoriskt undantaga
bostadsrätt som objekt för utmätning. Säkert kan
det förekomma fall, där utmätning kan te sig som önskvärd
och borde ha varit möjlig att verkställa, men sällsynta undantagsfall
kan inte få bli bestämmande över en lagutformning
av generell räckvidd. Ett allmänt utmätningsförbud är
vad som bäst motsvarar såväl samhälleliga som enskilda intressen
och bör därför införas.
Med åberopande av vad jag ovan anfört hemställer jag
att riksdagen vid antagande i övrigt av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till bostadsrättslag m. m.
måtte besluta, beträffande förslag till lag om ändring i
utsökningslagen, att 65 § punkt 6 skall ha följande lydelse
:
bostadsrätt, .
Stockholm den 19 februari 1971
STEN SJÖHOLM (fp)
2 Riksdagen 1971. 3 sami. Nr 1211—1215
