Motioner i Första kammaren, Nr 92 (Motion 1940:92 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 92.

Nr 1)2.

Av herr Branting lil. fl., om åtgärder till bevarande av
de svenska skogarna Jäv brand i händelse av krig.

Härmed motioneras om åtgärder till bevarande av de svenska skogarna
för brand i händelse av krig.

Vid krig i Sverige under torra vår- och sommarmånader är enligt välmening
att befara en katastrofal skadegörelse på den svenska skogen genom
brand utspridd ifrån fientliga flygplan. Genom en mängd stora skogsbränder,
systematiskt anstiftade vid den farligaste tidpunkten, torde en hänsynslös
fiende säkerligen kunna utan större svårigheter tillfoga svenska folket
en skada, som omedelbart kan uppgå till hundratals miljoner kronor och
vars verkningar för framtiden på klimat, livsbetingelser och folkhushållning
skulle vara oöverskådliga. Blotta hotet om ett dråpslag mot de svenska skogarna
måste betraktas som ett synnerligen starkt politiskt påtryckningsmedel.
Vi anse det därför vara en viktig, trängande försvarsuppgift, att vissa
skyddsåtgärder på detta område planeras och förberedas. Ingen svensk i
ansvarig ställning lärer under nuvarande politiska läge våga försäkra, att
skyddsåtgärder mot av krig förorsakad skogsbrand icke skola behövas redan
under instundande sommar eller höst.

I pressen lia då och då synts uttalanden i denna fråga från håll, där man
tycks hava gjort anspråk på viss sakkunskap, och i de allra flesta fall ha
dessa uttalanden gått i »lugnande» riktning. Man har bagatelliserat faran
från luften för skogarna, liksom man förut länge nog bagatelliserat faran
från luften för städerna. Delvis torde väl dessa yttranden lia grundat sig på
en förment saklig motivering, men möjligt är ju också att vederbörande velat
undvika att bringa det utomordentligt vittomfattande skogsbrandsproblemet
i händelse av krig i förgrunden, förmenande kanske att däråt intet
vore att åtgöra, eller att i varje fall andra försvarsintressen borde komma i
första hand. Härmed må förhålla sig hur som helst, vi hålla före att de sålunda
till uttryck komna meningarna icke äro riktiga. Vi tro att den angivna
faran är för handen och att den är utomordentligt allvarlig, men också att
den kan mötas med rationella motåtgärder, om dessa vidtagas i tid.

Hur kan, till att börja med, någon i frågans nuvarande läge göra anspråk
på en verklig, omfattande och tillförlitlig sakkunskap i detta ämne? Här
rör man sig uppenbarligen på ett komplicerat skogsvårdstekniskt, militärt,
mctereologiskt och brandtekniskt område, där hittills nästan varje praktisk
erfarenhet saknas. Det har ännu aldrig förekommit ett modernt krig med
stora insatser av flyg under den torra och heta årstiden i ett land med ett

Motioner i Första kammaren, Nr 92.

sådant skogsbestånd och en sådan markbeskaffenhet som i Sverige. Under
kriget i Spanien 1936—39, vilket förvisso utspelats under torra och heta
klimatiska förhållanden, nyttjades som bekant brandbomber i stor myckenhet
emot de bebyggda orterna, men några stora skogar att antända
existerade knappast, icke heller förelåg något militärt, politiskt eller ekonomiskt
intresse att tillgripa en sådan taktik. I Spanien är markytan ofta
bar eller sparsamt bevuxen, jorden ligger naken och den vanligen glesa
trädväxtligheten hämtar den nödvändiga fuktigheten från djupare jordlager.
När likväl skogen antändes, vilket hände, fanns icke de naturliga förutsättningarna
för att elden skulle sprida och utveckla sig till stor förhärjande
skogsbrand.

I förbigående må dock erinras om krigens betydelse för skogen även i
detta land; många spanska landskap, som nu ligga kala och ökenlika, lia
fordom varit täckta av lummiga skogar. Det anses att växtligheten här, liksom
t. ex. på Jutland, i de svenska västkustlandskapen och på många andra
ställen i Europa, åtminstone delvis förstörts genom eld, uppkommen under
krigstider. Men forna tiders möjligheter att sprida eld och brand voro likväl
obetydliga i jämförelse med nutidens.

