Motioner i Första kammaren, nr A7A år 1955 (Motion 1955:474 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, nr A7A år 1955

Nr 474

Av herr Björnberg m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om sparbanker, m. m.

Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 151, med förslag till
lag om sparbanker, m. m., få vi framföra följande synpunkter och förslag.

Insättning smaximum och fri sektor

I 22 § föreslås, att ett insättningsmaximum för sparbanksräkning alltjämt
skall finnas angivet i sparbanks reglemente, och såsom största maximum
angives i paragrafen 100 000 kronor plus krediterade räntor. Även
om detta belopp representerar en höjning i förhållande till nu gällande
lag, så anknyter bestämmelsen till en princip, som saknar motsvarighet
hos affärsbanker och jordbrukskassor. Att hos dessa den s. k. sparkasseräkningen
har ett visst maximum har intet egentligt intresse i detta sammanhang,
eftersom nämnda institutioner kan anpassa sina olika slag av
andra räkningar till allmänhetens behov; exempelvis kan kapitalräkning
eller kapitalsamlingsräkning användas för dylikt ändamål utan andra
gränser än sådana som eventuellt stipuleras av institutionerna själva.

Sparbankernas regler om insättningsmaximum uppmjukas i propositionen
något genom förslaget om en ”fri sektor” om 15 % av inlåningen på
sparbanksräkning, inom vilken ram sparbank skulle äga mottaga inlåning
å annan, valfri räkning (25 §). Härmed har närmast avsetts inlåning å
checkräkning, men den fria sektorn skall också ersätta den möjlighet som
nu finnes för sparbank att efter tillstånd av vederbörande länsstyrelse
mottaga större insättning från en och samma insättare än det maximibelopp,
som gäller för sparbanken i fråga.

Spörsmålet om sparbankernas rätt att mottaga insättningar har en
mycket vid betydelse. Den allmänna samhälleliga utvecklingen och icke
minst det stora behovet av bostäder och rationalisering av jordbruksnäringen
ställer stora och växande anspråk på den art av kreditgivning,
som är sparbankernas väsentliga och naturliga verksamhetsområde; där
har emellertid begränsningen av sparbankernas inlåningsmöjligheter kommit
att verka som sand i hjulnaven. Sparkapital, som på ett naturligt sätt
borde gå till sparbankerna för att användas för dylik kreditgivning, har
placerats på annat sätt. Ett alldeles påtagligt exempel på detta är, att
kommuner och landsting, som önskat stödja t. ex. bostadskrediterna ge -

Motioner i Första kammaren, nr U7U år 1955

nom att placera mera fasta fondmedel i sparbankerna, kunnat göra detta
endast i begränsad omfattning.

Med hänsyn härtill synas de gränser, som propositionsförslaget innehåller,
vara olämpliga, och de olyckliga verkningarna i nyssberörda hänseenden
synas komma att bestå, om förslaget icke ändras.

Såsom av propositionen framgår (sid. 116) ha fullmäktige i riksbanken
uttalat sig mot insättningsmaximum. Liknande uttalanden ha gjorts av
överståthållarämbetet, Landsorganisationen, Svenska stadsförbundet och
Svenska sparbanksföreningen.

Övervägande skäl tala även enligt vår mening för att insättningsmaximum
för sparbanksräkning nu avskaffas, vilket kan ske genom att andra
stycket i 22 § utgår. Därjämte bör ramen för den s. k. fria sektorn höjas
till 20 %.

Sparbanks innehav av fastigheter m. m.

I 32 § första stycket regleras sparbanks rätt att inneha fast och lös
egendom för fyllande av sparbankens lokalbehov. Viss utvidgning föreslås,
men från nu gällande lag kvarstår, att det skall vara fråga om lokal för
sparbankens inrymmande. Emellertid förekommer det ganska ofta, att
en sparbank behöver lokaler för andra näraliggande ändamål, t. ex. för
semestergård för personalen eller för personalbostäder. Vad beträffar det
senare fallet kan frågan icke alltid lösas genom bostäder i hus, där sparbanken
också har banklokal, och det är kanske inte heller alltid lämpligt
att så sker.

Departementschefen har, med anledning av vad i remissyttranden anförts
om sparbankernas fastighetsinnehav, bl. a. uttalat (sid. 235), att, i
den mån sparbank har att sörja för bostäder och semesterhem för anställda,
rimligt hållna utgifter härför torde kunna anses vara godtagbara
inom sparbanksverksamheten. Härmed synes närmast vara avsett att
för ändamålet skulle bildas en stiftelse eller möjligen också att lokaler
skulle förhyras. Vi ha icke något att erinra mot detta i och för sig, men
starka skäl synas tala för att en sparbank bör ha möjlighet att själv inneha
anläggningar av ifrågavarande slag. Några stora anläggningar i förhållande
till sparbankens egen storlek lär aldrig komma i fråga, och i
varje fall böra sådana frågor behandlas i samma ordning som frågorna
om banklokaler.

Erforderlig ändring av 32 § i lagförslaget synes kunna begränsas till
att i första meningen ordet inrymmande utbytes mot ordet behov, alltså
att med förvärvet skall åsyftas att bereda sparbanken lokaler för dess
behov.

Motioner i Första kammaren, nr 57 U år 1955

Under åberopande av det anförda hemställa vi,

dels att i 22 § förslaget till lag om sparbanker andra
stycket utgår,

dels att i 25 § första stycket ordet femton utbytes mot
tjugo,

dels ock att 32 § första stycket första meningen erhåller
följande lydelse: Sparbank må ej förvärva fast egendom eller
tomträtt, såframt ej med fånget åsyftas att bereda
sparbanken lokaler för dess behov.

Stockholm den 29 mars 1955

Tor Björnberg

Rud. Anderberg

Gunnar Lodenius

Theodor Johansson Martin Söderquist

Axel Strand

Nils Theodor Larsson Gustaf Fahlander

i Hammarby

Carl Eskilsson

Rudolf Boman

L. Franzon

Ragn. Bergh