Motioner i Första kammaren, Nr 93 (Motion 1912:93 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 93.

Ni* 93.

Af friherre Fleming*, i anledning af Knngl. Maj:ts proposition
med förslag till lag innefattande ändring i förordningen
den 22 april 1881 om tjuguårig häfd m. m.

I anledning af Kung!. Maj:ts proposition nr 44 med förslag till viss
ändring i kungl. förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd m. in.
anhåller jag få till Riksdagens öfvervägande framställa följande:

Vid granskningen i lagrådet af det förslag, som innefattas i förevarande
kungl. proposition, synes den uppfattningen, förvånansvärdt nog,
hafva gjort sig gällande, att från juridisk synpunkt något hinder eller ens
någon afsevärd betänklighet icke skulle finnas emot den ifrågasatta suspensionen
af häfdelagen. Jag skall icke försöka att ingå på något teoretiskt
bemötande af den åsikt, som lagrådet alltså — i likhet med Kungl.
Maj:t — omfattar, utan inskränka mig till att söka något belysa hvad frågan
ur praktisk synpunkt innebär och hvilka lämplighetshänsyn som synas
mig böra vid denna frågas bedömande hufvudsakligen anläggas.

En medlem af lagrådet har vid förslagets granskning yttrat, att det
näppeligen kunde »antagas, att genom den förlängning af häfdetiden, som
i förslaget ifrågasatts, skulle skapas ett osäkerhets tillstånd, medförande för
det allmänna menlig inskränkning i den enskilda företagsamheten eller
minskning i fastighetskrediten; och mot en lagstiftning i dylikt syfte torde
icke heller eljest förefinnas skäl, som äro af afgörande betydelse». Emot
detta i lagrådet gjorda uttalande vill jag med bestämdhet vända mig. Jag
tror, att den nu föreslagna lagens antagande skulle tvärtom föranleda såväl
inskränkning i den enskilda företagsamheten som ock minskning i fastighetskrediten;
båda dessa olägenheter komma säkerligen att visa sig menliga
såväl för det allmänna, som ock för alla de enskilda personer, som
däraf hämmas och hindras i sin verksamhet. Hvad mera är, jag tror, att
häfdelagens suspension komme att rundt om i landet verka'' på ett sätt,
som gifvet skulle uppfattas som eu upprörande orättvisa, den må sedan
kunna doktrinärt försvaras på ett än så tillfredsställande sätt.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 3 sand. 40 häf t. (ATr 93.)

Motioner i Första kammaren, Nr 93.

Jag skall för att åskådliggöra min uppfattning i detta hänseende
anföra några exempel. Innan jag gör detta, tillåter jag mig emellertid
att något närmare redogöra för de allmänna förutsättningarna för dessa
exempel, till hvilka förutsättningar stommen kan skönjas redan i den
kungl. propositionen.

I ett af kammarkollegium afgifvet, i propositionen återgifvet utlåtande
af den 5 maj 1911 omförmäler kammarkollegium (sid. 21 i prop.),
hurusom inom kollegium upprättats en förteckning öfver till brukens drift
och understöd skattesålda hemman och lägenheter. Denna förteckning
upptoge ett antal af omkring 800 hemman, mestadels brutna skattet al,
samt ett icke ringa antal lägenheter.

Under år 1911 har, efter hvad jag inhämtat, vidlyftiga undersökningar
genom Konungens befallningshafvande utförts för att ådagalägga i
hvad mån förutsättningarna för 20-årig häfd inträdt i afseende å de fastigheter,
som upptagits i nyssnämnda förteckning. De resultat, hvartill
Konungens befallningshafvande vid dessa undersökningar kommit, hafva
sedermera insändts till kammarkollegium, och har kollegium alltså vid
detta laget i sin hand ett rikligt material för att bedöma såväl huruvida
häfd kan åberopas emot Kronan eller ej, som ock emot hvilka personer
en eventuell återvinningstalan borde kunna anhängiggöras. Svaret på sistnämnda
fråga torde för många innebära en öfverraskning.

Allmänna föreställningen lärer väl vara, att dylik återvinningstalan
kommer att i första hand drabba industrien och beröfva en hel del industriella
verk och bolag de fastigheter, som — ehuru rätteligen kronans —
innehafvas af dem. Efterser man, huru förhållandet i verkligheten gestaltar
sig, skall man emellertid finna, att det till en mycket hufvudsaklig del
blir enskilda personer, mot hvilka Kronans talan kommer att riktas. Väl
finnas ock bruk, som fortfarande — i många fall äfven med lagfart
besitta fast egendom, som till deras understöd donerats af Kronan, men
då dessa bruk i allmänhet drifvas, torde någon möjlighet rättsligen icke
förefinnas att, så länge detta förhållande fortfar, återvinna dessa fastigheter.

