Motioner i Förste, kammaren, Nr 48

Motion 1919:48 Första kammaren

Motioner i Förste, kammaren, Nr 48.

5

Nr 48.

Åt herr Rosén m. fl., om anslag för fortsättande av arbetena å
inlandsbanan samt å statsbanorna Forsmo—Hoting, Hdllnäs—Stensele
och Umeå—Holmsund.

Vid 1917 års riksdag framlades i samband med kungl. propositionen
nr 221 angående fortsatt byggande av inlandsbanan m. fl. järnvägar en
av kungl. järnvägsstyrelsen utarbetad plan för det norrländska järnvägsnätets
utbredning, vilken avsåg bl. a. att under de närmaste åren borde
anvisas omkring 8 miljoner kronor, beräknat efter 1914 års priser, för
järnvägsbyggnader i Norrland. Dåvarande departementschefen hade för sin
del icke gjort annan ändring L denna byggnadsplan än att genom någon
förändring av densamma byggnadsanslaget under de första åren skulle
överstiga det av järnvägsstyrelsen beräknade. Då riksdagen sedermera
biföll den kungl. propositionen med den förbättringen, att bibanan Hällnäs—Lycksele
förändrades till en tvärbana Hällnäs—Stensele, hälsades
detta beslut i vida delar av Norrland med den allra största glädje och
tillfredsställelse.

Då 1918 års riksdag såg sig förhindrad att bevilja det tilläggsanslag,
Bom på grund av prisstegringarna varit erforderligt, om planen på inlandsbanans
fullbordande inom beräknad tid skulle kunna följas, kunde ingen
som har kunskap om de svårigheter, varmed den av ifrågavarande kommunikationsled
beroende befolkningen har att kämpa, undgå att känna besvikelse.
Vida beklagligare är det emellertid, att i årets statsverksproposition icke
begäres något anslag till statsbanebyggnaderna Volgsjön—Gällivare, Forsino—Hoting,
Hällnäs—Stensele och Umeå—Holmsund.

Beträffande inlandsbanan hade järnvägsstyrelsen, såsom framgår av
dess yttrande, haft för avsikt att för år 1920 begära ett anslag av

8,100,000 kronor, men av statsfinansiella skäl har styrelsen avstått däri -

6

Motioner i Första kammaren, Nr 48.

från för att i stället minska de pågående arbetena till den grad, att för år
1919 anslagna medel skulle bliva tillräckliga för arbetets bedrivande även
under år 1920. Då inlandsbanebygget redan nu är avsevärt försenat, är
det uppenbart, att förseningen genom en sådan anordning kommer att bliva
ännu större, och även om den av departementschefen i utsikt ställda forceringen
av arbetet framdeles skulle kunna komma ifråga, lärer byggnadens
fullbordande inom i planen angiven tid vara utesluten. I detta sammanhang
anse vi oss böra erinra om ett uttalande av järnvägsstyrelsen, vilket
återfinnes i den förut åberopade propositionen till 1917 års riksdag:

»Om till följd av höga material- och arbetspriser under större eller mindre
del av den beräknade bygguadstiden eller till följd av det statsfinansiella läget
kunde ifrågasättas att göra sådan förskjutning i byggnadsplanen, att tiden för
fullbordandet av den ena eller andra av de i densamma ingående banorna kan
komma att mer eller mindre framflyttas till någon senare tidpunkt än som förutsatts
i planen, så bör dock enligt styrelsens förmenande eu framflyttning av tiden
för inlandsbanans fullbordande såvitt möjligt undvikas.»

Då järnvägsstyrelsen numera intar en något avvikande ståndpunkt,
anse vi oss blott böra påpeka, att densamma tidigare av riksdagen ogillats.

Ifråga om övriga beslutade banor har järnvägsstyrelsen föreslagit, att

1.500.000 kronor måtte anvisas för järnvägen Forsmo—Hoting och

1.100.000 kronor för järnvägen Hällnäs—Stensele, varemot intet anslag
nu begärts för statsbanan Umeå—Holmsund. För järnvägen Forsmo—
Hoting har förut anvisats 3,450,000 kronor, för Hällnäs—Stensele 375,000
kronor och för Umeå—Holmsund sammanlagt 270,000 kronor. Järnvägsstyrelsen
har såsom skäl för att banan Umeå—Holmsund bör uppskjutas
anfört bl. a., att »Umeå stad ej heller under nuvarande förhållanden torde
kunna tänka på att företaga byggnad av sin hamn, som är en förutsättning
för banans tillkomst». Såvitt upplyst blivit har emellertid i Umeå
stad ingen röst höjts för uppskov med hamnbyggnaden.

