Motionsväsendet i riksdagen, m. m

Motion 1985/86:K301 Gunnar Biörck i Värmdö (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

Gunnar Biörck i Värmdö (m)
Motionsväsendet i riksdagen, m. m

Mot.
1985/86
K301-303

Allt är icke annat än fåfänglighet.

Salomos Predikare 1:2

Inför den allmänna motionstiden under mitt tionde riksmöte har jag satt mig
ned att ytterligare begrunda den svenska riksdagens motionsväsende.
Motioner finns av skilda slag: motioner i anslutning till en proposition,
motioner under allmänna motionstiden, partimotioner, kommittémotioner,
hembygdsmotioner, uppdragsmotioner, enskilda motioner - kanske ytterligare
några slag. Förra riksmötet avgavs över 3 000 motioner. 1 % av dem
vinner bifall - de mera förtjänstfulla av de övriga bokförs under den nyktert
konstaterande rubriken Avslagna motioner i riksdagens tidskrift Från
riksdag & Departement.

Inför 1986 års allmänna motionstid beslöt jag mig för att gå igenom de
sammanlagt 170 egna motioner jag hittills under tio riksmöten författat. Jag
tror faktiskt att en eller två av dem bifallits, vilket skulle stämma med den
statistiska sannolikheten. Tre av mina avslagna motioner kom senare att leda
till önskat resultat, när de fått mogna (eller presenterats via en proposition):
Stockholm har kunnat kalla sig stad, vi har fått en nationaldag och
taxeringsnämndsordförande står inte längre - oåtkomliga - ovanför lagen. I
princip gäller fortfarande 1809 års konstitutionsutskotts rekommendation till
riksdagen att vara visligt trög till verkning men fast och stark till motstånd.
Allt är bra som det är och bör så förbliva, och vad far gör är alltid det rätta.

Vi vet ju alla hur det är: under våren tvingas vi länge arbeta med enbart
stencilerade motioner, eftersom tryckeriet begripligt nog inte kan svälja över
2 000 motioner på några dagar eller ens flera veckor. Och egentligen gör det
ju detsamma, eftersom nästan ingen ändå (utom de arma föredragandena)
läser själva motionstexten, utan nöjer sig med själva yrkandet, som ju
vanligen är ganska stereotypiskt formulerat. Självklart är att oppositionspartierna
måste framföra sina programmatiska synpunkter i stort upplagda
motioner i - eller utan - anslutning till regeringens propositioner. Lika
självklart är att sådana motioner så gott som undantagslöst blir avslagna.
Men det finns vid sidan av och utöver detta slag av motioner en mängd
enskilda motioner, som innehåller resultatet av författarens erfarenheter och
tankemöda och som inte skulle behöva vara kontroversiella, om utskotten
bara hade tid, eller gitte, att begrunda dem närmare. I den mån de skulle
åsamka statsverket kostnader kan man förstå att de avstyrks, om det inte
samtidigt finns en uppgift om hur kostnaderna lämpligen borde täckas. (Hit

1 Riksdagen 1985/86.3sami. Nr K301-303

hör förmodligen en del av - men inte alla - de motioner som bildar underlag Mot. 1985/86
för ”hembygdens dag”.) Men långt ifrån alla motioner är av sådant slag. I K301
detta sammanhang bör det också erinras om att i varje fall de mest
arbetstyngda utskotten prioriterar motioner anknutna till propositioner och
av betydelse för fastställande av riksstaten eller ikraftträdandetidpunkten för
viss lagstiftning. Detta innebär att många av de mest idérika, men icke med
lagtekniskt utformade yrkanden försedda, motionerna uppskjuts till höstriksdagen
för att där avfärdas i avvaktan på kommande regeringsförslag eller
utredningsbetänkanden.

