Motioner i Första kammaren, Nr 96

Motion 1937:96 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 96.

5

Nr 96.

Av herr Frändén, om viss förstärkning av den statliga vågorganisationen
i länen.

I statsverkspropositionen, sjätte huvudtiteln, har Kungl. Majit framlagt
förslag om viss förstärkning av den statliga vägorganisationen i länen. Förslaget
är föranlett av en skrivelse från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i
vilken ådagalägges att den nuvarande organisationen är för svag.

Detta påstående lärer förvisso icke tillbakavisas av någon, som haft tillfälle
att konstatera vägingenjörskontorens stora arbetsbörda och deras ständigt,
såväl kvantitativt som kvalitativt, växande uppgifter. Särskilt vägstyrelserna
och deras ordförande ävensom vägbyggnadsentreprenörerna torde
vara beredda att understryka väg- och valtenbyggnadsstyrelsens uppfattning
i ämnet. Och detta är helt naturligt, då det är dessa, som närmast få känna
på olägenheterna av organisationens bristfällighet.

Det är därför för vägintressets män mycket tillfredsställande, att förslag
nu blivit framlagt om organisationens förstärkande. Förslaget synes emellertid
icke vara tillräckligt för alt nöjaktigt garantera, att icke den nuvarande
organisationens olägenheter komma att i större eller mindre omfattning
kvarstå.

Frånsett, att en del av de »ordinarie» assistentbefattningarna skulle ombildas
till biträdande vägingenjörstjänster samt dessa sistnämnda tjänster
förbättras i löneavseende — en omreglering som helt visst blir av icke oväsentlig
betydelse därigenom, att tjänsterna mera än nu kunna locka väl
kvalificerade krafter -— innebär Kungl. Maj:ts förslag allenast, att antalet
tillfälliga assistenter, det vill säga assistenter med 7 månaders anställning
per år, skall ökas, så att dylik assistent kan anställas i alla län utom i Blekinge
och Gotlands län.

För de fem vägingenjörer, som nu icke hava tillfällig assistent, kommer
naturligtvis förslagets genomförande att innebära en relativt avsevärd och
säkerligen mycket välkommen förstärkning av arbetskrafterna. Men för
övriga vägingenjörer medför förslaget i realiteten ingen ändring, vilket är så
mycket beklagligare, som dessa vägingenjörer äro placerade i de mest arbetstyngda
länen. Här föreligger ett oavvisligt behov av ökad arbetskraft, ett
behov som måste tillgodoses, därest organisationen skall nöjaktigt kunna
bemästra sina betydelsefulla arbetsuppgifter. Örn icke dessa vägingenjörer
erhålla förstärkning av arbetskrafterna, komma nuvarande olägenheter alltfort
att bestå.

De olägenheter, som här närmast åsyftas och vilka också torde vara de
utåt mest iögonenfallande, äro följande.

(5

Motioner i Första kammaren, Nr 96.

Granskning av vägdistriktens räkenskaper — såväl avseende underhåll
sorn byggande — vilken granskning utgör första villkoret för statsbidrags
^anordnande, kan i stor omfattning icke ske med den snabbhet, som ur
distriktens synpunkt är önskvärd. Med hänsyn till att vägdistrikts inkomster
ju till alldeles övervägande del utgöres av statsbidrag av olika slag, är det
av stor betydelse för distriktet att kunna erhålla statsbidrag så fort som
möjligt efter det vederbörande räkenskaper avlämnats till vägingenjören.
EU dröjsmål med statsbidragets utanordnande utöver sålunda beräknad lid
är ofta förenat med verklig olägenhet för distriktet, en olägenhet, som kan
medföra att distriktet nödgas för att kunna fullgöra sina åligganden och
förpliktelser upptaga tillfälliga lån. Härigenom tillskyndas distriktet ekonomisk
förlust, då statsbidrag icke utgår på räntekostnad för sådant lån.

