Namnlagen

Motion 1990/91:L415 av Elisabeth Persson (v)

Bestämmelser om personnamn, varmed avses
efternamn, mellannamn och förnamn, finns i namnlagen
(1982:670). Lagen trädde i kraft den 1 jan 1983 och ersatte
då 1963 års namnlag.

Syftet med lagen framgår av propositionen:

En utgångspunkt för den nya namnlagen är att en enskild
i så stor utsträckning som möjligt skall få bestämma vilket
namn han eller hon skall ha. Lagen har därför utformats så
att den ger utrymme både för traditionella uppfattningar
och, i rimlig grad, för sådana som avviker därifrån. En
strävan har vidare varit att ge uttryck för principen om
jämställdhet mellan kvinnor och män, liksom principen att
alla barn skall behandlas lika i namnrättsligt hänseeende
oavsett om föräldrarna är gifta med varandra eller ej.

I vissa avseenden har dock effekterna av namnlagen inte
blivit de eftersträvade.Det är inte bra att tre olika
myndigheter handhar frågor om personnamn och
namnbyten. För den enskilde är det svårt att förstå varför
patent- och registreringsverket mot avgift handhar vissa
namnfrågor medan folkbokföringsmyndigheten utan avgift
handlägger andra. Även riksskatteverket är involverat i
namnfrågor.Med mellannamn avses vad som tidigare
kallades tilläggsnamn. Mellannamnet skall alltid bäras
mellan förnamn och efternamn. Men eftersom
mellannamnet till sin karaktär är ett efternamn och inte ett
traditionellt förnamn uppstår ofta förvirring om vilket av
namnen som är det riktiga efternamnet. Oftast torde det
också vara så -- om det av olika anledningar inte finns
utrymme för både mellannamn och efternamn i exempelvis
register -- att efternamnet inte kommer till användning,
utan mellannamnet får status av efternamn. Detta skulle
enkelt kunna undvikas om mellannamnet åter kallades
tilläggsnamn och placerades efter efternamnet. Ett
annat sätt att undvika osäkerhet om vad som är det
egentliga efternamnet vore att låta den enskilde i högre grad
än vad nu är fallet själv bestämma vad som skall vara
efternamn och tillåta att det nuvarande mellannamnet får
förbindas med efternamnet med bindestreck och därigenom
övergå till att bli en del av efternamnet.

Ett exempel får belysa problemet:

Eva Andersson är gift och har barn som också har
efternamnet Andersson. Hon skiljer sig men vill behålla
namnanknytningen till sina barn och behåller därför
efternamnet Andersson. Så gifter hon om sig och får barn
även i detta äktenskap. Hennes make heter Blom och hon
vill nu ha namnanknytning både till sina äldre barn och till
sin nya familj och alltså heta både Blom och Andersson.
Men eftersom Eva har hetat Eva Andersson under lång tid
och är väl känd under det namnet vet hon, att människor
även i fortsättningen kommer att fråga efter henne som Eva
Andersson. Skulle hon välja att även fortsättningsvis ha
Andersson som efternamn måste, enligt namnlagen, Blom
bli mellannamn och hon kommer då att heta Eva Blom
Andersson. Men trots att det i trettio år varit så att
mellannamnet (tidigare tilläggsnamnet) placeras före
efternamnet uppfattas det av hart när alla människor
som efternamn! Det som kommer först uppfattas som det
primära, och det primära uppfattas som efternamn. Eva
kommer snart att finna att hon befinner sig under bokstaven
B i informella register och förteckningar etc.

Skulle hon vilja ha Andersson som mellannamn och heta
Eva Andersson Blom kommer det troligen att fungera som
om hon haft efternamnet Andersson utom i de fall där
man gör rätt enligt namnlagen, som t ex i pass och på
skattsedeln! I telefonkatalogen kommer ingen att hitta
henne när de letar under Andersson -- vilket man kommer
att göra eftersom hon ''är känd'' som Eva Andersson --
såvida hon inte bluffar när hon lämnar kataloguppgifterna
och uppger sitt mellannamn som efternamn.

Eva vill heta Andersson-Blom i efternamn. Kunde hon
det, vore alla hennes namnproblem ur världen.

Det finns inga skäl att riva upp hela namnlagen, men
flera goda skäl att göra de förändringar som krävs för att i
praktiken ingen osäkerhet skall råda om vad som är
efternamn. Därvidlag borde större frihet för den enskilde
eftersträvas att själv bestämma vilket namn hon eller han
skall ha.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
namnlagen i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 23 januari 1991

Elisabeth Persson (v)