Motioner i Första kammaren, Nr 811

Motion 1933:311 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 811.

1

Nr 311.

Av herr Reuterskiöld, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med vissa bestämmelser örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes.

Under åberopande av bilagda undersökning av docenten, juris doktor H.
Sundberg, får jag hemställa, att, därest riksdagen finner sig böra i någon form
bifalla Kungl. Maj:ts proposition nr 223, riksdagen måtte

lämna detta sitt bifall allenast under förutsättning och villkor,
att vad i grundlag stadgas angående krigsrättsmål först
ändras eller uteslutes.

Stockholm den 5 april 1933.

C. A. Reuterskiöld.

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 8 sami. Nr 811.

1

2

Motioner i Första hammaren, Nr 311.

Bilaga.

KRIGSDOMSTOL OCH GRUNDLAG.

Av docenten Halvar G. F. Sundberg, Stockholm.

Regeringsformen § 20 hade ursprungligen följande lydelse:

»Uti fredstider skola de mål, som från krigsdomstolarne dragas under Konungens
prövning, uti högsta domstolen företagas och avgöras. Tvenne militäre
ledamöter av statsrådet, vilka Konungen härtill utser och förordnar, böra
sådana mål i högsta domstolen övervara och däröver rösta, dock må domarenas
antal icke överstiga åtta.

Under krig förhålles härmed efter krigsartiklarne.»

Vid 1815 års riksdag undergick stadgandet den ändring, att orden »tvenne
militära ledamöter av statsrådet, vilka Konungen härtill utser och förordnar,
böra sådana mål...» utbyttes mot »tvenne militärpersoner av högre grad, dem
Konungen härtill utser och förordnar, böra med domare jäv och ansvar, och
utan särskilt arvode, sådana mål...». Anledningen till denna ändring var tvåfaldig:
dels den praktiska, att uppehåll kunde orsakas i högsta domstolens
göromål i händelse av de militära statsrådens förfall, dels en teoretisk, »med
hänseende till de uti statsrådet förekommande egentliga regeringsärendenas
skiljaktighet från sådana, vilka höra till domarmaktens befattning».1

De krigsartiklar, som vid grundlagens tillkomst gällde, hade utfärdats den
31 mars 1798. Artiklarna innehöllo vissa bestämmelser rörande behandlingen
av krigsrättsmålen i högsta instans under krigstid. Bestämmelserna voro emellertid
ofullständiga och otydliga, varför Kungl. Maj:t redan vid det nya statsskickets
första riksdag, efter högsta domstolens och statsrådets hörande, under
åberopande av regeringsformen § 87 i proposition till ständerna hänsköt
den förklaring av krigsartiklarna, att alla de militära förbrytelser, som under
krig förövades och från krigsdomstolarna drogos under Konungens prövning,
skulle av Kungl. Maj :t eller dess högste befälhavare, enligt den instruktion,
Konungen därom meddelade, prövas och avgöras, utan tillämpning av vad för
krigsrättsmålens handläggning i fredstid jämlikt regeringsformen funnes stadgat.
Propositionen blev av ständerna bifallen.2

I enlighet härmed föreskrevs sedermera i kungl, cirkulär den 26 november
1812, § 13 mom. 1, att, då armén vore sammandragen, ärendena från de krigsdomstolar,
som enligt detta cirkulär skulle inrättas vid varje division och äga
lika anseende med överdomstol, skulle genom hemställning i de fall, då krigsöverdomstol
enligt krigsartiklarna sådant borde iakttaga, eller genom besvär
eller nådeansökning dragas under Konungens eller högste befälhavarens prövning.
Beträffande flottan stadgades genom annat kungl, cirkulär av samma
dag, § 13, att med rättegångsordningen örn skeppsbord skulle förhållas på
sätt i krigsartiklarna vore stadgat, så framt ej Kungl. Maj:t därom vid särskilda
tillfällen annorlunda förordnade. Under 1813 och 1814 års krig uppdrogs
ock, liksom tidigare skett, Konungens doms- och benådningsrätt i krigsrättsmål
åt vederbörande högste befälhavare.3

1 Naumnnns grundlagsedition, sid. 333.

2 Ad. prot. ang. 709, 1232, sept. 798. — Anledningen till att ständernas beslnt på angivet sätt
av Kungl. Majit begärdes, och detta under åberopande av RF § 87, är oklar, då krigsartiklarna tillhörde
Kungl. Majda lagstiftningsområde, såsom även framgår därav, att de såväl senare ändrades som
ock slutligen upphävdes utan riksdagens medverkan. Se nedan.

s Kungl. prop. 134/1914 B.

