Motioner i Första kammaren, Nr 85 (Motion 1922:85 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 85.

Nr 85.

Av herr Andersson, Karl Andreas, in. fl., i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående anslag till bekämpande av
arbetslösheten.

Genom proposition nr 11 till riksdagen har Kungl. Maj:t äskat medel
till arbetslöshetens bekämpande. I kungörelsen den 22 juni 1921
angående statsbidrag till understöd åt medellösa arbetslösa meddelade
Kungl. Maj:t i enlighet med av 1921 års riksdag angivna grunder bestämmelser
för användande av de av nämnda riksdag beviljade allmänna arbetslöshetsanslagen.

Enligt dessa bestämmelser torde det endast hava varit lönearbetare,
som kommit i åtnjutande av understöd i ena eller andra formen av anslagen
ifråga.

Vi vilja emellertid framhålla, att det gives fall, då det synes obilligt
att begränsa arbetslöshetsmedlens användning till hjälp endast åt lönearbetare
i vanlig mening. Vi tänka i detta avseende på landets fiskarebefolkning,
som nu befinner sig i en mycket svår belägenhet. Att fiskarena
under de senaste åren haft mycket stora svårigheter att kämpa med
torde vara allmänt känt. Detta beror i främsta rummet på de ogynnsamma
avsättningsförhållanden för fisk, som varit rådande under dessa år.
Under normala förhållanden har nämligen särskilt från västkusten exporterats
stora mängder fisk, framför allt sill. Denna export har emellertid
på grund av rådande valutaförhållanden varit mycket försvårad, och sedan
den tyska valutan nu ytterligare starkt sjunkit, torde denna export till
Tyskland, som tidigare var vår förnämsta avnämare av fisk, nu vara så
gott som omöjliggjord.

På grund av dessa omständigheter är fiskarebefolkningens ställning
nu mycket bekymmersam och blir under nuvarande förhållanden allt svårare.

Motioner i Första kammaren, Nr 85.

Då vårt lands största fiskarebefolkning, som för sin utkomst ar uteslutande
beroende av fisket, finns på västkusten, och fisket därstädes är i
högre grad än på andra delar av kusten beroende av export, torde ställningen
också bland västkustens fiskarebefolkning vara svårare än annorstädes
i landet.

Visserligen är största delen av vårt lands fiskare icke arbetare i den
meningen, att de äro mot betalning anställda i annans tjänst. De äro
självföretagare med egen utrustning för fiskets bedrivande, varvid de bilda
fiskelag, vars medlemmar dela förtjänst och förlust lika. Men denna deras
egenskap av företagare och arbetare på samma gång kan under svåra tider
göra ställningen för dem lika svår och kanske svårare än för en vanlig
arbetslös lönearbetare. Fiskarena hava nämligen sin dyrbara utrustning
av båtar, redskap m. m., vilken kräver dryga kostnader för underhåll och
drift, varjämte flertalet fiskare hava skulder på densamma att förränta och
amortera. Kunna de icke göra några förtjänster på fisket, är det uppenbart,
att deras ekonomi mycket snart blir alldeles förstörd. Detta är också
vad som nu sker, då fisket varit så litet lönande, att det i stor utsträckning
legat nere.

Då fiskaren, såsom ovan visats, är starkt ekonomiskt bunden vid sitt
fiskeföretag, möter det mycket stora svårigheter att låta honom arbeta vid
vanliga nödhjälpsarbeten, och han skulle ej heller vara hjälpt därmed, om
man över huvud taget vill låta honom hava möjlighet att behålla sin utrustning
för fisket.

Vidare möter det svårigheter för fiskarena att erhålla direkta arbetslöshetsunderstöd,
då fiskarekommunerna oftast hava så svag ekonomisk
ställning, att man av dem ej kan förvänta några nämnvärda bidrag till
dylika understöd. Dessutom skulle av samma skäl, som nyss anförts, beträffande
nödhjälpsarbeten för fiskare, nödhjälpsunderstöd icke kunna rädda
fiskarebefolkningen från ekonomisk ruin till obotlig skada för vårt lands
framtida fiske.

Den enda rationella vägen att stödja fisket samt avhjälpa och förebygga
arbetslöshet och nöd bland fiskarebefolkningen synes oss vara, att
från statens sida lämpliga åtgärder vidtagas till fiskets igånghållande.
Detta torde kunna ske på olika sätt. Närmast till hands liggande och
antagligen lättast att genomföra torde vara, att staten i vissa fall iklädde
sig en viss prisgaranti för vissa kvantiteter av den fångade (och beredda)
fisken, såsom nyligen föreslagits i en framställning från Göteborgs och
Bohus län. Man lär svårligen kunna uppdraga någon principiell skillnad
mellan att på sådant sätt stödja fisket och statsbeställningar t. ex. av gatsten.
Därtill kommer, att genom statens ingripande exempelvis till salt -

Motioner i Första kammaren, Nr 85.

ning av sill skulle, förutom det att sillfisket kunde hållas i gång och ett
stort antal fiskare därigenom beredas sysselsättning och utkomst, betydande
arbetstillfällen beredas åt vanliga lönearbetare, varjämte tunnfabrikerna,
som sedan en tid tillbaka måste avbryta eller inskränka sin verksamhet,
skulle bliva i tillfälle att återupptaga eller öka driften.

Vidare förefaller det oss, som om fiskerinäringen skulle kunna stödjas
på det sättet att genom föranstaltande från statens sida svenska fiskvaror
användas till naturaunderstöd åt arbetslösa i stället för någon del
av de nu utgående penningeunderstöden. Likaledes torde svenska fiskvaror
kunna få större användning i statens inrättningar av olika slag än
vad nu är fallet.

På grund av fiskarebefolkningens svåra belägenhet synes det oss
vara nödvändigt, att riksdagen, när den nu går att bevilja anslag till
arbetslöshetens bekämpande, lämnar sådana direktiv för anslagens användning,
att Kungl. Maj:t må äga möjlighet att med medel ur dessa anslag
inskrida till fiskets igånghållande till förebyggande av arbetslöshet och
nöd bland fiskarebefolkningen i landet. Givetvis skulle Kungl. Maj:t icke
ingripa stödjande på nu antytt sätt i andra fall än då det efter ingående
undersökning visat sig vara nödvändigt.

På grund av det anförda hemställa vi,

att riksdagen vid beviljande av medel till arbetslöshetens
bekämpande ville meddela sådana grunder för
medlens användning, att Kungl. Maj:t må hava möjlighet
att med dessa medel även kunna ingripa till fiskets
igånghållande till förebyggande av arbetslöshet bland
fiskarebefolkningen.

Stockholm den 24 januari 1922.

K. A. Andersson
Isak Svensson
E. J. Hagfält
G. W. Hansson

Ludvig Widell
Albin Andersson
Eric Hallin
A. Wachtmeister

S. Hansson
J. G. Carlsson
Ulrik Leander
G. A. Larsén