Omständigheter sådana som de nu nämnda gör att genomgången av mer än
nio års riksdagstryck i sådana frågor, för vilka jag känt personligt engagemang,
lämnar ett intryck av att riksdagen är en till trängsel fylld begravningsplats
för faktiska kunskaper, goda idéer och förnuftiga synpunkter. Ibland
frågar man sig: Vad är det egentligen vi håller på med?

Nu är det ju alltså så, att motioner från representanter för den parlamentariska
oppositionen i stort sett alltid avslås, oberoende av deras innehåll. Om
man som oppositionsriksdagsman vill framföra en idé eller främja ett syfte
bör man därför akta sig för att motionera om en sak, om man vill dess
framgång. Om saken tas upp av en företrädare för oppositionen riskerar man
ju i stället att dess läge försämras, i varje fall för den överskådliga framtiden.

Jag har därför sett igenom en del av de problem, om vilka jag skulle velat
motionera, om detta i det nuvarande parlamentariska läget inte hade kunnat
bedömas som utsiktslöst eller direkt skadligt. Jag lämnar därför härmed en
katalog på problem, som borde vara av intresse för riksdagen, men som av
psykologiska skäl - för sakernas egen skull - bör tillföras riksdagen på annat
sätt än genom en enskild moderat motion.

Först en övergripande fundering: Är det bra att riksdagens beslut i den
utsträckning som sker och som betingas av vår författning måste uttryckas i
lagform? Leder inte detta till en överbelastning av den lagsamling som måste
hållas aktuell och till en devalvering av lagbegreppet som rättesnöre för det
mänskliga handlandet? Är inte utvecklingen till alltmera ”ram”-lagstiftning
(se även Ds C1984:12) en konsekvens av uppgivenheten inför ”lag”-massans
tillväxt? Vore det då inte skäl att som en övergripande ”ramlag” för både
förvaltningslagen, rättegångsbalken och brottsbalken överarbeta, koncentrera
och i något moderniserad svensk språkdräkt stadfästa de gamla
”domarregler” som tillskrivits Olaus Petri? Vilket härligt stöd skulle de inte
kunna utgöra för det svenska rättsväsendet - som nu blivit alltmera ifrågasatt
inom och utom landet: Är Sverige längre en rättsstat? - och, vid behov, även
för JO. Och skulle man inte därvid också kunna generalisera den föreskrift
som nu bara gäller inom sjukvården, nämligen att offentliga beslutsfattare
skall visa medborgarna ”respekt och omtanke”?

Men när nu riksdagens beslut i så stor utsträckning som sker ges lagform,
varför överlämnar då riksdagen praktiskt taget alltid åt regeringen att utfärda
förordningar och denna åt myndigheter och kommuner att utfärda verkställighetsföreskrifter
utan att någon kräver en återföring (”feed-back”) till
riksdagen i fråga om slutresultatet i och för kontroll att de ursprungliga
avsikterna - och inga andra - materialiserats? Regeringsformens 8 kap. 12 §
möjliggör ju för riksdagen att i alla fall begära in de föreskrifter som

regeringen utfärdat och rimligtvis också sådana föreskrifter som lägre Mot. 1985/86
instanser utfärdat med stöd av ett ursprungligt bemyndigande från riksdagen K301

till regeringen. Vederbörande utskott borde kunna fungera som kontrollanter.
Ytterst har ju riksdagen numera ensam ansvaret för lagstiftningen - detta
ansvar borde kontinuerligt följas upp ända ut i den periferi där lagstiftningen
drabbar den enskilde medborgaren.