Motioner i Första kammaren, Nr 811.

3

Genom 1868 års krigslagar upphävdes 1798 års krigsartiklar och 1812 års
cirkulär. Vilka regler, som därefter skulle gälla angående handläggningen av
krigsrättsmålen i krigstid, var föremål för olika meningar. I samband med
en år 1901 av riksdagen gjord framställning om revision av krigslagstiftningen,
hemställde sedermera riksdagen, att det skulle tagas under omprövning,
bland annat, huruvida icke bestämmelser borde meddelas angående behandlingen
av militära mål i högsta instans under krigstid; då grundlagen icke innehölle
något annat stadgande rörande ifrågavarande måls behandling i krigstid
än det, som meddelades i 20 § regeringsformen, eller att under krig härmed
förhölles efter krigsartiklar^, syntes, framhöll riksdagen, numera härutinnan
i lagstiftningen förefinnas en lucka, som borde utfyllas, eller i varje fall
en otydlighet, som borde avhjälpas.1

Sedan frågan behandlats av den år 1901 för revision av krigslagstiftningen
tillsatta kommittén, hemställde Kungl. Majit vid 1914 års senare riksdag
— »för att undanröja denna oklarhet samt otvetydigt fastslå, att för behandlingen
av krigsrättsmål i högsta instans enahanda regler skola gälla under
krigstid som i fred» — att i § 20 dels andra stycket, dels ock orden »uti fredstider»
skulle utgå, i samband varmed i texten måste av språkhänsyn vidtagas
en jämkning av lagrummets första mening. Kungl. Majits förslag blev av
riksdagen bifallet, varefter § 20 år 1915 erhöll sin nuvarande, med nämnda
förslag överensstämmande lydelse:2

»De mål, som från krig sdomstolarna dragas under Konungens prövning,
skola uti högsta domstolen företagas och avgöras. Tvenne militärpersoner
av högre grad, dem Konungen härtill utser och förordnar, höra med domare
jäv och ansvar, och utan särskilt arvode, sådana mål i högsta domstolen övervara
och däröver rösta, dock må domarnas antal icke överstiga åtta.»

Vid 1920 års riksdag väcktes i andra kammaren av herr Björck motion örn
borttagande av bestämmelsen, att två militärpersoner skola deltaga i högsta
domstolens handläggning av krigsrättsmål. I anledning av andra inom riksdagen
väckta motioner hade samma års riksdag, på lagutskottets hemställan,
avlåtit skrivelse till Kungl. Majit med anhållan, att Kungl. Majit ville, efter
verkställd utredning, huruvida krigsdomstolarna i fredstid kunde avskaffas,
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Under
erinran örn detta riksdagens beslut tillstyrkte konstitutionsutskottet den
björckska motionen och anförde därvid:

»Då riksdagen alltså principiellt uttalat sig för de särskilda krigsdomstolarnas
avskaffande och bestämmelsen örn militärpersoners deltagande i krigsrättsmålens
handläggning i högsta instans tydligen förlorar sitt berättigande,
därest krigsrätterna i fredstid avskaffas, bör, enligt utskottets mening, ifrågavarande
stadgande i § 20 regeringsformen borttagas, därest icke vägande skäl
kunna förebringas för att med denna frågas lösning skall anstå, till dess utredningen
angående krigsdomstolarnas avskaffande i övrigt slutförts.