Hvad däremot de fastigheter beträffar, som nu äro på enskild, hand,
äro möjligheterna i detta afseende obestridligen större, då ju det mycket
ofta förekommande donationsvillkoret om att fastigheten skall oskiljaktligen
vara förenad med bruket i samtliga dylika fall brutits.

1 förbigående vill jag i detta sammanhang nämna, att Kronan själf
under tidernas lopp, särskilt under senaste årtiondet, från såväl bruk som
enskilda inköpt för milliontals kronor fast egendom af just förevarande
slag.

Motioner i Första kammaren, Nr 93.

För att nu gifva någon föreställning om i hvilken omfattning enskilda
personer numera innehafva dylika, ursprungligen för bruk skatteköpta
fastigheter må här anföras några siffror, som äro hämtade från en
å privat initiativ nyligen igångsatt utredning rörande dessa förhållanden
och för hvilka siffrors tillförlitlighet jag tror mig kunna i allt väsentligt
ansvara, ehuru jag icke haft tillfälle att kollationera dem med den utredning
kammarkollegium åstadkommit. Tyvärr afse siffrorna endast 9 af de
21 län, där fastigheter af detta slag förekomma, detta af den orsak, att
utredningen ännu icke m edhunnits i större utsträckning än inom mellersta
Sverige.

Siffrorna äro följande:

Skaraborgs län . .
Uppsala län . . .
Västmanlands län
Östergötlands län.
Älfsborgs län . .
Värmlands län . .
Stockholms län . .
Örebro län . . .
Södermanlands län

Antal enskilda
fastighetsägare
(år 1910).

. 40

. 68
. 11
. 46

. 41

. 29

Taxeringsvärdet
å fastigheterna
(år 1910).

122.900

220.700
97,400

641,400

210.900
649,000

228.700
1,095,000
1,995,700

... 193
... 157

Summa 587 5,161,700

Att observera är, att förestående siffror afse endast hemman och
hemmansdelar, men icke de lägenheter, som därifrån afsöndrats och som
helt säkert kunna uppskattas till ett antal af många hundra.

Går man nu till en närmare undersökning af dessa fastighetsfrågor,
skall man finna, att de objektiva förutsättningarna för häfd i många fall
redan föreligga, i andra fall däremot ännu icke. Efter hvad jag hört uppgifvas,
torde det icke länge dröja, innan kammarkollegium härutinnan kan
meddela exakta siffror, då utredningen härom sedan någon tid är föremål
för oafbrutet och ihärdigt bearbetande. Några enstaka »stickprof» kan jag
dock äfven här förete.

I en socken i Västmanland — där det för öfrigt finnes 119 enskilda
ägare af »brukshemman» eller delar däraf med ett sammanlagd t
taxeringsvärde af 714,500 kronor — finnes ett hemman om sammanlagdt
1 mantal, som numera, efter klyfning och styckning, består af 24
brukningsdelar med taxeringsvärden till olika belopp mellan 100 kronor

■1

Motioner i Första kammaren, Nr 93.

och 7,500 kronor. Häfd förefinnes å hemmanslotter om tillhopa h Vm
mantal, däremot icke å åsterstående 63/i28 mantal, hvilket är fördeladt
mellan 10 olika personer, hvilkas i ocli för häfden grundläggande lagfarter
äro meddelade å olika tider allt ifrån den 1 november 1893.

Af 13 olika ägare till ett hemman i Närke finnes häfd för 7. icke
häfd för 5 samt häfd endast delvis för 1.

Af 9 olika ägare till ett annat hemman i samma landskap synes
häfd föreligga för 3, däremot icke för öfriga 6.

Inom en viss socken i Värmland finnas 29 ägare till hemman och
hemmansdelar af nu ifrågavarande slag; af dessa hafva 20 redan erhållit
häfd å olika tider från år 1902 till och med år 1910, 1 får häfd
den 15 innevarande mars och för återstående 8 utlöper häfdetiden först
senare.

Såsom anmärkningsvärd! må vidare anföras, att i ett af södra Östergötlands
allra största industrisamhällen häfd icke kan åberopas af en stor
mängd ägare till tomter inom samhället (industritomter och arbetarelägenheter),
hvilka tomter torde antagas icke kunna undgå att blifva föremål
för Kronans återvinningsyrkande, då ett af stamhemmanen är skatteköpt
till understöd af ett verk, som numera är alldeles nedlagdt.