Det nyss avslutade tyska kriget mot Polen fördes under senhösten, huvudsakligen
på stora slättlandskap. När mot slutet av krigsperioden striderna
till en del utkämpades i de polska skogarna, hade höstnederbörden redan
börjat och för övrigt var det härvid blott frågan örn guerillastrider. Varken
krigsföretagen i Nordafrika, Syrien eller Kina erbjuda heller några hållpunkter
för bedömande av nu föreliggande spörsmål. Kriget i Finland, där
förhållandena mest likna våra, har hittills härjat under sträng nordisk vinter,
varunder de finska skogarna varit praktiskt taget oantändbara. Det synes
således obestridligt att några erfarenheter icke kunna åberopas från senare
tiders krig till bedömande av frågan om möjligheten att med aeroplan och
brandbomber åstadkomma skogseld av större betydelse.

De »sakkunnigas» uttalanden i dessa ämnen giva närmast det intrycket,
att stora skogseldar över huvud taget icke kunna förekomma i vår tid. Vi vilja
därför hämta några exinringar härom ur en populär framställning »Jordens
rikedomar» av den i Tyskland bosatta ryska författaren J. Semjonow (s. 139):

»Europa har ingen föreställning om omfattningen av de skogseldar, som
härjat i Amexika. Om skogen fattar eld i en trakt, där det inte finns en
mänsklig varelse på hundi-atals kilometer, så fortsätter den att brinna, tills
elden kommer fram till en stor flod, tills vinden vänder sig eller tills skogen
är slut. Likadana eldar förekomma på den sibiriska taigan.

Den största skogselden i modern tid i Tyskland inträffade år 1904 vid
Primkenau i Schlesien. Gnistorna från ett lokomotiv satte eld på 6.200
hektar skog. Skadan taxerades till nära 3 miljoner mark. Men vad vill det
säga i jämförelse med Amerika! I augusti 1910 förintade elden i staten Idaho

Motioner i Första kammaren, Nr 92.

några dussin småsamhällen; åtta städer och hundratals människor gingo
under i lågorna. År 1908 gick ett flöde av eld över ett bälte av 300 kilometer.
Skadorna uppskattades till en halv miljard. År 1871 brann en hel stat bokstavligen
upp — några miljoner hektar skog, tio gånger så mycket som Förenta
Staternas årliga träförbrukning på den tiden.»

Det är att observera att dessa notiser hämtats ifrån fall, där man i motsats
till under krigsförhållanden kunnat omsider uppbåda en stor myckenhet
släckningsmanskap och mobilisera det fredliga samhällets alla möjligheter
för eldens begränsning och släckande. Men en annan synpunkt är
också att observera: samtliga dessa exempel på stora skogseldar äro hämtade
från barrskogsområden på norra halvklotet, där 95 %> av all barrskog
växer. Beträffande brandfaran för skogen erinra vi också därom, att enligt
uppgift i Nordisk Familjebok premierna för skogsbrandsförsäkring i Sverige
beräknades till 2 promille för lövskog, men 5 promille för barrskog, med
andra ord eldfaran för barrskog har ansetts mer än dubbelt så stor som eldfaran
för lövskog. Faktiskt planteras ju också lövskog såsom ett direkt skydd
mot eldfara.

Om vissa »experter» uttalat sig lugnande och bagatelliserande örn faran
för skogsbrand, åstadkommen av fientligt flyg, vet likväl varje lekman i
Sverige, att gnistor från lokomotiv eller eldar, upptända av oförsiktigt camping-folk,
ha vållat mycken förhärjande brand i vårt land. Varje lekman
måste då också förstå, att några hundra eller tusen brandbomber t. ex. örn
1 kg. eller mindre, utvecklande en hetta av flera tusen grader Celsius och
utspridda från flygmaskiner en blåsig sommardag mil efter mil över torra
skogsmarker, med största sannolikhet mäste föranleda ohyggliga eldsvador.
För övrigt kan man naturligtvis förutsätta användning av bomber, speciellt
konstruerade för att antända skog fran luften. Härtill kommer, att man
under krigstid måste förutse att ingen eller ytterst ringa tillgång finnes på
dugligt släckningsmanskap. Kvinnor, barn och åldringar kunna icke förväntas
göra stora insatser under det hårda arbete som här förutses. Under
dessa perspektiv synes lekmannaförståndet böra taga detta spörsmål i egna
händer, om verkligen den militära expertisen eller någon annan under ansvar
skulle vidhålla, att ingen allvarlig fara genom eld från luften kan hota
den svenska skogen.