Departementschefen har icke ansett sig kunna förorda järnvägsstyrelsens
anslagskrav beträffande banbyggnaderna Forsmo—Hoting och Hällnäs—
Stensele, men delar styrelsens mening att Umeå—Holmsundsbanans byggande
bör anstå. Det anges emellertid möjligheten, att anslag skulle kunna
utgå på 1920 års tilläggsstat.

Av skäl, som i propositionen till 1917 års riksdag angående nu ifrågavarande
järnvägsbyggnader blivit anförda, är det emellertid nödvändigt, att
de beslutade kommunikationerna snarast möjligt fullbordas. Yäl är det
sant, att det statsfinansiella läget icke är det bästa, men man torde kunna

Motioner i Första kammaren, Nr 46. 1

räkna med att förhållandena på lånemarknaden under do närmaste åren
icke bliva gynnsammare. Yi våga också göra gällande, att det vore för
landet gagneligt, om statsmakterna utan räddhåga anvisade tillräckliga medel
för fruktbärgörande av de rika odlingsmöjligheter och naturtillgångar som
Norrland erbjuder.

Förslaget om järnvägsbyggnadernas uppskjutande har framkallat stark
besvikelse i övre Norrland. Den förhoppning om ljusare tider och drägligare
existensmöjligheter, som statsmakternas beslut om kommunikationsväsendets
utbredning väckte hos den norrländska befolkningen, har förbytts
i misströstan om framtiden, och det vore mycket beklagligt, om riksdagen
genom ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag skulle rotfästa denna känsla.
Det glädjande uppsving som odlingsarbetet under de senare åren tagit torde
i så fall komma att följas av ett bakslag, vars verkningar tyvärr kunna
befaras sätta spår i ökad emigration.

Befolkningen i övre Norrland skall förvisso förstå de motiv, som ligga
till grund för ett under rådande förhållanden avknappat anslag till nya
järnvägsbyggnader, men den skall icke förstå, huru statsmakterna kunna
avbryta arbeten av denna art. Man anser ej utan skäl, att det måste vara
mera angeläget att bereda kommunikationsmöjligheter i trakter där sådana
saknas än att i denna dyrtid offra högst betydande summor på dubbelspår
samt bangårds- och linjeomläggningar. För sistnämnda ändamål begäres i
statsverkspropositionen för år 1920 ej mindre än i runt tal 10 miljoner
kronor.

Yi kunna ej undertrycka den meningen, att det är bättre att staten i
största möjliga utsträckning bedriver produktiva arbeten, varigenom befolkningen
kan beredas sysselsättning, än att genom inställande av pågående
arbeten åstadkomma svårigheter för där anställda arbetare och möjligen
framkalla arbetslöshet, i vilket senare fall arbetslöshetsunderstöd av statsmedel
skall utbetalas. Det synes oss därjämte vara av vikt, att de beslut,
som riksdagen fattat, så långt möjligt är vidhållas. De skäl för ett avsteg,
som i detta fall anförts, synas oss icke tillräckligt vägande.

Däremot talar för banbyggenas fullföljande det skälet, att järnvägsstyrelsen
redan under sistlidet år inköpt 80,000 ton räls från Tyskland, av vilket
parti hälften betaltes i förskott vid kontraktets upprättande, och då
detta rälsparti beräknats räcka även för de nya norrländska banorna enligt
1917 års byggnadsplan, lärer det icke vara ur ekonomisk synpunkt
fördelaktigt att låta denna materiel ligga oanvänd.

Med hänsyn såväl till nödvändigheten att på grund av det statsfinan -

8

Motioner i Första kammaren, Nr 48.

siella läget så mycket som möjligt begränsa statens upplåning, som ock till
ofrånkoraligheten av att statsmakterna bereda Norrland drägliga kommunikationer,
tillåta vi oss på grund av det anförda hemställa,

att riksdagen måtte för år 1920 anvisa:
för fortsättande av arbeten å inlandsbanan 4,000,000
kronor,

för fortsättande av arbetena å statsbanan Forsmo—
Hoting 1,000,000 kronor,

för fortsättande av arbetena å statsbanan Hällnäs—
Stensele 750,000 kronor, och

för fortsättande av arbetena å statsbanan Umeå—Holmsund
500,000 kronor.

Stockholm den 20 januari 1919.

Gustav Rosén.

Emil Lagerkvist.

J. A. Stenberg.

A. O. Frändén.

Axel E. Fagerlin.

E. A. Enhörning.
Herman Rogberg.

Fritz Kaijser.

(Jarl Lindhagen.

C. I. Asplund.
Ilenric Ohngren.

O. Bergqvist.

P.~ O. Weländer.
J. G. Wallés.

C. J. v. Essen.
Karl Stenström.
Paul Hellström.
S. H. Kvarnzelius.

Stoekholm 1819. Kung!. I-Iofboktr. Iduna Tryckeri-A-B.