Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket
Motion 1967:1066 Andra kammaren - höst
Nr 1066—1075 Motioner i Andra kammaren, nr 1066 år 1967
1
Nr 1066
Av herr Adamsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj. ts proposition
nr 47, med förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt.
(Lika lydande med motion nr 861 i Första kammaren)
I proposition nr 47 med förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt har Kungl.
Maj :t föreslagit införande i anvisningarna till 9 § förordningen den 1 december
1959 om allmän varuskatt av en bestämmelse av innebörd, att till
fastighet enligt varuskatteförordningen alltid skall räknas sådan ledning i,
på eller över marken för överföring av elektrisk kraft, gas, vatten eller värme,
för transport av oljeprodukter, för teleförbindelser eller för jämförligt
ändamål, som icke ingår i fast maskin eller annat inventarium. Förslaget
syftar till att bryta den av regeringsrätten gjorda tolkningen av gällande
bestämmelser, enligt vilken ledningar för eldistribution över mark, som tillhör
annan än ledningens ägare, är att hänföra till lös egendom, till följd
varav reduceringsregeln gäller för material till sådan ledning.
I motion i andra kammaren, nr 901 år 1967, föreslogs sådan ändring av de
i propositionen föreslagna anvisningarna till 9 § förordningen om allmän
varuskatt att ledningar för överförande av elektrisk kraft generellt skulle
räknas som vara, varigenom reduceringsregeln enligt 18 § 3 mom. varuskatteförordningen
skulle bli tillämplig. Förslaget motiverades främst med
att det, i motsats till propositionens konkreta förslag men i överensstämmelse
med dess syfte, skulle innebära en önskvärd skatteteknisk förenkling
utan samtidig skärpning av skattetrycket för de slutliga skattebetalarna, dvs.
i detta fall eldistributörerna. Förslaget skulle enligt motionen ej heller vara
förenat med någon olägenhet eller orättvisa av betydelse.
Sedan förutnämnda motion ingavs har emellertid framkommit sådana nya
aspekter på frågan om varuskatten för elektriska ledningar, att anledningfinnes
att återkomma i ärendet även om vad som tillkommit, vilket, genom
att ytterligare komplicera frågan, endast ytterligare framhäver behovet av
förenklade regler och en positiv lösning såsom föreslagits i motion 901.
Sålunda har regeringsrätten i ett utslag den 4 april 1967 gällande Luleå
stads taxering förvägrat staden att åtnjuta avdrag för värdeminskning på elverkets
jordkablar. Utslaget motiveras med att ledningar förlagda under
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 4 samt. Nr 1066—1075
2
Motioner i Andra kammaren, nr 1066 år 1967
jord varken är att hänföra till byggnad eller till inventarier i den av staden
bedrivna rörelsen. Detta utslag, som torde överraska den som har kännedom
om elkablars praktiska livslängd och kabelnätens utbyggnad och underhåll,
är ägnat att förskjuta kostnadsjämförelsen mellan jordkabelledningar
och luftledningar på ett sätt och i en riktning som icke är vare sig
tekniskt motiverad eller önskvärd mot bakgrund av behovet av att inom
tätare bebyggelse övergå från luftledningar till de ur flera synpunkter
mindre hindersamma jordkabelledningarna. Anledning torde finnas för
den sittande företagsskatteutredningen att observera dessa problem.
Skulle regeringsrättens ovannämnda utslag tas såsom anvisning beträffande
tillämpningen av varuskatteförordningen, vilket förefaller rimligt att
förutskicka åtminstone i vad gäller de kommunala elverkens jordkabelnät,
så blir den snedvridande effekten på den naturliga tekniska utvecklingen
än mera markant. Därtill kommer att man då, utöver den i proposition nr
47 påtalade gränsdragningen mellan ledningar framdragna över ledningsägarens
egen respektive över annans mark, även kan få en gränsdragning
mellan olika slags ledningar och eventuellt mellan olika företagsformer.
Om man därutöver tillägger, att vid skattetillämpningen åtskillnad börjat
göras mellan kommunala elverk alltefter deras styrelseform, så framstår
situationen som hart när kaotisk och omöjlig att bemästra såväl för eldistributörerna,
dvs. för de slutliga varuskattebetalarna, som för deras
skattskyldiga materialleverantörer. Behovet av en förenkling av varuskatteförordningen
eller i vart fall av dess tillämpning i fråga om elledningar är
sålunda uppenbart. 1 detta avseende har de av finansministern i proposition
nr 47 uttalade farhågorna besannats av utvecklingen.
Det bör här erinras om att riksskattenämnden, som främst synes ha vägletts
av praktiska hänsyn, endast med knappaste möjliga majoritet avvisade
ett ställningstagande till elledningarnas behandling i varuskattehänseende,
som överensstämde med regeringsrättens utslag i december 1966.
