Motverkande av gränshinder

Motion 2007/08:U295 av Ann-Kristine Johansson m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om arbetet med att motverka gränshinder.

Motivering

Varje år flyttar eller pendlar mer än 40 000 människor mellan de nordiska länderna. Omkring 250 000 med nordiskt medborgarskap är bosatta i ett annat nordiskt land.

I gränsområdet (Värmland, Akershus, Östfold och Hedmark) bor ca 1,7 miljoner människor med den expansiva Osloregionen som motor som lockar både arbetskraft och kapital. Men även resten av området har mycket att erbjuda och bygga vidare på. I första hand har svenskar fått ökade arbetstillfällen i Norge, men gränsen medför också att norskt företagande söker sig till sitt närmaste EU-land. Sverige är Norges viktigaste exportmarknad, och Norge kommer på tredje plats för Sverige. Samtidigt frodas gränshandeln där stora investeringar i form av shoppingcentrum gjorts de senaste åren. Totalt omsätter den svensk-norska gränshandeln ca 10 miljarder norska kronor.

Trots de omfattande nordiska avtalen finns byråkratiska hinder som borde vara möjliga att lösa så att vi ännu lättare kan röra oss i Norden. Gränshinder är negativa för både enskilda individer, företag och den nationella tillväxten. De hämmar rörligheten mellan de nordiska länderna och minskar således också möjligheten till en ökad integration.

Hindren är ofta konsekvenser av nationella bestämmelser och varje lands lagstiftning. Det handlar om bland annat skattelagstiftning, socialförsäkringssystem och tullbestämmelser. Beroende på gränsproblematikens komplexitet och spännvidd över två länders olika lagstiftning och regelverk behövs ett gemensamt arbete mellan länderna för att finna lösningar för att förenkla de lagar och regelverk som hindrar arbetskraftens rörlighet mellan länderna. En del av lösningen är det svensk-norska informationscentret, Grensetjänsten, som finns i Morokulien, precis på gränsen mellan Sverige och Norge. De har mer än sju års erfarenhet av arbete med gränsproblematiken.

Där finns svensk och norsk personal i samma kontor med uppgift att ge information om de frågor som kan vara problematiska för företag och individer som har verksamhet i båda länderna. Behovet av en organisation som Grensetjänsten, dit personer, företag, myndigheter med flera kan vända sig och få råd och hjälp, är stort. Detsamma gäller för Grenserådet där myndigheter och organisationer sitter tillsammans och konkret löser gränshinder för både människor och företag. Samordningseffekterna av detta arbete har visat sig vara mycket positiva. Grenserådet har på många sätt underlättat för de människor och företag som är drabbade av gränshindersproblematiken.

Det krävs en långsiktig finansiering för att Grensetjänsten ska kunna utvecklas. Osäkerheten om hur mycket pengar verksamheten får från år till år försvårar utvecklingsmöjligheterna och skapar otrygghet för de anställda. Grensetjänsten vill bland annat utveckla samarbetet med näringslivet och småföretag, men den ekonomiska osäkerheten lägger hinder i vägen. Det finns också en risk att verksamheten förlorar kompetens om medarbetare söker sig från Grensetjänsten till följd av att de har osäkra tidsbegränsade anställningar.

Med förslaget om en gränshinderssamordnare, som Nordiska rådet diskuterar, kommer det att finnas en tydlig institution till vilken de gränsregionala samarbetsorganisationerna kan lyfta problem på politisk nivå och som kan samordna arbetet regionalt och lokalt. Det är dock viktigt att gränshinderssamordnaren inte ersätter de redan existerande informationstjänsterna, utan den bör vara ett komplement. På regional och lokal nivå finns en kompetens som en samordnare placerad i Köpenhamn aldrig kan få. Där finns också det uppbyggda samarbetet med ländernas myndigheter.

Stockholm den 27 september 2007
Ann-Kristine Johansson (s)
Marina Pettersson (s)	Tommy Ternemar (s)
Berit Högman (s)	Lars Mejern Larsson (s)