Några dylika skäl torde emellertid, enligt utskottets uppfattning, icke kunna
anföras. Ett borttagande av krigsdomstolarna bör som naturlig konsekvens
medföra en ändring i § 20 regeringsformen i angiven riktning, men
en dylik ändring synes även kunna ske oberoende av frågan om krigsdomstolarnas
bibehållande i övrigt. Då ett krigsrättsmål i två instanser handlagts
under medverkan av militärpersoner, synes icke något behov förefinnas
för anlitande av den militära sakkunskapen även i den tredje och högsta instansen.
I det utredda skick, i vilket ett krigsrättsmål kommer under högsta
domstolens prövning, synes det uppenbart, att ett dylikt mål bör av denna

1 Rdns skr. 121/1901. Se även nedan sid. 6 f.

2 Kungl. prop. 134, KU uti. 29/1914 B, Rdns skr. 21/1915.

4

Motioner i Första kammaren, Nr 811.

domstol kunna behandlas i samma former som övriga inom denna domstols
verksamhetsområde hörande frågor.»1

Utskottets hemställan blev i båda kamrarna avslagen, efter vad det vill
synas huvudsakligen av det skäl, att det ansågs oriktigt att vidtaga en grundlagsändring
för att möta en eventuell framtida reform, örn vars innehåll man
ännu icke någonting visste.2

Den i anledning av 1920 års riksdagsskrivelse tillsatta krigslagsstiftningskommittén
framlade år 19223 ett förslag, enligt vilket under fredstid allmän
domstol skulle rannsaka och döma i militära brottmål; i krigstid skulle däremot
de särskilda krigsdomstolarna bibehållas. I anslutning till den reform,
som sålunda föreslogs, framlade kommittén förslag till sådan ändrad lydelse
av § 20, att »krigsdomstolarna» utbyttes mot »krigsöverdomstol»: »De mål,
som från krigsöverdomstol dragas under Konungens prövning, skola uti högsta
domstolen företagas och avgöras». Anledningen till denna ändring torde
hava varit, att, då enligt reformen begreppet »krigsöverdomstol» — krigshovrätten
och överkrigsrätter — allenast var hänförligt till förhållandena i krigstid,
härigenom tydligt utmärktes, att stadgandet icke vidare avsåg fredstider.

De övriga stadganden i grundlagarna, som omnämna krigsdomstolarna. utgöras
i första hand av dels regeringsformen § 96. enligt vilken militieombudsmannen
skall hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad, »i
vad de skola tillämpas vid krigsdomstolarna samt av ämbets- och tjänstemän
med avlöning från de till försvarsväsendet anslagna medel», dels regeringsformen
§ 101. enligt vilken militieombudsmannen är pliktig att ställa högsta domstolens
ledamöter under tilltal vid krigsrätten, därest de på sådant sätt. som
i stadgandet närmare angives, dömt orätt i mål. som »från krigsdomstol kommit
under högsta domstolens prövning». Därutöver är emellertid att erinra
om tryckfrihetsförordningen, vilken jämväl omnämner krigsdomstolarna. § 4
mom. 14 denna grundlag stadgar straff för visst spridande av indragen skrift,
och § 5 mom. 10 föreskriver därefter: »Åtal jämlikt 4 § 14 mom. mot någon,
som lyder under strafflagen för krigsmakten, skall tillhöra krigsdomstols
upptagande; och tillämpas i ty fall vad örn rättegången vid sådan domstol
är eller varder stadgat .. .».

Det spörsmål, som härefter bör i första rummet upptagas till behandling,
är, om § 20 skall anses innehålla bestämmelser, avseende krigsdomstolarnas
sammansättning och sålunda jämväl deras existens, d. v. s. bestämmelser av
konstitutiv natur, eller örn stadgandet är till sin karaktär deklarativt eller
med andra ord blott återspeglar vissa vid grundlagens tillkomst förefintliga
förhållanden, vilka existera oberoende av grundlagen och därför också kunna
förändras utan grundlagsändring.

Av den förra — konstitutiva — naturen äro uppenbarligen sådana grundlagsbestämmelser,
som regeringsformens föreskrifter i § 4 örn statsrådet, i § 5
örn statsdepartementen, i § 6 örn statsministerämbetet, i § 17 om högsta domstolen
och regeringsrätten, i § 21 örn lagrådet, i § 24 örn nedre justitierevisionen,
i § 27 örn justitiekansleren, i § 66 örn riksgäldskontoret, i § 72 örn
riksbanken, i § 96 om justitie- och militieombudsmannen och i § 108 örn tryckfrihetskommitterade.
Det lärer vara uppenbart, att nu omförmälda institutioner
icke grundlagsenligt kunna avskaffas, utan att samtidigt ifrågavarande
stadganden undergå härav betingad ändring. Av deklarativ natur åter äro

1 KU uti. 48/1920.

s FK 52, sid. 18, AK 63, sid. 5.

