Motioner i Första lamma ron, Kr 75/?

Motion 1925:155 Första kammaren

Motioner i Första lamma ron, Kr 75/?.

IT

Nr 155.

Av herr Enhörning, om utredning rörande ordnande av befälsutbtldriihgön
för din vrenska handelsflottan m. in.

Befrämjande av den svenska sjöfartsnäringen tiar alltid legat våra statsmakter
varmt om hjärtat, och åtgärder till sjöfartens fromma ha tid efter
annan vidtagits av regering och riksdag. Ett område inom sjöfarten, där
statsmakternas medverkan sedan lång tid tillbaka tagits i anspråk, är i fråga
om utbildningen av befälet till handelsflottan. Den teoretiska fostran av det
blivande fartygsbefälet står under direkt tillsyn och ledning av statsverket,
och undervisningen bekostas av allmänna medel. Den praktiska utbildningen
har däremot hittills varit överlämnad åt den utbildningssökande själv. För
genomgående av de teoretiska kurserna vid rikets navigationsskolor samt för
rätten att utöva tjänst som fartygsbefäl äro i flera avseenden ganska detaljerade
bestämmelser, rörande såväl tiden för den praktiska utbildningen som
arten av denna, i reglementsväg gällande.

Enligt kungl. förordningen angående befäl å svenska handelsfartyg m. in.
den 29 mars 1912 fordras för styrmansbrev och skepparbrev av första klass
att hava tjäntgjort å däck minst 12 månader i Ostersjö- eller vidsträcktare
fart å fartyg med en bruttodräktighet av 100 tons eller däröver.

Samma krav ställas för inträde i navigationsskola.

Genom den mycket stora nedgången i den svenska handelsflottan under
de senare åren ha emellertid möjligheterna att kunna förvärra den erforderliga
praktiska skeppstjänsten å svenska fartyg i hög grad avtagit. Därigenom
har också en avgjord nedgång i antalet från navigationsskola utexaminerade
stvrmanselever kunnat konstateras. Om inga åtgärder under närmaste tiden
vidtagas för att främja rekryteringen till fårtygsbefälsyrket, torde man ha
att befara brist på styrmän och i sinom tid även å annat fartygsbefäl.

Det har alltid vant en stor tillgång för vår på det internationella sjöfärtsområdet
ogynnsamt ställda handelsflotta att ha haft en bemanning av yppersta
slag både i befäls- och manskapsgrad. För den önskvärda utvecklingen
av sjöfartsnäringen är1 det av vikt, att dessa goda traditioner bevaras och
stärkas..

Det synes därför vara en fråga av icke ringa vikt, som bör upptagas till
ingående övervägande, vilka åtgärder för befordrande av befälsutbildningen
till sjöss, som böra vidtagas, och på vad sätt detta ärende må kunna av statsmakterna
främjas.

A ena sidan må fasthållas, att kraven på största duglighet hos fartygsbéfälet
icke får avprutas, och å andra sidan, att under rådande förhållanden

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 8 sand, 40 höft. Nr (152—185.) 8

18

Motioner i Första hammaren, Nr 155.

sådana förenklingar vidtagas med avseende på särskilt den praktiska utbildningen,
som låta sig med detta krav förena.

Det torde icke kunna frångås, att segelfartygsfarten synes i det stora hela
kunna anses representera en utdöende näring. Dess utövare äro endast i
ringa utsträckning att finna, där sjöfarten eljest har sitt hemvist. Stockholm
och Norrköping ha praktiskt taget ingen segelflotta. Och Göteborgs och
Hälsingborgs segelflotta utgör endast en högst obetydlig procent av det
maskindrivna tonnaget. A svenska fartyg finnas därför högst ringa utsikter
att kunna förvärva nu föreskriven skeppstid för intagning i navigationsskola.
De tillfällen till segelfartygsutbildning, som fordom erbjödos svenska sjömän
ombord å utländska, företrädesvis norska och engelska, segelfartyg, stå nu ej
längre till buds. Frånsett att man där ju i första hand söker bevara arbetstillgången
för det egna landets söner, bär överallt samma tendens till segelflottans
avskaffande gjort sig gällande. Ännu så sent som år 1915 ingingo
nära 300 segelfartyg av över 1,000 bruttoton i den norska handelsflottan. Av
nämnda antal lärer icke ens 10 proc. nu vara i fart — de flesta äro upphuggna.