Även finansministern har i proposition nr 47 principiellt utgått ifrån detta
utslag. Samtidigt har han dock velat tillmötesgå önskemålen om en förenklad
praktisk tillämpning, vilken han förmodat skulle kunna genomföras
på i propositionen föreslaget sätt utan avsevärd skatteskärpning som
följd.
Såsom framhållits i motion 901 hade man emellertid i stället, mot bakgrund
av den praxis i fråga om varuskatten för material till elledningar
som då var aktuell, anledning räkna med att förslagen i proposition nr 47
skulle leda till väsentliga skatteskärpningar för praktiskt taget alla elkraftsdistributörer.
Den senare utvecklingen har dock visat, att det i praktiken
är svårt för skattemyndigheterna att upprätthålla en sådan distinktion
mellan kommunerna såsom ägare av gatumarken och de kommunala
elverken såsom ledningsbyggare som man förut och delvis på grundval av
Motioner i Andra kammaren, nr 1066 år 1967 3
uttalanden från riksskattenämnden i närliggande frågor haft anledning räkna
med.
Om det sålunda nu, mot bakgrund av senare utvecklad praxis, kan göras
gällande, atl proposition nr 47 för de kommunala elverkens del ej i och
för sig skulle leda till särskilt anmärkningsvärd skatteskärpning, så är
detta dock alltjämt fallet för de många enskilda och kooperativa företag
som bedriver eldistribution särskilt på landsbygden liksom även för de heloch
halvkommunala eller statliga elverksbolagen. Än mer utpräglat blir
detta motsatsförhållande om konsekvenser med avseende på varuskatten
dras ur regeringsrättens utslag den 4 april 1967. Resultatet av det förslag
till lösning av de praktiska problemen som framlagts i propositionen nr 47
skulle då bli alt man för att undvika en eventuell skattelättnad för kommuner
med egna elverk genomförde en väsentlig skatteskärpning för alla
övriga eldistributionsföretag.
En sådan utveckling torde icke ha föresvävat finansministern när proposition
nr 47 utformades. En bättre och mera tilltalande lösning synes då
vara den i motionen 901 föreslagna, innebärande att en eventuell skattelättnad,
närmast för några kommunala elverk, accepteras varigenom den
önskvärda förenklingen för de skattskyldiga materialleverantörerna och
för skattemyndigheterna kan uppnås utan avsevärda skatteskärpningar för
flertalet eldistribuerande företag.
Det finns även ett annat skäl till att utforma tillämpningsreglerna till varuskatteförordningen
med avseende på elledningarna i överensstämmelse
med vad som nyss sagts. När riksdagen år 1965 tog ställning till en höjning
av varuskatten, så ingick som ett väsentligt element »att i möjligaste mån
undantaga näringslivets investeringar från en höjd beskattning». I enlighet
härmed infördes reduceringsregeln enligt varuskatteförordningens 18 § 3
mom., och i propositionen uttalades särskilt att »regeln bör gälla all yrkesmässig
verksamhet och sålunda omfatta även sådant som trafikväsendet
samt produktionen och distributionen av elkraft och gas». De eldistribuerande
företagens allra väsentligaste investeringar är i utbyggnaden av de
elektriska ledningsnäten, antingen dessa utförs som jordkabelnät eller som
luftledningsnät.
Med den tolkning som varuskatteförordningen i dag erhåller och än mer
med de tillämpningsbestämmelser som föreslås i proposition nr 47 har de
ursprungliga intentionerna nästan helt förfelats för eldistributörernas vidkommande.
Genom bifall till det lika enkla förslag som framlägges i denna
motion skulle riksdagen däremot återställa förhållandena till vad som
förutsattes vid ställningstagandet år 1965.
Den av oss med hänvisning till det förut anförda förordade ändringen av de
i propositionen föreslagna anvisningarna till 9 § förordningen om allmän
varuskatt synes lämpligen kunna genomföras genom att i andra stycket
4
Motioner i Andra kammaren, nr 1066 år 1967
andra meningen uteslutes orden »elektrisk kraft», varjämte i slutet av första
stycket införes följande tillägg:
Såsom vara skall därjämte räknas ledning i, på eller över marken för
överförande av elektrisk kraft, även om marken tillhör ledningens ägare.
Under hänvisning till det ovan anförda hemställes,
att riksdagen måtte besluta att anvisningarna till förordningen
om allmän varuskatt erhåller sådan ändrad lydelse
som ovan angivits.
Stockholm den 16 oktober 1967
Erik Adamsson (s) John Eriksson (ep) Einar Henningsson (s)
i Bäckmora
Folke Björkman (h) Cecilia Nettelbrandt (fp)
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket