Norrland

Motion 2004/05:N346 av Hans Backman m.fl. (fp)

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning1

Förslag till riksdagsbeslut2

Motivering3

Alla politiska idéer fungerar inte överallt3

Utbildning skapar mänsklig och ekonomisk tillväxt4

Företagsamma Norrland4

Utan bilen stannar Norrland5

Enskilda vägar är en viktig del i vägtransportsystemet6

Bemyndigandesystemet i regionalpolitiken7

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en utredning som ser över vilka beslut som kan flyttas från statlig till regional nivå.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utlokaliserade högskoleutbildningar skall åtföljas av ersättning för merkostnaderna för utlokalisering.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vissa forskningsresurser skall kunna riktas till doktorander som bedriver sin forskning i direkt koppling till den utlokaliserade utbildningen.1

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det skall bli möjligt att pröva avskrivning av studieskulder för akademiker som tar arbeten i glesbygd, och försöksverksamhet kan bedrivas i exempelvis Norrbotten.1

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att småföretag i glesbygd som anställer akademiker befrias från arbetsgivaravgift under första året och en viss reduktion andra året.2

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stoppa förslaget om höjning av bensinpriset med 18 öre per liter.3

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att systemet för bensinbeskattning skall ändras så att höjningar av världsmarknadspriset inte automatiskt slår igenom i form av högre bensinskatt.3

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall avsätta de pengar som krävs för att gällande förordning avseende drift och underhåll av enskilda vägar skall följas.4

9. Riksdagen begär att regeringen ser över bemyndigandesystemet när det gäller anslag 33:1 samt att regeringen undersöker möjligheterna att införa ett budgetsystem som inte riskerar att försvåra myndigheternas möjligheter att effektivt stödja företag inom ramen för det regionalpolitiska stödsystemet.

1 Yrkandena 2, 3 och 4 hänvisade till UbU.

2 Yrkande 5 hänvisat till SfU.

3Yrkandena 6 och 7 hänvisade till SkU.

4 Yrkande 8 hänvisat till TU.

Motivering

Vi liberaler vill ta till vara Norrlands förutsättningar att bli en kraftfull och växande region. Folkpartiet står för en politik som kan göra Norrland självständigare och främja tillväxt. Vår region ska inte längre betraktas som tärande och svag, beroende av konstgjord andning genom olika stödformer. Företagsamheten måste ges större förutsättningar än av den socialdemokratiska regeringen tillåter. Högre utbildning genom högskolor, universitet och lärcentra höjer utbildningsnivån, minskar snedrekryteringen till högre studier och ökar möjligheterna för företagen att utvecklas. Turismen kan bli en stor inkomstkälla för hela Norrland som helhet och generera tusentals jobb till alla norrlänningar - jobb även för norrlänningar som bor i glesbygd.

Skogen, malmen och vattenkraften gör att Norrland bidrar mer till Sveriges BNP än de allra flesta regioner i Sverige. Det vilket utgör grunden för hela Sveriges utveckling och välfärd. Denna region har dock tappat 10 % av sin befolkning i inlandet det senaste decenniet. Ska något göras, ska det göras nu och det vill Folkpartiet. En positiv utveckling gör också att utflyttningen kan bromsas och till och med upphör i vissa områden. Norrlands vackra kust erbjuder möjligheter till ett boende som övriga landet har svårt att konkurrera med.

Alla politiska idéer fungerar inte överallt

En stor del av de lagar som stiftas har ett klart fokus. Det handlar om att lösa problem i våra storstadsregioner eller i dess omedelbara närhet. Förståelsen för de levnadsbetingelser som finns i andra delar av landet är mycket liten hos den sittande regeringen. Modellen "bra för en - bra för alla" tycks vara regeringens slogan när beslut skall fattas om strandskydd, buller eller närings-

livets villkor.

Låt oss fästa blicken vid två exempel på den "Stockholmifiering" som pågår och som handlar om buller och strandskydd. Regeringen har under våren fått en utredning på sitt bord vars mål varit att minska bullret i fjällvärlden. Som en lösning på detta "problem" föreslås att den så kallade "nöjestrafiken" (det vill säga den trafik som bedrivs av privata entreprenörer med avsikt att transportera turister i vår fjällvärld) skall åläggas ett flygförbud i så gott som hela vår fjällvärld. Regeringen ger med en hand och tar med den andra när man i samma andetag säger att turistnäringen skall ges möjligheter att utvecklas. Självklart kan inte turistnäringen i våra nordligaste län utvecklas om inte turisterna ges möjlighet att besöka en av de största sevärdheterna - nämligen fjällen. Tänk om ett liknande förslag hade handlat om båttrafik i skärgården?

Ett annat exempel är de rigida reglerna för strandskydd. Det är rimligt att skydda områden exempelvis i Stockholms skärgård från en omfattande exploatering. Men förutsättningarna är inte samma i hela landet. Exempelvis har invånarna i Arjeplogs kommun tre km strand per person! Låt oss som har dessa förutsättningar använda vår strandnära mark till att erbjuda tomter med unika lägen.

De här två exemplen talar sitt tydliga språk. Det handlar om att Sveriges riksdag inte alltid är det organ som är bäst på att fatta rikstäckande beslut. Därför vore det rimligt att göra en översyn över vilka beslut som skall fattas på regional respektive statlig nivå så att beslutsfattandet kan ske utifrån regionala förutsättningar.

Utbildning skapar mänsklig och ekonomisk tillväxt

På många orter i Norrland är det svårt för människor som vill skaffa en högskoleutbildning att verkligen göra det. Exempelvis, för dem som redan bildat familj och bosatt sig eller bor kvar i en mindre ort, kan det vara närmast omöjligt att flytta till en högskoleort. För dessa människor fungerar distansutbildning och utlokaliserad högskoleutbildning mycket bra. Denna typ av utbildning lockar också till sig studerande från grupper som annars inte skulle ha övervägt att gå igenom en högskoleutbildning. Det är därför mycket bra att många kommuner i dag har så kallade lärcentra. Men merkostnaderna för att driva dessa drabbar ofta kommunerna mycket hårt. Det är således angeläget att dessa merkostnader kan finansieras genom statliga anslag, antingen via Utbildningsdepartementet eller som en regionalpolitisk satsning.

Det är önskvärt att vissa forskningsresurser kan knytas till doktorander som bedriver sin forskning i direkt koppling till den utlokaliserade utbildningen. Dessa doktorander bör dock ha sin "hemvist" vid en högskola eller ett universitet. Utlokaliserad forskning kan vara av mycket stort värde för små företag, som genom närhet till en forskare kan stimuleras att engagera sig i forskningsprojekt.

I framför allt Norrlands inland är det ofta mycket svårt att rekrytera akademiker. Det gäller kanske i första hand läkare men också civilekonomer, civilingenjörer och andra. I Norge tillämpar man avskrivning av studieskulder för akademiker som tar tjänster i de norra landsdelarna. Ett sådant system borde kunna prövas även i vårt land, och vi föreslår att en försöksverksamhet bedrivs antingen i hela Norrland eller i ett av våra län.

Bland många småföretag, kan det finnas en viss skepsis när det gäller att anställa personer med akademisk utbildning. Det kan exempelvis finnas tveksamhet till relativt höga lönekrav. Det skulle vara möjligt att komma en bit på väg för att överbrygga dessa problem om riksdagen förordar befrielse från arbetsgivaravgiften för nyanställda akademiker under ett år med viss nedsättning även under andra året. Även här kan en begränsad försöksverksamhet vara lämplig.

Företagsamma Norrland

Företagsamheten i Norrland råder det dock ingen brist på. Vi har gott om driftiga entreprenörer inom sektorer såsom turism, internationell tjänsteverksamhet, omsorg och upplevelser. Kyla, kallt klimat, snö och mörker är egenskaper som norrlänningarna har lärt sig att använda på ett kreativt sätt. I Norrland finns både förutsättningar och idéer. Det enda som fattas är driftiga politiker som inser detta.

Anledningarna till att utvecklingen står stilla är många. Till att börja med måste politikerna sluta lägga sig i och detaljstyra. De ska däremot skapa förutsättningar för människors initiativkraft. Det behövs regler som skyddar ägande-, närings- och avtalsfriheten, stärker företagen och definierar ansvarsförhållandena som måste finnas för deras verksamheter.

Kommunerna saknar kunskap för att själva bedriva företagsutveckling. Kommunala stöd och förmåner till vissa företag hindrar ett fritt företagande. Det borde vara självklart att kommunen inte får konkurrera med privata företag. Det lokala näringslivet vållas stora skador genom att kommunala bolag säljer tjänster. Förluster och andra misstag får skattebetalarna stå för och det går ut över satsningar på kärnverksamheter som skola och omsorg. Det är också fråga om illojal konkurrens till men för den enskilde företagaren. Idag hämmas arbetsmarknaden i Norrland av att kommunerna konkurrerar med näringslivet.

Det handlar också om att beslut som tas i riksdag och regering måste vara förankrade i verkligheten. Idag tas allt för många beslut där konsekvenserna för företagsamheten ute i våra regioner inte beaktas. Ett exempel på detta är den nya förmånsrättslagstiftningen som har lett till att företag i glesbygden har svårt, eller för att inte säga omöjligt, att teckna krediter och låna pengar i bank.

Gällande regler minskar företagsinteckningarnas värde som säkerhet från 100 till 55 procent. Bankerna måste därför ställa högre krav på säkerhet. De säkerheter som kan erbjudas är till exempel byggnader och fastigheter. Eftersom de värderas till noll eller till mycket lågt värde innebär det problem särskilt i inland och glesbygd. Folkpartiet gick mot denna förändring eftersom vi insåg att den skulle försämra möjligheterna för små och mindre företag att erhålla krediter. Det är inte rimligt att detta lagförslag genomförs ograverat. Vi kräver därför att lagförslaget inte genomförs och att en noggrann analys i stället genomförs.

Utan bilen stannar Norrland

Staten tjänar på höjd bensinskatt med 18 öre per liter. Miljön vinner däremot ingenting. Under 1990-talet ökade bensinpriset kraftigt, men bilkörningen minskade bara marginellt. Mellan 1990 och 2002 minskade privatbilismen bara med fyra procent, trots kraftigt höjda bensinpriser. Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA) anser därför inte att en höjning med 18 öre på bensinskatten ger någon positiv effekt på miljön. Därför bör förslaget om höjning av bensinpriset med 18 öre per liter avvisas.

Även om den senaste tidens prishöjningar på bensin inte beror påökade statliga pålagor, innebär själva konstruktionen med moms på bensin att varje prishöjning tickar in ännu mer pengar till statskassan. Det är i och för sig inget orimligt att det ligger moms på bensin. Däremot är det både orimligt och stötande att bensinpriset är uppbyggt av råvarupris plus både fasta och rörliga skatter. Betalar vi tio kronor för en liter bensin går sju kronor i skatt. Systemet för bensinbeskattning bör ändras så att höjningar av världsmarknadspriset inte automatiskt slår igenom i form av högre bensinskatt.

På kontinenten är dieseln många gånger vanligare än i Sverige. Det är också anmärkningsvärt att vi i Sverige så länge hyst så stark aversion mot dieselmotorn. Moderna dieselbilar släpper bara ut bråkdelen av forna tiders partikelsvärmar i avgaserna, drar dessutom mindre bränsle per kilometer och släpper ut mindre koldioxid.

Regeringen glömmer bort att avstånden i Sverige, inte minst i Norrland, är stora. Vi har därmed sämre förutsättningar än andra länder i Europa, som är mer tättbefolkade, att bygga ut kollektivtrafiken och få folk att åka kollektivt. Den kollektiva trafiken är i stora delar av Norrland mycket begränsad och marginell. Det är oftast både mer praktiskt och tidsbesparande att ta bilen till jobbet. När det gäller att skjutsa barn och storhandla är det bilen som gäller. Många familjer som bor i Norrland måste helt enkelt ha två bilar för att få det praktiska livet att gå runt. De som drabbas värst av höjda bensinskatter är just barnfamiljer i stora kombibilar. Rymligheten och den större krocksäkerheten har sitt pris genom högre bränsleförbrukning.

Kommunernas och landstingens redan hårt pressade ekonomier i Norrland drabbas också av höjda bensinpriser. Kostnaderna ökar exempelvis för kommunernas transporter med färdtjänst och hemtjänst. Kostnaderna ökar också för bussarna som utför landstingens kollektivtrafik.

Även turismen i Norrland står för en stor del av bensinförbrukningen och får med regeringens förslag höjda kostnader. Därmed finns en uppenbar risk att antalet turister i Norrland minskar och därmed också Norrlandskommunernas turistintäkter. Turistnäringen består av drygt 8.000 företag fördelade på flera olika branscher, bland annat hotell och restaurang, flyg-, tåg- och bussbranscherna och resebyråbranschen. Utöver dessa traditionella turistbranscher kan mer än 10.000 företag i en rad andra branscher härleda en större eller mindre del av sina intäkter från turism. Detta skulle drabba en redan hårt ansatt region ytterligare.

Enskilda vägar är en viktig del i vägtransportsystemet

Det enskilda vägnätet med statsbidrag med statsbidrag är nästan lika stort som det statliga - 7 500 mil. En miljon människor använder det vägnätet varje dag, och mer än hälften av det utnyttjas för näringslivets transporter.

I nuläget klarar inte Vägverket av att ge bidrag till underhåll av enskilda vägar enligt gällande förordning. De pengar regeringen omfördelar till Vägverket i årligt statsbidrag avseende drift och underhåll till de enskilda vägarna räcker inte till.