I de fall, då vägingenjör förordnats till förrättningsman för vägföretag,
kan det hända, att vägingenjören är så upptagen, att arbetet blir fördröjt.
Vid t. ex. renstakning kan förekomma, att vägingenjören icke kan utföra
densamma inom av vederbörande vägstyrelse beräknad tid. Detta medför
alt av vägstyrelsen för ändamålet vidtagna dispositioner kunna bliva onyttiga,
vilket i många fall kan medföra direkta ekonomiska utgifter. Svårigheter
kunna uppstå lör ett rationellt utnyttjande av viigdislriktets personal
och möjligheten att snabbt bereda arbetslösa sysselsättning kan försvåras.

För vägbyggnadsentreprenörerna är det av synnerlig betydelse att så fort
sorn möjligt kunna påbörja kontraherat arbete; deras anbud äro i allmänhet
baserade på att så skall kunna ske. Då vägingenjörerna i åtskilliga betydelselulla
avseenden måste medverka vid entreprenaders upprättande, kan det
förekomma, att arbetets påbörjande fördröjes genom vägingenjörens bristande
tid.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sin till grund för propositionen
liggande skrivelse velat bereda hjälp åt vägingenjörerna i de särskilt arbetstyngda
länen genom att för dessa län skulle avses ytterligare ett slag av
tillfälliga assistenter, med högst fem månaders anställning per år hos vägingenjör
och resten av året tjänstgörande såsom kontrollanter vid väg- och
broföretag. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har räknat med ett tiotal
.sådana assistenter.

Utan tvivel är väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag ägnat att i viss
mån avhjälpa personalbristen på de mera arbetstvngda vägingenjörskontoren.
Men även detta förslag synes ofullständigt och mindre lämpligt; bland
annat torde anordningen med två kortvarigt anställda assistenter på ett
och samma vägingenjörskontor kunna medföra praktiska och organisatoriska
svårigheter.

Utöver här ovan framförda anmärkningar mot propositionen och mot
väg- och vatlenbyggnadsstyrelsens förslag bör framhållas, att båda förslagen
bygga på ett bibehållande av systemet med assistenter med allenast vissa
månaders anställning per år hos vägingenjörerna. Denna anställningsform,

Motioner i Första kammaren, Nr 96.

7

som knappast lärer återfinnas å andra områden inom statsförvaltningen,
kan icke anses tillfredsställande vare sig ur statsverkets eller ur de anställdas
intressen. Det synes vara tydligt, att en dylik anställningsform icke kan
locka väl kvalificerade sökande eller att under någon längre tid hålla kvar
dugande krafter. Det lärer också förekomma en relativt stark omsättning
på dessa poster; då det för befattningshavare i vägorganisationen är av alldeles
särskild betydelse, att de väl känna sitt län, är nämnda omständighet
helt naturligt ägnad att mycket avsevärt förringa värdet av ifrågavarande
befattningar. Med hänsyn till de kvalifikationer, som måste ställas på assistenterna
— det kan här nämnas, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen endast
i undantagsfall anser sig böra anställa personer utan högre teknisk
utbildning — torde också få sägas, att ifrågavarande anställningsvillkor
knappast kunna anses vara riktigt och rättvist avpassade.

På grund av vad sålunda anförts synas alla skäl tala för att de nuvarande
tillfälliga vägingenjörsassistentbefattningarna utbytas mot befattningar avsedda
att tillsättas för helt år.

En sådan organisation kommer att medföra en mycket välbehövlig hjälp
för vägingenjörerna i de mera arbetstyngda länen. I mindre län, där behovet
av arbetskraft icke är så stort, torde assistent böra förordnas för högst sju
månader per år och får den övriga delen av året förordnas att biträda i
annat län, där ytterligare arbetskraft erfordras; här syftas då särskilt på
Sällen i Norrland och vissa andra svårskötta län. Behovet av tillfälliga
assistenter torde liksom hittills böra årligen prövas.

Den kostnadsökning, som här ovan skisserade förslag skulle medföra,
synes, bland annat med beaktande av i propositionen intagna uppgifter om
kostnaderna för länsorganisationen i förhållande till av vägingenjörerna
kontrollerade medel, vara så relativt obetydlig, att ökningen icke bör tillmätas
någon avgörande betydelse.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställes,

att anslaget till vägorganisationen i länen för budgetåret
1937/1938 måtte beräknas så, att 22 tillfälliga vägingenjörsassistenter
kunna anställas under hela budgetåret.

Stockholm den 23 januari 1937.

A. O. Frändén.

-