Enligt uppgift utgöres ungefär halva Sveriges yta av skogsterräng. Den
som haft tillfälle att flyga i olika riktningar över den europeiska kontinenten
och över Sverige får ett omedelbart intryck av den stora geografiska olikheten
— där består landet mest av åkrar och fält, här ser man skogar och
sjöar och åter skogar! Denna iakttagelse bekräftas ju också av tillgängliga
kartor över Europas skogsområden, som visa att Skandinavien, Finland och
norra Ryssland stå i en särsklass med avseende på skogsförekörnsten. Man

Motioner i Första kammaren, Nr 92.

bör därför icke i Sverige vid bedömande av nn ifrågavarande spörsmål taga
intryck av uppfattningar eller åsikter, som till äventyrs äro förhärskande
i tyska, engelska eller franska militärkretsar. Förhållandena i vårt land äro
säregna — endast i Finland föreligger samma problem — och därför måste
också frågan örn faran under krig för systematisk mordbrand från luften
mot den svenska skogen upptagas till ett särskilt självständigt studium.

Sveriges verkliga fara från luften hotar våra skogar!

Vill man förstå och erkänna denna sats, då reser sig också frågan om
lämpliga och möjliga skyddsåtgärder att vidtaga under fredstid.

1 första hand måste enligt vårt förmenande en snabb, men ingående och
allsidig utredning komma till stånd. En summarisk inventering på basis av
föreliggande material av de olika skogsområdena med hänsyn till eldfaran,
skogens värdefullhet, möjligheterna att genom preventiva åtgärder begränsa
uppkommen eld m. m. synes böra komma till stånd. Då man måste på förhand
vara klar över svårigheterna att i vanlig ordning erhålla släckningsinanskap,
blir en praktisk uppgift att avgränsa olika skogsområden från
varandra med dikningar, uthuggningar eller gator. Våra sjöar, vattendrag och
träskområden utgöra ju hilivid jämte åker- och ängsmarkerna ett naturligt
försvarssystem mot elden, som det gäller att studera och komplettera. Ytterligare
synes böra utredas på vad sätt eldsläckning eller skyddsarbeten i någon
mån skall kunna verkställas av den del av befolkningen, som icke får
antagas vara militärt mobiliserad eller ofrånkomligen bunden vid brådskande
samhällsnyttigt arbete. Spörsmålet om nu ifrågasatta preventiva motåtgärders
organisering såsom beredskapsarbete bör studeras. Diverse frågor
av ekonomisk natur uppkomma, ävensom frågor angående samarbete i nu
förevarande avseende mellan staten, kommunerna och de enskilda skogsägarna.
En plan för organisation av skyddsåtgärder bör finnas. Erfarenheter
och rön från hittills förekomna skogseldar böra samlas och eventuellt
populariseras i en broschyr med praktiska anvisningar, vars spridning ombesörjes
i skogsbygderna.

Vi lia oss bekant, att nu avhandlade spörsmål redan är föremål för viss
uppmärksamhet från militärt och skogsvårdshåll. Med hänsyn emellertid till
att frågan örn de svenska skogarnas bevarande är en angelägenhet av utomordentlig
vikt, ja en hela nationens angelägenhet, för vars behandling statsmakterna
synas böra mobilisera väsentliga resurser, lia vi förmenat att i
detta fall ett samarbete mellan riksdagen och regeringen är på sin plats.

När den ifrågavarande utredningen verkställts måste vidare, med utgångspunkt
härifrån, övervägas vilka av de önskvärda skyddsåtgärderna som
lämpligen kunna igångsättas redan under innevarande vinter och instundande
vår.

Med åberopande av vad sålunda anförts föreslås härmed,

Motioner i första kammaren, Nr 92.

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit hemställer om
skyndsam utredning angående faran för skogseld under krig
genom fiendens åtgöranden, med förslag till lämpliga
skyddsåtgärder.

Stockholm den 17 januari 1940.

Georg Branting.	B. Sten. '' J'' i 0‘, : 1: ... ...	C. I. Asplund.
Carl Sundberg.	William Nisser.	Israel Lagerfelt.
J. B. Johansson.	B. v. Stockenström.	L. Tjällgren.
Ivar Ekströmer.	Elof B. Andersson.	A. B. Aronsson.
Bernhard Nilsson.	Axel Mannerskantz.	B. A. Nilsson.
Ber Andersson.	Fredrik Ström.	Ernst Eskhult.
A. 0. frändén.	Sven V. Hansson.	Lage Svedberg.
Nils Andersson.	K. I. Sköldén.	Leon. Hagström.