Motioneri Andra Kammaren, N:o 113 (Motion 1896:113 Andra kammaren)

Motioneri Andra Kammaren, N:o 113.

N:o 113.

Af herr S. T. Palme, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
införande af proportionella valsättet vid val inom Riksdagens
kamrar.

Ju mera det politiska lifvet utvecklas, desto mera sluta sig partierna
tillsammans inbördes, desto skarpare ställa de sig emot hvarandra, desto
större blir den bitterhet, hvarmed de politiska meningsolikheterna bryta sig
mot hvarandra. En lefvande fosterlandskärlek, som kring stora, fullt uppenbara
fosterländska mål enar de mest skilda intressen, kan naturligtvis härför
råda bot. Men i hvardagslifvets strider, der det ofta är förenadt med någon
osäkerhet att bedöma hvad i hvarje särskild! fall är bäst, der många olika
meningar vilja göra sig gällande, och der partiernas motsatser framstå i bjert
belysning, der är rättvisa och fördragsamhet gent emot olika tänkande för
visso af nöden. Under denna förutsättning mildras mycken bitterhet, och
meningsutbyten och förhandlingar befrias från en skärpa, som ofta ställer sig
hindrande i vägen för ernåendet af tillfredsställande resultat.

Äfven om emellertid känslan för rättvisa och fördragsamhet nått en
än så hög utveckling, så kan man naturligtvis icke begära, att en afgjord
majoritet skall rörande en viss, bestämd fråga votera mot sina egna åsigter
och med sina motståndare. Billigt och rättvist är deremot, att majoriteten
gifver äfven sina motståndare tillfälle att deltaga i frågornas beredning samt
dervid, och då öfverläggning sedermera eger rum, uppmärksamt lyssnar äfven
till sina motståndares skäl.

Då jag tillåter mig att på den svenska Riksdagen tillämpa de helt
visst af en hvar såsom principielt rigtiga erkända satser, som jag nu anfört,
är det ingalunda för att uttala något klander emot de hvarandra efterträdande,
ledande riksdagsinajoriteter, som vid olika tillfällen bestämt kamrarnes
beslut. Tvärt om hafva majoriteterna inom den svenska Riksdagen under
förgångna tider ofta visat prof på så väl rättvisa som tolerans emot olika

12 Motioner i Andra Kammaren, N-.o 113.

tänkande. Och man kan till och med framvisa tillfällen, då majoriteterna
exempelvis i utskott insatt äfven ganska utpreglade motståndare. Ingenting
hindrar emellertid en majoritet att vid ett visst tillfälle åsidosätta en eljest
såsom princip erkänd rättvisa gent emot motståndare och att uteslutande taga
hänsyn till sina egna önskningar och sympatier. Detta kan framför allt
antagas inträffa i politiskt upprörda tider, från hvilka håll majoriteten än
är hemtad.

I hvarje fall är det också någonting helt annat för ett minoritetsparti
att af majoritetens gunst och nåd få sig tilldelad en eller annan utskottsplats,
hvilken vid ett annat tillfälle utan vidare kan borttagas, än att hafva
det säkra och lugna medvetandet, att det är lagen, hvilken såsom en allom
bjudande pligt sjelf häfdar rättvisans och billighetens höga grundsats, och
sjelf bestämmer öfver minoriteternas otvifvelaktiga moraliska rätt att få sina
åsigter tillbörligen representerade. Detta bör lämpligast ske vid valtillfällen.

För att en representation, af hvad slag som helst, skall vara ett fullständigt
uttryck för de väljande erfordrades egentligen, att samtliga väljare
vore medlemmar af representationen. Som detta af naturliga och praktiska
skäl i de flesta fall icke är möjligt, så gäller det i hvarje fall att tillse, att
de olika strömningar och de skilda önskningar, som bland väljarne förefinnas,
blifva i möjligast vidsträckta mån företrädda bland representanterna. Ju
mindre dessas antal är i förhållande till väljarne, desto talrikare måste
väljarne gruppera sig kring ett visst önskemål för att få detta representeradt.
Och, a andra sidan, om ett i förhållande till antalet af dem, som skola väljas,
tillräckligt antal väljare förena sig om en fordran att få ett visst önskemål
representeradt, så synes det endast vara i öfverensstämmelse med rättvisans
och billighetens fordringar att så sker.