T England är segelsjöfarten som näring i stort sett död.

Följderna av detta läge visa sig också. Allt mer och mer nödgas man i
Sverige dispensera från nämnda krav å 12 månaders tjänstgöring å däck å
segelfartyg över 100 ton. Som exempel må nämnas, att enligt uppgift äro
vid en navigationsskola i riket av 41 styrmanselever 22 dispenserade. Detta
synes visa ohållbarheten i den nuvarande ordningen.

Både i England och Norge har man släppt de forna kraven på kvalificerad
däckstjänst för befäl å maskindrivna fartyg. I Danmark, Finland och Tyskland
däremot icke.

Det torde vara nödvändigt, att en sakkunnig och ingående utredning göres
i vad mån lättnader kunna beredas i kravet på sjötjänst för befälsutdaningen
och i vad mån de nuvarande kraven kunna ersättas med andra bestämmelser,
som skulle medföra den nödiga praktiska erfarenheten.

Därvid måste jämväl tagas hänsyn till att befälsplatserna å särskilt den
större handelsflottan i utrikes fart kräva ej blott direkt sjömannautbildning
utan jämväl ett visst mått av allmänbildning, som ju bör inhämtas före
inträdet i sjömansyrket. Navigationsskolorna måste ju få arbeta i all huvudsak
såsom fackskolor. Vårt utvecklade skolväsende möjliggör också inhämtande
av sådana kunskaper. Allt flera som gå in i sjömansyrket begagna sig också
därav. Men den härigenom oundvikliga förseningen av inträdet på sjömansbanan
kräver också en så långt möjligt rationell och koncentrerad praktisk
utbildning i yrket. Genom att uppehålla fordran å segelfartygstjänst i samma
utsträckning som nu åstadkommes också för många en betydlig tidsutdräkt.
Våra rederier, som ännu ha segelfartyg, äro överhopade av ansökningar om
tjänst för sådana ynglingar, som få gå långa tider och vänta, om de ens
kunna erhålla sådan tjänst.

Ä andra sidan måste det jämväl tagas i allvarligt övervägande, om icke
skolskepp, där koncentrerad undervisning i praktiskt sjömanskap meddelades

Motioner i Första kammaren, Nr lä5.

1!)

under vanlig skeppstjänstgöring, borde, i högst avsevärdare män än nu sker,
igångsättas. På den vägen har t. ex. Finland slagit in och även andra
nationer ha funnit detta sätt att understödja sin handelsflottas rekrytering av
befäl vara den lämpliga åtgärden. Redan nu har ett mindre anslag gått ur
handels- och sjöfartsfonden till två av de tre segelfartyg, som nu på samma
gång äro skolfartyg. Rydbergska stiftelsens skolskepp »Abraham Rydberg»
då oräknat.

Det bör ju bliva föremål för utredning, huruvida staten själv skulle i viss
mån taga hand om den praktiska utbildningen genom utrustande av skolfartyg
eller om stöd skulle lämnas till enskilda rederier, vilka ju nu näppeligen
på grund av de närvarande låga fraktsatserna torde med utsikt till ej
ringa ekonomiska förluster utan sådan hjälp vilja uppehålla och vidare
utveckla skolfartygsverksamheten.

Troligen torde en sakkunnig utredning komma att ådagalägga, att båda de
här tänkta utvägarna, ändringar i bestämmelserna om befälsutbildning och
stöd åt skolskeppsverksamheten, böra utnyttjas för att främja befälsutbildningen
för den svenska handelsflottan.

På grund av vad jag här ovan anfört tillåter jag mig hemställa,

att riksdagen ville besluta att anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa en allsidig utredning, huru befälsutbildningen
för den svenska handelsflottan må kunna lämpligen ordnas,
och vidtaga de åtgärder, som med anledning av denna utredning
kunna visa sig erforderliga.

Stockholm den 22 januari 1925.

E. A. Enhörning.