Jag är övertygad om att om riksdagens ledamöter i större utsträckning än
vad som synes vara fallet toge del av de oförrätter som tillfogas oskyldiga
medborgare här i landet till följd av otillfredsställande ”lagstiftning” - vilket
också kan vara = oklara eller felaktiga tillämpningsföreskrifter eller ”praxis”

- så skulle de mera aktivt verka för att försvara medborgarna mot
myndigheterna. Det förhållandet att allt flera ledamöter av både riksdagen
och kommunala församlingar tycks hämtas ur de offentliganställdas led - jag
har själv varit en sådan - försvårar förmodligen möjligheterna att få
vågskålen att väga över till medborgarnas förmån. Detta förhållande kan
aktualisera frågeställningen om offentliganställdas valbarhet till riksdag och
kommunala församlingar. Till det engelska underhuset - parlamentarismens
vagga - kan inga offentliganställda väljas och motsvarande torde gälla där
den brittiska konstitutionella traditionen fortlever. Här i landet har man en
mycket pragmatisk inställning till sådana slag av problem: medborgarskapsfrågorna
- på vilka i och för sig (än så länge) hela rösträtten till riksdagen vilar

- har tills vidare placerats hos socialförsäkringsutskottet, därför att invandrare
kan ha sociala bekymmer, och inte hos konstitutionsutskottet, där de
självfallet egentligen hör hemma, dit de borde föras. I det här landet anses
emellertid medborgarskapet grundlagsmässigt endast medföra rättigheter
men däremot inga skyldigheter mot samhället.

Över huvud taget är kännedomen om våra grundlagar ytterligt bristfällig
bland allmänheten - kanske därför att sådana frågor inte på länge varit
förankrade i den offentliga debatten - och tyvärr även inom domstolsväsendet.
Valet av domare till våra överrätter synes innebära en premiering av
administrativ snarare än i egentlig mening ”juridisk” kompetens, vilket kan
befaras färga av sig på domsluten. Frågan om ett återupplivande av
”opinionsnämnden” kan komma att få ny aktualitet.

Omständigheter över vilka jag inte själv kunnat råda har fört mig i kontakt
med rättsliga områden, i fråga om vilka min egen utbildning och yrkesverksamhet
tidigare lämnat mig i allmänt medborgerlig okunnighet. Överallt
märker man då hur illa ställd den enskilde medborgaren är mot myndigheterna.
”Båd’ stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter dignar ned”. Inte nog
med att lagstiftningen på skatteområdet är obegriplig även för läskunniga,
invecklade förfaranden försvårar för den som till äventyrs fått rätt i skattemål
att utan särskilda åtgärder också få pengar tillbaka, en och samma
”naturaförmån” beräknas på skilda sätt vid taxering resp. för arbetsgivaravgift,
eftersom bestämmelserna i ena fallet lyder under skatteutskottet och i
det andra under socialförsäkringsutskottet, och vård av äldre familjemedlemmar
föranleder beskattning i stället för hedersomnämnande. Vägverkets
och dess underentreprenörers tilltagsenhet borde föranleda inrättandet av en
markägarombudsman.

