Motioner i Första kammaren, nr i09 år 1957 (Motion 1957:409 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, nr i09 år 1957

Nr 409

Av herr Werner m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) m. m.

Den allmänna fastighetstaxering, som i år äger ram, kan förutses medföra
en avsevärd höjning av taxeringsvärdena. Det kan beräknas, att villafastigheternas
taxeringsvärden härvid kommer att öka med cirka en tredjedel,
medan jordbruksfastigheternas taxeringsvärden genomsnittligt torde
höjas åtminstone med dubbla procenttalet i jämförelse härmed. Det måste
framstå som synnerligen angeläget, att de konsekvenser i beskattningshänseende,
som sådana höjningar av taxeringsvärdena skulle medföra, neutraliseras.
De åtgärder, som i detta syfte föreslås i Kungl. Maj:ts proposition
nr 71, måste därför i det stora hela hälsas med tillfredsställelse.

I fråga om den kommunala garantibeskattningen för fastighetsägare
samt i fråga om det skattefria beloppet vid förmögenhets- och kvarlåtenskapsbeskattningen
får propositionens förslag betraktas som enbart provisoriska.
När 1953 års riksdag fattade beslut om sänkning av repartitionstalet
för fastighetsbeskattningen från 5 till 4, gjordes samtidigt det principuttalandet,
att avvecklingen av den kommunala garantibeskattningen
för fastighetsägarna skulle fullföljas så snart detta lämpligen kunde ske.
Ett ytterligare steg i detta syfte tages nu genom propositionens förslag
om att repartitionstalet skall sänkas till 2,5. Önskvärt hade givetvis varit,
att redan nu beslut kunnat fattas om fullständig avveckling av fastighetsbeskattningen.
Ett sådant beslut skulle emellertid medföra betydande inkomstbortfall
för vissa särpräglade kommuner, som fortfarande i hög grad
är beroende av fastighetsbeskattningen. Förutsättningen för att fastighetsskatten
helt skall kunna avvecklas är att dessa kommuner i någon form
erhåller kompensation. Departementschefen utlovar nu i propositionen, att
en särskild utredning i ämnet skall verkställas. Vi vill i detta sammanhang
understryka angelägenheten av att denna utredning med det snaraste kommer
till stånd.

Beträffande det skattefria beloppet vid förmögenhets- och kvarlåtenskapsbeskattningen
föreslås i propositionen, att detsamma provisoriskt
skall höjas från 50 000 till 80 000 kronor. Departementschefen ställer i utsikt,
att slutgiltigt förslag till reformer på ifrågavarande beskattningsområden
skall kunna framläggas redan till 1958 års riksdag på grundval av
de arvsskattesakkunnigas slutbetänkande, som torde kunna föreligga inom

Motioner i Första kammaren, nr Jt09 är 1957

nära framtid. Vi vill i detta sammanhang understryka angelägenheten av
att sådant förslag förelägges nästa års riksdag, att beslut kan fattas om
avskaffande av kvarlåtenskapsskatten och om en rättvisare utformning av
förmögenhetsbeskattningen, varvid i sistnämnda avseende det skattefria
beloppet bör fastställas till högre än nu föreslagna 80 000 kronor och i anslutning
härtill erforderliga ändringar i skatteskalan bör göras.

Till neutralisering av den aktuella fastighetstaxeringens skattehöjande
konsekvenser för ägare av en- och tvåfamiljsfastigheter föreslås i propositionen,
att desamma skall medgivas ett extra schablonavdrag å 200 kronor
vid beräkning av intäkt av sådan fastighet, vilken av ägaren nyttjas såsom
bostad. Samtidigt föreslås i syfte att gynna sparandet, att det extra avdrag
om 100 kronor för ensamstående och 200 kronor för äkta makar
gemensamt, som f. n. medges vid beräkning av inkomst av kapital, skall
höjas till 300 kronor för ensamstående och till 600 kronor för äkta makar
gemensamt. Ett nytt schablonavdrag skulle alltså införas, och ett annat,
som beslutats så sent som av 1955 års riksdag, skulle ändras. Rent principiellt
vill vi uttala, att risk synes föreligga för att taxeringen blir ett alltför
invecklat system, om det ena schablonavdraget efter det andra införes
avseende olika begränsade grupper av skattebetalare. Över huvud taget
måste det medföra betydande svårigheter för skattebetalarna att upprätta
inkomstdeklarationer, om avdragsbestämmelserna ändras alltför ofta och
differentieras alltför mycket. Schablontaxeringens syfte skall ju tvärtom
vara att förenkla deklarations- och taxeringsförfarandet. Reglerna för
schablontaxeringen måste därför enligt vår mening utformas så enhetligt
som möjligt. De i propositionen föreslagna schablonreglerna synes oss dessutom
missgynna vissa grupper av skattebetalare. Principen om likställighet
mellan skattebetalarna kräver därför enligt vår mening, att Kungl.
Maj :ts förslag i ett par avseenden ändras.

