Motioni Andra Kamncpw, N:o 39,\

Motion 1897:39 Andra kammaren

Motioni Andra Kamncpw, N:o 39,\

1

'' ; .ii)t.

r

■ til

;vd

•t,,.: ->i ro

.xnmm

N:o 39.

Af herr A. W. Styiiailder, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om förslag till tillägg till lagen angående ersättning
af allmänna medel till vittnen i brottmål.

- ; I;i: År, '',h. rir! i fJr-. av,> Xiob fao:''i

Vid nästliden års riksdag väcktes, som bekant, af mig motion derom,
att Riksdagen ville besluta att till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse med begäran,
att förslag till tillägg till ofvan omförinälda lag i syfte att under
vissa vilkor bereda ersättning af allmänna medel åt vittnen, som af för
brott tilltalade personer åberopats, måtte för Riksdagen framläggas.

Motionen afstyrktes af lagutskottet hufvudsakiigast af det skälet, att
merberörda lag redan nu skulle innehålla bestämmelser, som skulle kunna
undanrödja de svårigheter, jag velat'' ha afhjelpta beträffande de fall, att
antingen, den tilltalade saknade medel att betala vittnesersättningen, eller
det af denne åberopade vittnet på grund af medellöshet vore urståndsatt
att infinna sig vid domstolen. Men redan lagutskottet medgaf, att den
utväg, lagen medgåfve domstol att lösa frågan, vore beroende på den omständigheten,
att det af en tilltalad person åberopade vittnets afhörande
verkligen syntes vara af någon betydelse i målet; och Andra Kammaren visade
sitt intresse för saken genom att med en ganska stor majoritet bifalla den
af mig väckta motionen om en skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Första Kammaren afslog väl motionen, men den omständigheten, att
dels en af kammarens ledamöter i lagutskottet, häradshöfdingen Öländer,
reserverade sig mot vissa delar af motiveringen, och dels eu af kammarens

Bill. till Riksd. Prof. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 12 Raft. (N:is 39—15.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 39.

lagfarne ledamöter, borgmästaren von Stapelmohr understödde min motion
i hvad den afsåge häktad person, torde få anses utgöra ett bevis för, att
sympatier för motionen äfven funnos i Första Kammaren, der herr von Stapelmohrs
förslag samlade 16 röster. Då jag fortfarande anser, att vår lagstiftning
i detta afseende har en lucka eller åtminstone en mycket betänklig
otydlighet, vågar jag derför å nyo upptaga motionen, om än i någon förändrad
form.

Jag vill nemligen godkänna lagutskottets påstående, att det kunde
lätteligen vålla missbruk, och att statsverket skulle kunna tillskyndas oskäliga
kostnader, om man skulle medgifva, att alla af tilltalade personer åberopade
vittnen skulle tillerkännas ersättning af allmänna medel. Och något sådant
har jag heller aldrig begärt.

Men å andra sidan måste jag medgifva, att de af mig i fjolårets
motion påpekade sätten att förberedelsevis höra vittnena i hemorten icke
heller torde kunna genomföras. Jag vill derför inskränka mitt förslag till
en viss öfverensstämmelse med det af herr von Stapelmohr i Första Kammaren
framstälda förslaget.

Utom de skäl, som finnas anförda i min till förra årets Riksdag aflåtna
motion i ärendet, till hvilken jag hänvisar, vill jag anföra ännu ett
par, som återfinnas i herr v. Stapel mohrs anförande.

Då staten i ordningens och säkerhetens intresse beröfvar en person
hans frihet, innan han är lagligen öfvertygad om brott, bör ock staten se
till, att den häktade får åtnjuta laga rättegångsförmåner utan särskilda,
kostnader för honom eller af honom åberopade vittnen. Detta synes mig
vara lika naturligt, som att lagen medgifver häktad person rätt att för
besvärsskrifts författande få vända sig till vederbörande befallningshafvande.
Vidare vill jag erinra om det förhållandet, som jemväl af herr von Stapelmohr
påpekades i hans anförande, då ärendet behandlades i Första Kammaren,
eller att nya lagberedningen i sitt förslag till rättegångsväsendets
om bildande af år 1884 icke tvekade att föreslå, att ersättning af allmänna
medel skulle utbetalas äfven till vittne, som inkallats på begäran af tilltalad,
som hålles häktad.

Helt naturligt är, att det för en häktad person är mycket svårt att
få sina vittnen afbörda, om han saknar medel att betala dem, eller om
vittnena sakna medel till resa och uppehälle under resan, eller, hvilket
ock ganska ofta inträffar, att båda dessa fall förekomma på en gång. Det
vore derför en enkel gärd åt rättvisan, om staten härvidlag trädde emellan.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 39.

3

Men då hvarje förberedande pröfning af vittnesmålens betydelse för saken
måste blifva otillfredställande, och frågan enklast löses, om ett sådant tillägg
göres till lagen, att densamma blir öfverensstämmande med nya lagberedningens
ofvan omförmälda förslag, vågar jag derför vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del antaga det tillägget
till ofvan omförmälda lags 1 §:s andra moment, att
orden »eller på begäran af häktad person» inskjutas mellan
orden »förordnande» och »inkallad,» hvarigenom detta
moment, som nu lyder: »enahanda rätt till ersättning tillkommer
den, som i mål af nämnda beskaffenhet blifvit
enligt domstols förordnande inkallad såsom vittne, eller
af åklagaren åberopats eller enligt domstols förordnande
inkallats för att upplysningsvis höras» skulle få följande
förändrade lydelse: enahanda rätt till ersättning tillkommer
den, som i mål af nämnda beskaffenhet blifvit enligt
domstols förordnande eller på begäran af häktad person
inkallad såsom vittne, eller af åklagaren åberopats eller
enligt domstols förordnande inkallats för att upplysningsvis
höras.

Om det af mig nu framstälda lagförslaget icke; kan vinna Riksdagens
bifall, vågar jag alternativt hemställa,

att Riksdagen ville besluta att till Kongl. Maj:t aflåta
skrifvelse med anhållan, att förslag till tillägg till ofvan
omförmälda lag i angifvet syfte måtte för Riksdagen framläggas.

Om remiss till lagutskottet anhålles.

Stockholm den 25 januari 1897.

W. Styrlander.