Eftersom det bor färre personer per vägkilometer ju längre norrut i landet man kommer så drabbar detta Norrland hårdast. Eftersom många av de små entreprenörer som tidigare har utfört underhåll av enskilda vägar i Norrland har försvunnit såär man nu också tvungen att anlita större entreprenörer. Då dessa ofta har basen för sin verksamhet förlagd i regionens centralort såökar framkörningskostnaderna och kostnaden för jourhållning för underhåll av de enskilda vägarna.

Det är också viktigt att poängtera att bra och väl underhållna enskilda vägar är lika viktigt som tillgången till drivmedel i Norrland. Då kollektivtrafiken som vi tidigare pekat på inte är tillgänglig i många delar av regionen, måste regeringen ur trafiksäkerhetssynpunkt satsa på bra och säkra vägar. Dessutom är det ytterst viktigt för näringslivet i norra Sverige att de enskilda vägarna är bra, då mycket av godstransporten färdas långa sträckor tvärsigenom Norrland. Regeringen måste därför avsätta de pengar som krävs för att gällande förordning avseende drift och underhåll av enskilda vägar ska kunna följas.

Bemyndigandesystemet i regionalpolitiken

Erfarenheter visar att regeringens regionala utvecklingspolitik (anslag 33:1) inte fungerar. Bemyndigandesystemet innebär att länsstyrelsen, har möjlighet att fatta beslut inom en given ram. De beslut som avses är företagsstöd i form av investeringsstöd eller delfinansiering av projekt. Ett betydande osäkerhetsmoment har uppkommit, eftersom det tänkta sambandet mellan bemyndigandenivå och anslag har brutits och möjligheterna till anslagssparande inte längre finns. Situationen är otillfredsställande. Den kan innebära att ett företag som beviljats stöd för att genomföra en investering, i slutändan inte kan få det beslutade beloppet eftersom myndigheten inte har medel inom sitt anslag som möjliggör utbetalning. Konsekvensen av det nuvarande systemet är att myndigheter, av rädsla för att i framtiden inte ha medel för att klara utbetalningar till följd av tidigare beslut, blir mer restriktiva i att bevilja stöd till företagen.

Bemyndigandesystemet medför att en stor andel av de åtaganden som i form av långsiktiga beslut resulterar i ett anslagssparande som sedan dras in. Detta system orsakar stor osäkerhet, fungerar inte och är inte förutsebart.

Besluten innebär att företaget eller projektägaren får medfinansiering med en viss procent av investeringens eller projektets kostnad. Utbetalning sker dock först när investeringen är gjord eller när kostnaden uppkommit i projektet. Det betyder att utbetalning sker efter det att beslutet tagits. I praktiken kan det dröja flera år innan utbetalning sker. Ett projekt pågår normalt upp till tre år. Ofta sker rekvisition av pengar sent i projektet. Dessutom ska 20 procent av det beviljade beloppet vara innestående tills projektet slutredovisats och slutrapport har inkommit. När det gäller investeringsstöd inträffar det också att utbetalningen sker ett eller flera år efter det att beslutet att bevilja stöd tagits. Sammantaget innebär detta att utbetalningarna till projekt sprids över en längre tidsperiod. Det är i varje enskilt ärende omöjligt att veta när pengar kommer att rekvireras.

För utbetalningarna har länsstyrelsen ett anslag som fastställs för ett år i taget. Med hänsyn till att utbetalningarna varken följer beslut i tid eller omfattning innebär det att utbetalningarna ibland är lägre än anslaget och ibland överskrider anslaget. De år när anslaget inte utnyttjas fullt ut uppstår ett anslagssparande som behöver utnyttjas de år när utbetalningarna överskrider anslagsramen.

En myndighet kan alltså, utan att bryta mot reglerna kring bemyndigandet, fatta beslut som inte går att realisera inom anslagsramen. Konstruktionen är sådan att om det sker utbetalningar med anledning av ett fattat beslut utökas bemyndiganderamen med det belopp som utbetalas.

Ett bättre sätt vore att ta bort bemyndigandet i den här typen av fall och i stället besluta om en fast ram för myndighetens beslutsnivå, och därefter låta myndigheten disponera anslagsöverskottet i form av en reservation för att klara framtida utbetalningar, eller att regeringen säkerställer att myndigheten har möjlighet att infria sina förpliktelser.

Stockholm den 4 oktober 2004
Hans Backman (fp)
Anna Grönlund Krantz (fp)	Solveig Hellquist (fp)
Yvonne Ångström (fp)