Motioner i Första Kammaren, Nr 8 (Motion 1910:8 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, Nr 8.

Nr 8.

Af grefve LeWGHliaupt, angående skrifvelse till Konungen med
begäran om ändrade bestämmelser för trafik med automobiler.

Efter det s. k. automobiler någon tid begagnats, böjdes röster att
få en stadga, som å ena sidan för automobilägare och förare bestämde
rättigheter och skyldigheter, å den andra bestämde, hvilket skydd den
trafikerande allmänheten mot dem hade att påräkna.

Så tillkom Kungl. Maj:ts stadga angående automobiltrafik af 21
september 1906. Hade någon erfarenhet hunnit bli samlad och hade
icke denna stadga tillkommit i brådskande, så borde den kunnat bli
mera fullständig och bättre uppfyllt sitt ändamål, än nu varit fallet.

Vår landtbefolkning har så mycket obehag och är utsatt för så
många faror genom dessa snabbkörande automobiler och deras framfart,
att det är nödvändigt, att någon rättelse kan vinnas. Där våra
landsvägar kring större städer hafva full bredd af 6 meter, kan det gå
för sig att utan risk möta en automobil. Längre bort från städerna,
där sommartrafiken på vägarna är mindre, grusfylles vanligen endast
vägens körbana på midten, som krymper till 4 meters bredd med sluttning
åt hvardera sidan af en meter; här kan det vara ganska stor fara
att med hästar på så smalt plan möta en i stark fart varande automobil.
Detsamma gäller ännu mera om trafiken på våra bygdevägar, som
skulle ha 3.6 meters bredd. Erfarenheten visar emellertid, att där
vägen är starkt sluttande åt sidorna, blir körbanan ofta icke 3 meter
bred, hvilket gör, att par-åkdon ej utan stor risk kan komma förbi en
automobil.

Här vore mötesplatser af mycket stort behof att inrätta ej för
långt från den ena till den andra, för så vidt icke den efter häst färdande
landtbefolkningen skall genom automobiltrafiken utsättas för stora
obehag och faror af allvarlig art alltjämt. Under fullt dagsljus och

Motioner i Första Kammaren, Nr 8.

sommartiden är faran att möta en automobil på en smal väg icke så
stor som under den mörkare årstiden, sedan solen gått ned. Höstetiden
äro vägkanterna ofta uppblötta af regn, slippriga och hala. Vintertiden
inträffar rätt ofta, att väg och vägkanter äro belagda med isgata; möte
eller förbikörning är då på en smal väg omöjligt i vanliga fall eller
föienadt med största fara. Under dylika förhållanden borde förbud utfärdas
mot att med automobil färdas fram.

Det är vidare en brist i lagstiftningen att icke ålägga automobilföiaie
vid möte med hästar eller häst, som visar rädsla, att handgriplig01^
hjälpa körsvennen till rätta; många olyckor kunde förebyggas, om
den åtgärden infördes till den trafikerande allmänhetens bistånd. Ofvannämnda
stadga tyckes vara mera lämpad för stad än landsbygd: den
förutsätter, ^att endast ett fåtal hästar bära skräck för automobiler.
Detta föi hållande är fallet i städerna, där äro t. o. m. landthästarne
medgörliga, på landsvägarne däremot är förhållandet alldeles motsatt.

Efter den mängd af olyckor, som de senare åren inträffat, dels därigenom.
att automobiler dödat och lemlästat åkande, gående genom
oförsiktig framfart, dels skrämt hästar af samma orsak, samt åstadkommit
olyckshändelse och skada på lif, lem och egendom, så må ingen
förundra^ sig öfver att misstämningen mot automobiltraflken mångenstädes
på vår landsbygd finnes och att många anse det vara med verklig
lifsfara förenadt att färdas på våra landsvägar, där man kan riskera
att möta en automobil, som oförväget föres fram.

Lagstiftningen bör ha till ändamål att befordra trygghet och säkerhet
för alla, som färdas till lands som vatten, att befordra trefnad, så
att landtbefolkningen känner sig trygg i alla sina göranden och låtanden.
Och det begrepp, som mångenstädes genomträngt landtbefolkningen
och som. tagit sig uttryck i att förstöra automobilen, att automobilen
är de rikes privilegium för att kunna färdas öfverdådigt fram, bör
genom ändamålsenliga åtgärder borttagas. Otvifvelaktigt begicks ett
förbiseende vid utfärdandet af stadgan 1906, att icke alla automobiler,
som afses för personbefordran, ålades ha själfregistrerande hastighetsmätare;
ty detta senare skulle förvisso kunna vara en verksam kontroll
däröfver att maximihastigheten icke kunde öfverskridas. Detta
sker tyvärr utan att kunna beifras.

Med anledning af hvad jag här ofvan framhållit, hemställes,

att kammaren ville besluta att i skrifvelse anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t utreda på hvad sätt dels
genom ändrade och skärpta bestämmelser för trafik

Motioner i Första Kammaren, Nr 8.

med automobiler större säkerhet måtte beredas vägfarande,
dels genom effektivare poliskontroll öfver
den hastighet, hvarmed automobiler framföras å olika
platser, årstider och tider på dygnet, kunde förebyggas
och minskas de olyckshändelser, som tyvärr alltför ofta
nu inträffa.

Stockholm den 20 januari 1910.

Gast. E. Lewenhändt.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1910.