Om en valkorporation, exempelvis en af Riksdagens kamrar, består af
två ungefär jemnstarka partier, borde de rättvisligen hvardera få tillsätta
haltva antalet af dem som skola väljas. Att detta vore öfverensstämmande
med rättvisa och billighet, är sjelfkärt, likasom det ock är sjelfklart, att, i
fall Andra Kammaren vore delad i två partier på resp. 115 och 113 medlemmar,
det senare partiets medlemmar djupt skulle känna orättvisan af nu
gällande bestämmelser, om det två röster starkare partiet hänsynslöst besatte
alla utskottsplatser ur sina egna led. I fall det ena partiet är dubbelt så
stort som det andra, så borde det förra rättvisligen få bestämma öfver % af
platserna, medan hälften deraf, eller endast 1/8, påräknades för det andra
partiet. På samma sätt kan antalet af de platser, som hvarje enskildt
parti rättvisligen bör kunna påräkna, i hvarje fall lätt bestämmas, i fall man
känner förhållandet mellan de olika partiernas medlemsantal. Ett så enkelt
sätt för att åstadkomma dylik, proportionel representation är emellertid i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 113 13

regel icke användbart i praktiken. Man har derför under olika tider föreslagit
olika metoder för att praktiskt kunna utföra s. k. proportionella val.
I utlandet tillämpas proportionalitetsprincipen på flera ställen, i Amerika, i
England, i Danmark o. s. v. I sistnämnda land väljas t. ex. äfven riksdagens
utskott efter denna princip. I allmänhet kan man säga, att införandet
af proportionella val hör till de frågor, som, stående pa dagordningen inom
flertalet kulturländer, icke kunna falla, utan som måste bringas till sin lösning.
Svårigheten har hittills varit att framställa en på vetenskaplig grund hvilande,
för alla tänkbara fall fullt säkert och rättvist verkande metod att praktiskt
tillämpa proportionalitetsprincipen.

Inopi Andra Kammaren väckte vid 1878 års riksdag herr H. L. Rydin
en motion, deri han föreslog sådant tillägg till § 75 riksdagsordningen att,
»när 20 medlemmar af kammare, vid val som af kammare företages, derom
väcka förslag, skall valet företagas» efter en valmetod, som närmast liknar
ett i Danmark användt valsätt, hvilket har många förtjenster men hvilket
dock ingalunda är i alla afseenden tillfredsställande.

1878 års konstitutionsutskott erkände visserligen, att det under nu
gällande valförhållanden kunde hända, att utskotten kunde erhålla »ett något
ensidigt uttryck af kammarens särskilda majoriteter», men ansåg dock den
olägenhet, som möjligen deraf kunde befaras, i väsentlig män motverkas af
den omständigheten, att erfarenheten visat, »att Första Kammarens majoritet
vanligtvis tillhört samma meningsgrupp som Andra Kammarens minoritet»,
hvadan alltså den rättvisa jemvigten mellan kamrarnes olika partier tillgodosetts.
Ehuruväl detta visserligen för 18 år sedan, då Riksdagen i stort
sedt endast bestod af två partier, ett sparsamhetsvänligt och ett mera frikostigt
i fråga om anslag, var fallet, så eger det ingalunda tillämplighet pa vara
nuvarande, skäligen invecklade politiska förhållanden, der Andra Kammarens
minoriteter för visso icke kunna anse sig vederbörligen representerade af
Första Kammarens majoritet eller tvärt om.

Utskottet förnekade ingalunda, att »ändock önskligt och nyttigt vore,
att, vid tillsättande af utskotten, minoritetens anspråk blefve än mera tillgodosedda
än hittills skett», men höll dock före, att detta »kunde bäst och
lämpligast eftersträfvas och äfven vinnas på öfvertygelsens väg». Med allt
erkännande af utskottets vackra tanke, att man på så sätt skulle fä »ett
uttryck af representanternas känsla utaf en gemensam pligt att i främsta
rummet tillse det allmännas fördel», sä föreställer jag mig dock, att hvarje
minoritetsparti helst sjelft utser de medlemmar, som skola representera
partiet, äfven om motståndarne i majoriteten äro än så tillmötesgående. Och,
för (ifrigt, äfven om majoriteten t. ex. i ett utskott insätter en eller annan
minoritetsman, så blir det oftast icke den, som utgör det förnämsta uttrycket

14'' Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.

för minoritetetens önskningar, utan den, som för majoriteten är minst osympatisk
eller farlig. Frågornas grundliga och allsidiga beredning inom utskotten
kan dock icke annat än vinna på att de med afseende på en hvar detalj
främsta inom alla de olika partierna blifva i tillfälle att der framdraga alla
de olika skälen och belysningarna för hvarje fråga. Om också de utskottsmedlemmar,
som eljest skulle hafva dikterat utskottets beslut, derigenom
skulle i något särskildt undantagsfall stanna i minoriteten, så hafva de alltid
den utvägen att, när saken kommer till kammaren, der kunna genomdrifva
sin mening. På ett ädelt erkännande af rättvisan och billigheten förlorar
för öfrigt i längden ingen.