Det nya schablonavdraget å 200 kronor skall enligt propositionen endast
medges ägare av villafastighet vid beräkning av inkomst av fastigheten.
Vid ett sådant beslut kommer emellertid ägare av jordbruksfastighet i en
missgynnad ställning. För de mindre jordbruksfastigheter, där det huvudsakliga
värdet utgöres av bostaden, torde särskilt gälla, att skillnaden i
karaktär är obetydlig mellan dem och egnahemsfastigheter av den typ, som
avses med förslaget i propositionen. Den som har sin bostad registrerad
som jordbruksfastighet måste finna det orättvist, att han inte medges samma
avdrag som den som i liknande omständigheter har sin bostad registrerad
som annan fastighet. Med hänsyn till nödvändigheten av att fastighetstaxeringens
skattehöjande verkningar neutraliseras och då i nuvarande
läge en ytterligare sänkning av fastighetsskattens repartitionstal inte
kan genomföras, vill vi inte motsätta oss förslaget om införande av ett

Motioner i Första kammaren, nr 109 år 1957

nytt schablonavdrag å 200 kronor. Vi vill emellertid förorda, att ifrågavarande
avdrag även må medges ägare av jordbruksfastighet vid beräkning
av intäkt av fastighet som han bebor. Genom en sådan enhetligare
tillämpning vinnes, att i stort sett alla får möjlighet till samma avdrag i
fråga om inkomst av egen bostad. Det kan visserligen sägas, att egnahemsfastighetens
bruttointäkt är direkt beroende av det högre taxeringsvärdet,
medan värdet av bostadsförmån å jordbruksfastighet beräknas med
ledning av i orten gällande hyrespris. Men även jordbruksfastigheternas
hyresvärde påverkas av den värdestegring, som kommer till synes genom
fastighetstaxeringen. Den successiva ökningen under senare år av schablonvärdena
för värdering av bostadsförmån på jordbruksfastighet ger belägg
härför. Det bör vidare framhållas, att den i propositionen föreslagna
reduceringen av repartitionstalet i högre grad gynnar ägarna av egnahemsfastigheter
än ägarna av jordbruksfastigheter, då de senare, såsom ovan
framhållits, blir föremål för en betydligt kraftigare höjning av taxeringsvärdena.
Då sålunda egnahemsägarna erhåller en förmånligare ställning
i fråga om den kommunala garantibeskattningen, bör det under alla förhållanden
anses skäligt, att detta för ägarna av jordbruksfastighet kompenseras
genom att schablonavdraget å 200 kronor, såsom vi förordat, medges
även vid beräkning av värdet av bostadsförmån å jordbruksfastighet.

Propositionens förslag om att det extra avdrag om 100 kronor för ensamstående
och 200 kronor för äkta makar gemensamt, som f. n. medges
vid beräkning av inkomst av kapital, skall höjas till 300 kronor för ensamstående
och till 600 kronor för äkta makar gemensamt avser att stödja
sparandet. Vi delar givetvis departementschefens uppfattning om angelägenheten
av att sparandet stimuleras. Det väsentliga är ju emellertid
härvid, att nysparandet kan stimuleras. Det står numera klart, att det s. k.
premiesparandet i detta avseende haft mycket ringa effekt. Det synes oss
inte heller klarlagt, att den i propositionen föreslagna åtgärden verkligen
kommer att gagna nysparandet. Starka invändningar måste även i övrigt
resas mot förslaget såsom det nu utformats. Den som har ränteinkomster
skulle få ett väsentligt höjt skattefritt avdrag. Men den som har skulder
och ränteutgifter skulle inte medges något motsvarande avdrag. Ifrågavarande
sparavdrag vid beräkning av inkomst av kapital medför alltså
inte skattekompensation för det sparande, som innebär en minskning
av skulder, om utgiften under förvärvskällan kapital är större än inkomsten
därav. Det måste ur rättvisesynpunkt betecknas som stötande.
Amorteringssparandet måste ur samhällets synpunkt betraktas som
minst lika värdefullt som övrigt sparande och bör då vara förtjänt
av samma förmån i fråga om skattefritt avdrag. Det är möjligt, att
nysparandet bäst kan främjas genom ett förhöjt avdrag vid beskattningen,

Motioner i Första kammaren, nr Jf09 år 1957

men detsamma bör då även avse det sparande, som sker i form av amortering
av skuld. Även andra möjligheter till stimulerande av nysparandet
bör emellertid kunna tänkas. Det synes oss nödvändigt, att denna fråga
grundligare överväges, innan riksdagen fattar beslut. I avvaktan på resultatet
av en sådan utredning bör nuvarande bestämmelser om avdrag vid
beräkning av kapitalinkomst tills vidare gälla. Hinder synes oss inte kunna
förefinnas för att beslut i nämnda fråga uppskjutes, då ifrågavarande avdrag
inte kan sägas ha något direkt samband med det föreslagna schablonavdraget
för egnahemsägare och då det inte heller med hänsyn till fastighetstaxeringen
kan hävdas, att beslut måste fattas nu.

Med anledning av vad som ovan anförts får vi hemställa,

1) att riksdagen måtte besluta, att det i propositionen
föreslagna schablonavdraget å 200 kronor vid beräkning av
inkomst av en- och tvåfamiljsfastighet även må gälla vid
beräkning av värdet av bostadsförmån å jordbruksfastighet,
som bebos av ägaren, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför
erforderlig författningstext;

2) att riksdagen med avslag på Kungl. Maj:ts förslag
om höjning av det extra avdrag, som f. n. medges vid beräkning
av inkomst av kapital, i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utredning och förslag till sådana åtgärder
för stimulerande av nysparandet, att sparandet i form
av amortering av skuld kan premieras i samma utsträckning
som övrigt sparande.

Stockholm den 6 mars 1957

Osc. Werner

Sigfrid Larsson Nils Theodor Larsson Herbert Hermansson

Torsten Andersson

Olof Pålsson

Nils-Eric Gustafsson

Otto Niklasson

Gunnar Lodenius

G. Elofsson

i Va