* Statens offentliga utredningar 1922.

Motioner i Första kammaren, Nr 811.

5

exempelvis bestämmelserna i § 28 örn universiteten, i § 35 om där omförmälda
befattningar och i § 106 örn »för tillfället förordnad föredragande», i
dessa fall böra de i grundlagen omförmälda institutionerna och befattningarna
kunna avskaffas utan att därför ändring av regeringsformen är erforderlig.
Visserligen måste det anses med god ordning bäst överensstämmande, att regeringsformens
bestämmelser ansluta till den vid varje tillfälle bestående organisationen.
Nödvändigt kan dock detta icke anses vara. Andras icke grundlagen,
blir förhållandet nämligen likartat med det, som uppkom, då vid landsfiskalsorganisationens
tillkomst hänvisningarna, i åtskilliga lagar ^ till kronofogde
och länsman icke undergingo någon ändring, eller då 1925 års polislag
i § 13 alltfort åberopar bestämmelserna i förordningen den 21 marso1862 örn
kommunalstyrelse på landet, ehuru denna numera ersatts av 1930 ars lag i
samma ämne. I dylikt fall föreligger en bristande teknisk konnexion men
icke någon saklig motstridighet.

Avgörande för frågan, huruvida ett visst stadgande är^ att häntöra till det
ena eller andra slaget av bestämmelser, mäste vara örn, såsom fallet exempelvis
är med bestämmelserna örn statsrådet samt högsta domstolen och regeringsrätten,
grundlagsstadgandets syfte kan antagas vara att skapa en viss organisation
— eventuellt giva grundlagsmässig helgd åt engvid regeringsformens
tillkomst bestående organisation — eller örn, såsom förhållandet är, med stade
gandet om Konungens utnämningsrätt, bestämmelsens . syfte är något annat
än att garantera en viss institutions existens och organisation.

Övergår man härefter att ur nu angivna synpunkter bedöma regeringsformens
och tryckfrihetsförordningens bestämmelser örn krigsdomstolarna, är.det
till en början uppenbart, att regeringsformen § 96 och § 101 i fråga om krigsdomstolarna
hava konstitutiv natur. Förstnämnda lagrum avser att grundlagsfästa
justitie- och militieombudsmannabefattningarna och ärendenas fördelning
dem emellan. Vid denna kompetensbestämning nämnes krigsdomstolarna.
Krigsdomstolarnas avskaffande kan väl faktiskt återverka å militieombudsmannes
arbetsuppgifter, men icke å befattningens existens. Stadgandets
syfte, grundlagsgarantien för militieombudsmannabefattningen, angripes
icke därav, att krigsdomstolarna avskaffas. Likartat är förhållandet med regeringsformen
§ 101. Möjligheten att ställa högsta domstolens - och regeringsrättens
— ledamöter inför riksrätt påverkas icke av örn krigsdomstolar
finnas eller icke. Icke heller denna grundlagsbestämmelse bör därför kunna
anses giva någon grundlagshelgd åt krigsdomstolarnas existens..

Å andra sidan tarvar det knappast närmare utläggning^vilket innehåll, som
skall tilläggas tryckfrihetsförordningen § 5 mom. 10. Då denna lag stadgar,
att åtal mot den, som gör sig skyldig till otillåtet spridande av indragen
skrift, skall tillhöra krigsdomstols upptagande, är därmed också sagt,, att
krigsdomstolar måste finnas. Avskaffades krigsdomstolarna, kunde nämligen
stadgandet icke efterlevas. En sådan ändring av ett grundlagssta,dgat förfarande
kan uppenbarligen icke ske i annan ordning än den, som är föreskriven
för ändring av grundlag.