Efter anförande af dessa exempel, Indika skulle kunna mångfaldigas,
vill jag nu fråga: År det verkligen troligt, att Kronan eller ens kammarkollegium
skall kunna allvarligt reflektera på att anhängiggöra de återvinningsprocesser
som ställts i utsikt? Det synes mig icke mycket sannolikt,
att en återvinning — oafsedt de enligt min mening synnerligen dubiösa
rättsgrunder, som kunna åberopas — skulle blifva praktiskt utterbär,
så framt man nämligen icke nöjer sig med att reducera från vissa personer,
men icke från andra. Men därvidlag måste enligt sakens natur godtycket
blifva afgörande, och till ett dylikt rättslöshetens tillstånd bör man
väl icke medverka.

Hur kommer nu en suspension af häfdelagen att verka för den
mängd af fastighetsägare, som ännu icke fått häfd å sin egendom. Gifvetvis
så att icke blott de utan äfven andra nu tro, att det dock är en verkligt
osäker grund, som de byggt sitt bo uppå. Oron hos dem har redan
väckts vid de efterforskningar, som i somras eller höstas genom kronobetjäningen
gjordes rörande deras fastighetshandlingar; trots detta hade
de dock hoppats att — likaväl som grannen kanske helt nyss fått häfd
på sin hemmanslott — de måhända också skulle om någon månad eller något
år få häfd på sin lott. Så blir häfdelagen af statsmakterna upprifven för

Motioner i Första kammaren, Nr 93.

tio år framåt. Måste icke detta ofelbart uppfattas som eu orättvisa? För
ett vanligt rättsmedvetande synes det så.

Och följden af ett så uppseendeväkande beslut af statsmakterna
skulle helt säkert ock blifva, att- bankerna för sitt eget skyddande skulle
nödgas inskränka krediten. Inteckningar, om hvilka man vet, hvilken risk
är med dem förbunden: att de måhända inom få år äro värdelösa, kunna
uppenbart icke godkännas af en försiktig bankledning, och otvifvelaktigt
nödgas låntagaren, om han får behålla lånet, finna sig i att erlägga eu.
afsevärd riskpremie.

Kungl. Maj:ts ■ förslag måste sålunda för eu stor massa fastighetsägare
rundt om i landet — ur alla klasser och ur alla partier — hafva
en så utomordentligt allvarlig innebörd, att man sannerligen väl bör betänka
sig, innan man ger samma förslag sitt stöd, och noga tillse, huruvida
verkligt tvingande omständigheter åstadkommit det nödläge, som ensamt
kan motivera eu suspension af häfdelagen. Föreligga då sådana
omständigheter ?

Enligt min åsikt, kan det, som jag ofvan utvecklat, icke gärna finnas
fog för suspension af häfdelagen i och för att möjliggöra en återvinning
från nuvarande ägare af skatteköpta brukshemman.

Och ej heller har det, såvidt jag kunnat finna, blifvit visadt, att i
och för bevakande af Kronans eventuella vattenrätt en suspension af häfdelagen
är alldeles nödvändig. 1 allmänhet torde det, enligt hvad mig meddelats,
vara så, att häfden härvidlag saknar betydelse, då ju lagfarterna
i allmänhet meddelats endast å visst hemmantal utan att direkt angifva
rätt till vatten. De fall, där ett motsatt förhållande äger rum, torde varalätt
räknade. Helt säkert kan man, med ledning af de i kammarkollegium
befintliga vattenfallsförteckningar och med supplering, där så behöfves, af
speciella utredningar, inom mycket kort tid och utan större svårighet inhämta,
för huru många fall en suspension af häfdelagen skulle hafva verklig
betydelse.

Återstår alltså, såvidt jag kunnat finna, hufvudsakligen allenast frågan
om de å sid. 21 i den kungl. propositionen omnämnda skogsområden,
som skulle hafva »bortslarfvats» vid skattläggning af rekognitionsskogar,
och om Indika kammarkollegium anser »det icke vara otroligt», att lagfart
»kan» hafva meddelats å dylika områden. Jag hemställer dock, huruvida
denna obestämda lösa förmodan, som helt säkert kan afse endast ett ytterst
ringa antal fall, i och för sig kan utgöra tillräckligt skäl för en lagstiftning
af förevarande generella slag.

6 Motioner i Första kammaren, Nr 93.

Med stöd af hvad jag ofvan anfört, tillåter jag mig hemställa:

att förevarande Kungl. Maj:ts proposition nr 44
icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 2 mars 1912.

Herman Fleming.

Instämmer i motionens syfte.

Knut Larson.

120771 Stockholm 1912. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.