Svårfattlig förefaller utskottets antydan om, att minoriteternas anspråk
stundom skulle blifva mindre tillfredsställande genom ett proportionel valsätt
än för närvarande är fallet, alldenstund majoriteterna skulle anse sig hafva
upp fy It allan rättfärdighet genom att följa valparagrafens bestämmelser utan
att visa någon annan »hofsamhet i röstöfvervigtens begagnande». Jag till''
låter mig emellertid hysa den öfvertygelsen, att rättvisa är den främsta och
liufvudsakliga fordran, som ett minoritetsparti i detta afseende kan hysa.
Mera än att varda proportionel representeradt i utskottet kan nemligen ett
sådant parti ingalunda begära. Mera torde näppeligen heller »på öfvertygelsens
väg» gifvas.

Sedan 1878 års konstitutionsutskott såsom motiv för afslag äfven framhållit,
att motionärens föreslagna valsätt förutsätter bestämda partigrupperingar
inom kamrarne, dervid förutsättande att en så naturlig utveckling som alltmera
bestämda partier skulle kunna hämmas genom lagbud, afst-yrkte utskottet
motionen, som derefter af kamrarne afslogs.

Till utskottets betänkande var dock fogad en reservation, hvarur jag
anhåller att få återgifva följande:

»För en noggrann och omfattande utredning af förekommande frågor
är det utan tvifvel af icke ringa vigt, att de större meningsfraktionerna
inom hvardera kammaren blifva i utskotten representerade, och, om ett
motsatt förfarande iakttages, så att majoriteten inom hvardera kammaren
insätter i utskotten uteslutande sina egna medlemmar, inträffar det lätt, att
utskottsledamöterna gruppera sig kammare mot kammare, hvilket åter är
egnadt snarare att åstadkomma olika beslut inom kamrarne än att leda till
den sammanjemkning af åsigter, som måste utgöra ett af ändamålen med
ärendenas förberedande behandling. Likasom det måste vara till det allmännas
gagn, att äfven minoritetens män få deltaga uti denna förberedande
behandling och med den erfarenhet och sakkunskap, som de torde böra få
antagas ega i icke mindre mån än majoritetens, bidraga till frågornas
lösning, så lärer det icke heller kunna med skäl bestridas, att en minoritet

Motioner i Andra Kammaren, N:o 113-

eger ett på rättvisa grundadt anspråk att i förhållande till sitt antal blifva
så väl i Riksdagen som i dess delegationer representerad; och denna minoritetens
rätt har i de flesta länder vunnit allt mera erkännande. Då nu det
af motionären föreslagna valsätt, enligt hvad med det i motionen anförda
exempel tydligen ådagalägges, är enkelt och lättfattligt samt leder till det
dermed åsyftade mål, att majoriteten och minoriteten blifva i förhållande till
sitt antal i utskott och nämnder representerade, och berörda valsätt, så vidt
jag förstår, icke heller är förenadt med någon olägenhet — dertill jag anser
den omständigheten, att valen komma att medtaga något längre tid än nu
är förhållandet, så mycket mindre kunna hänföras, som vid riksdagens
början, då de flesta val försiggå, göromålen icke äro öfver måttan betungande
— finner jag mig böra tillstyrka bifall till motionen».

Det namn, som stod under de så uttalade meningarna, var O. Bergius,
det nuvarande konstitutionsutskottets ordförande.

Såsom framgår af hvad jag haft äran anföra, är det min åsigt, att
proportionell valsätt bör införas vid utseendet af medlemmarne af Riksdagens
utskott, nämnder m. m., eller i allmänhet vid alla de val, som af Riksdagen
förrättas. Derigenom skulle rättvisans och billighetens kraf tillgodoses, derigenom
skulle skärpan af partistriderna inom Riksdagen väsentligen mildras,
derigenom skulle de valda blifva ett mera fullödigt adeqvat uttryck för hvardera
kammaren, derigenom skulle frågornas förberedande behandling vinna i
allsidighet och grundlighet.

Nu kan visserligen invändas, att intet af de hittills använda proportionella
valsätten i allo är tillfredsställande. Men deremot må genmälas, dels
att ett synnerligen rikt material nu mera finnes för frågans grundliga pröfning,
dels att under senare år af en svensk vetenskapsman, professor E.
Phragmén, en efter hvad det vill synas fullt tillfredsställande lösning blifvit
funnen. Det återstår endast att gifva denna, inför kongl. vetenskapsakademien
först meddelade och i dess handlingar intagna samt i mera vetenskaplig
form förefintliga lösning, en för den praktiska tillämpningen lämpad form.

Jag tillåter mig med anledning af hvad jag nu anfört att föreslå

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t behagade låta utreda frågan om
det proportionella valsättets användande vid val inom
Riksdagens kamrar samt inkomma till Riksdagen med af
utredningen föranledt förslag i ämnet.

Stockholm den 28 januari 1896.

Sven Palme.