Motioner i Första kammaren, nr 93

Motion 1954:93 Första kammaren

Nr 93—103.

Motioner i Första kammaren, nr 93.

1

Nr 93.

Av herr Bergh, angående lärarpersonalens tillsyn vid skolmåltiderna.

I årets statsverksproposition, 8:e huvudtiteln, sid. 373 o. f., begäres riksdagens
uttalande om skyldighet för lärare att utöva tillsyn vid skolmåltider.
Föredragande departementschefen ger uttryck åt den meningen, att
sådan skyldighet föreligger, och han anför som stöd för sin uppfattning
dels ett uttalande av 1946 års riksdag i samband med den då beslutade
löneregleringen och dels gällande stadgor. Beslutet 1946 anses fastslå sådan
skyldighet. Det uttalande, som riksdagen på statsutskottets förslag då
gjorde till sitt, har följande lydelse:

I samband med ställningstagande till frågan om den nya lönenivån har
utskottet övervägt vissa spörsmål om de prestationer, för vilka lönerna
skola anses utgöra vederlag. Det har därvid närmast varit fråga om socialpedagogiska
åtgärder, som komma att åvila exempelvis lärarpersonal i
samband med barnbespisningen. Utskottet förutsätter, att dylika arbetsuppgifter
icke skola förenas med särskild gottgörelse eller särskilt lönetillägg.

Reservationsvis hade i statsutskottet hemställts, att detta uttalande skulle
utgå, och i kammardebatterna framhölls dels dess oklara innebörd och
dels att det icke överensstämde med vad riksdagen samma år uttalat om
tillsynens anordning i samband med beslutet om statsbidrag till skolmåltider.
För bedömande av huruvida detta uttalande föranlett tillsynsskyldighet
torde böra uppmärksammas, att någon på grundval därav vilande föreskrift
icke utfärdats.

Det är även tvivelaktigt, huruvida ifrågavarande skyldighet kan utläsas
ur gällande stadgor. Med anledning av en erinran av statsrevisorerna år
1952 blev den rätta tolkningen i förevarande avseende föremål för mycken
diskussion, där statskontoret och skolöverstyrelsen företrädde motsatta
meningar. Departementschefen synes ansluta sig till den uppfattning,
som statskontoret företrädde, och underkänner skolöverstyrelsens.

Ur den kungörelse år 1951, varigenom skoldistrikten medgavs statsbidrag
till skolmåltider utan hinder av att ersättning av kommunala medel
utgavs för sådan tillsyn, kan intet slutas direkt om huruvida man inom
ecklesiastikdepartementet vid denna tidpunkt ansåg skyldighet föreligga
eller ej. Hade skyldighet ansetts föreligga, torde kungörelsen, vad folkskolans
lärare beträffar, hava bort anslutas till kungörelsen om statsbidrag till
lärarlöner, emedan som villkor för utbekommande av statsbidrag där föreskrives,
att ersättning utöver vad som stadgas i lönekungörelsen ej får ut 1

Bihang till riksdagens protokoll 1954. 3 saml. Nr 93—103.

2

Motioner i Första kammaren, nr 93.

ges för arbetsuppgifter, som anses tillhöra tjänsten. Den knöts i stället
till kungörelsen om statsbidrag till skolmåltider. Men för den händelse
skyldighet för lärare att utöva tillsyn vid skolmåltid icke ansågs föreligga,
kan man fråga sig, hur kungörelse om nämnda medgivande över huvud
taget kunde utfärdas.

Det finnes alltså icke någon bestämmelse i anslutning till lönefrågans
lösning, som grundlägger den skyldighet, varom här är fråga. Tolkningen
av stadgans innebörd är oviss, och av 1951 års nämnda kungörelse kan
intet säkert besked i förevarande avseende inhämtas. Departementschefens
resonemang kan sålunda knappast godtagas.

Problemet är uppenbarligen en lönefråga för samtliga lärarkategorier,
en fråga om tjänstgöringsskyldighet i förhållande till en viss avlöning. När
riksdagen 1946 fattade beslut om statsbidrag för skolmåltider, överlämnades
åt Kungl. Maj:t att efter vissa skisserade grunder besluta om tillsynen.
Man tänkte sig bl. a. ianspråktagande av fyllnadstjänstgöring eller kompensation
i vissa fall i form av nedsättning av undervisningstimmar.

Ett godtagande av den argumentation, som departementschefen nu driver,
skulle utan tvivel åstadkomma irritation och dessutom skapa betydande
tillämpningssvårigheter. Det skulle i åtskilliga fall vara dålig arbetsekonomi
att ålägga en lärare denna skyldighet, vilken stundom kan
menligt inverka på hans arbete. Den lämpligaste utvägen ur det dilemma,
som nu kan befaras uppkomma, torde vara att betrakta frågan som ett
löneproblem, som icke löses ensidigt av riksdagen utan som i numera
vanlig ordning föregås av förhandlingar. För en sådan anordning talar
även den omständigheten, att i distrikt där barn måste äta i skift har i
samband med skolmåltidsverksamheten uppkommit ett vidgat tillsyningsproblem,
som sålunda avser tillsynen ej blott under själva måltiden utan
under hela frukostrasten. I detta sammanhang hänvisas till den utredning
om den dagliga skolmåltidens förläggning, som av särskilda sakkunniga
utarbetats inom skolöverstyrelsen.

Under hänvisning till vad ovan anförts hemställes,

att riksdagen med anledning av det ifrågavarande departementschefsuttalandet
måtte förklara, att frågan om tillsyn
under skolornas frukostraster bör göras till föremål
för förhandling mellan berörda parter.

Stockholm den 26 januari 1954.

Ragn. Bergh.