Över den offentliga hälso- och sjukvårdens område lyser nu för första

gången på länge knapphetens kalla stjärna. En gigantisk omfördelning av Mot. 1985/86
resurser från den svåra, kvalificerade och tunga sjukvården till den lätta, K301
enklare och vardagligare är på gång över hela vårt land. De som drabbas
därav är naturligtvis de svårast sjuka, som undandras effektiv och mänsklig
vård i tid. Det är inte svårt att förstå att denna situation med nödvändighet
leder till desperata krav på tillhandahållande av i och för sig befintliga
resurser utanför den offentliga sjukvårdens ram - något som hittills i
jämlikhetens namn motarbetats av sådana som ansett sig representera
”samhället”. Såvitt jag kan förstå möter ”samhället” i princip den sjuke
medborgarens behov på tre sätt: genom öppen vård, sluten vård och
socialförsäkringssystemet. Hittills har det bara talats om att överföra
ekonomiska resurser från den slutna till den öppna vården. Ingen har
ifrågasatt att komma till den livsviktiga slutna vårdens undsättning genom
omfördelning från socialförsäkringssystemet. Men många sjuka är mera i
behov av vårdresurser i form av personal och material än av pengar, för vilka
de inte kan köpa någondera. Såvitt jag förstår är tiden inne att undersöka på
vad sätt ”sjukförsäkringen” skulle kunna integreras i det sammanlagda
vårdsystemet och släppa till ekonomiska resurser till själva vården. Det är
knappast rimligt att sjukförsäkringens medel skall få användas för stridsåtgärder
vid arbetsmarknadskonflikter eller i största allmänhet när man råkar
”tjura” eller ”må dåligt”. Dagens datateknik skulle för övrigt utan tvivel
medge att den i arbetsgivaravgiften numera inbakade sjukförsäkringsavgiften
bröts ut och gavs en individuell utformning för den enskilde arbetstagaren
med ”premien” beräknad efter ett av flera alternativ, med eller utan
karensdagar. Den svenska hälso- och sjukvårdens styvmoderliga behandling
från riksdagens sida under en följd av år, och nu senast den slutliga
likvideringen av dess representation i det ämbetsverk som tidigare med äran i
behåll försökt vaka över medborgarens hälso- och sjukvård, kan inte få
fortsätta. Återinrättandet av en kompetent medicinalstyrelse och återinförandet
av rapportering till denna om hälsotillståndet i riket från ansvariga
företrädare för sjukvården på olika områden måste komma till stånd genom
statsmakternas försorg, om vi inte skall sjunka tillbaka till en nivå långt under
andra jämförbara, men klokare, länders. ”Vetenskap och beprövad erfarenhet”
bör nu som tidigare vara den svenska sjukvårdens ledstjärnor.

Som tidigare nämnts har snart tio års erfarenhet lärt mig att det är så gott
som lönlöst att motionsvägen framföra några önskemål i hopp om att de skall
materialiseras. Såvitt jag förstår är motionsmängden i sig ohanterlig för en
reell sakbehandling, bl. a. eftersom den tid som står till förfogande för
utskottssammanträden i riksdagsschemat sällan ger tillfälle till en grundlig
och förutsättningslös diskussion av förslag som nämnvärt avviker från
normen. Jag har frågat mig om det möjligen skulle vara ändamålsenligt att
åtminstone försöksvis och i princip hantera ekonomiska motioner under
vårsessionen, i anslutning till budgetpropositionen och ledande fram till
fastställandet av riksstaten, medan höstsessionen företrädesvis ägnades åt
motioner i lagstiftningsärenden, vilket bl. a. kunde medföra fördelar med
avseende på ikraftträdandedatum (årsskiftet) och publikation i SFS och
lagsamlingar. En sådan principiell fördelning skulle måhända göra det
angeläget med en speciell motionstid för sådana motioner mot slutet av

vårsessionen, vilket i sin tur skulle möjliggöra att riksdagen vid början av Mot. 1985/86
höstsessionen hade då färdigtryckta motioner till förfogande. K301

Under höstsessionen skulle riksdagens båda främsta ekonomiska utskott
(finans- och skatteutskotten) kunna ägna sig åt den mera långsiktiga analysen
av rikets affärer, gärna med hjälp av egna (eller med riksbanken och
riksgälden gemensamma) långtidsutredningsresurser (kanske vad den amerikanska
kongressen skulle kalla ”foresight provision”), för att i sinom tid
självständigt kunna värdera regeringens budget- och kompletteringspropositioner
i det längre perspektivet och inte bara för det aktuella budgetåret.

Hemställan

Eftersom motioner ju måste avslutas med ett yrkande vill jag mot den hittills
givna bakgrunden begränsa mig till ett sådant, som det måhända bleve
möjligt att bifalla, nämligen en hemställan

att riksdagen i större utsträckning än hittills måtte utnyttja möjligheten
att i enlighet med RF 8:11 och 12 - som ett medel att förstärka
riksdagens kontroll över regering och myndigheter - bestämma att
regeringen skall underställa riksdagen utfärdade förordningar och
föreskrifter för kännedom och kontroll (prövning).

Stockholm den 13 januari 1986

Gunnar Biörck (m)
i Värmdö

5