Huru förhåller det sig i nu ifrågavarande hänseende med regeringsformen
§ 20? Det torde vara skäl att först betrakta stadgandet i dess ursprungliga
lydelse. Det bestod då av tvenne stycken, det första avseende förfarandet i
fredstid, det senare förhållandena i krigstid. Enligt detta senare stycke ägde
Kungl. Majit genom krigsartiklarna reglera krigsrättsmålens handläggning i
högsta instans. Emellertid upphävdes krigsartiklarna år 1868 genom de av
Kungl. Majit den 11 juni detta år givna strafflag och disciplinstadga för
krigsmakten, förordning örn krigsdomstolar och rättegången därstädes samt

6

Motioner i Första hammaren, Nr 311.

förordning om införande av de nya krigslagarna och vad i avseende därpå
iakttagas skall.1 Dessa författningar avsågo såväl krigstid som fredstid. Beträffande
domsrätten i högsta instans stadgades emellertid allenast: »över
dessa [= under- och överdomstolarna] är högsta domstolen efter vad i grundlagen
stadgat är.» Upphävandet av krigsartiklarna och deras ersättande på
angivet sätt visar, att andra styckets uttryck »krigsartiklarna» uppfattades
icke såsom konstitutivt utan såsom deklarativt. Denna uppfattning måste
också anses naturlig, då stadgandets syfte lärer få antagas vara, att, medan
högsta domsrättens utövning i fredstid var grundlagsfäst, bestämmanderätten
över organisationen i krigstid skulle läggas i Kungl. Maj:ts hand, men icke
att föreskriva benämningen på den särskilda författning, genom vilken detta
bestämmande skulle ske. I den omständigheten, att organisationen reglerades
genom förordningen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes, kan icke
anses ligga något grundlagsstridig^, enär denna författning just tillkommit
genom Kungl. Maj:ts envåldslagstiftningsmakt. Förhållandena komplicerades
sedermera, då kriminallagstiftningen för krigsmakten år 1882 genom ändring
av regeringsformen § 87 mom. 1 överfördes till området för statsmakternas
gemensamma beslutanderätt. Uttrycket »kriminallag för krigsmakten» i regeringsformen
omfattar enligt en praktiskt taget enstämmig mening2 ej blott
vad därmed numera förstås, utan jämväl de till kriminallagen hörande rättegångsföreskrifterna.
Bland dessa föreskrifter befinna sig ock bestämmelserna
om domstolsorganisationen; detta är ju också nödvändigt, enär eljest
de processuella bestämmelserna alltfort skulle höra under Kungl. Maj:ts
ekonomiska och administrativa lagstiftningsmakt. Genom den sålunda vidtagna
ändringen av § 87 mom. 1 kommo denna paragraf och § 20 i en viss motsättning
till varandra. Ty då handläggningen av mål avseende tillämpningen
av krigsmaktens kriminallagar enligt § 87 mom. 1 skulle regleras genom
kriminallag för krigsmakten, var det ju inkonsekvent, att § 20 delvis förbehöll
denna reglering till krigsartiklarna och därigenom lade den under Kungl.
Maj:ts bestämmanderätt. Denna inkonsekvens vållade också åtskillig ovisshet,
huru krigsrättsmålen i krigstid rätteligen borde behandlas. Blomberg ansåg
sålunda, att då 1868 års förordning helt allmänt angåve högsta domstolen såsom
den högsta instansen i krigsrättsmål, man finge betrakta domstolen såsom
högsta instans i dylika mål även under krigstid.3 Enligt en av Rydin
uttalad ^mening skulle någon bestämmelse om förhållandena i krigstid ej ligga
i 1868 års författning — denna hänvisade ju till grundlagen, och grundlagen
berörde blott högsta domstolens ställning i fredstid — varför förhållandena
i krigstid alltså mäste regleras genom särskild författning.4 Av bristen på
bestämmelser för krigstid kunde emellertid enligt en annan möjlig mening
också dragas slutsatsen, att de för fredstid avsedda bestämmelserna borde
tillämpas även under krig.5 Enligt ytterligare en annan åsikt skulle den vid
1809 års riksdag givna förklaringen fortfarande anses vara gällande; jämlikt
denna förklaring skulle högsta domsrätten i krig utövas av Kungl. Majit i
justitiekonselj eller ock av högste befälhavaren enligt instruktion, som Konungen
meddelade.6 Härtill kom, att, örn man ansåg området oreglerat, det

1 SFS 60/1868.

2 Se Rydin, Svenska riksdagen, 2: 1, sid. 21. Thulin, Konungens ekonomiska lagstiftnins, sid.
59, 81, 85, Malmgrens grundlagsedition vid § 87, Reuterskiölds grnndlagsedition, sid. 156, Herlitz
Om lagstiftning, sid. 494 f., 510, 511.

3 Blomberg, Om Sveriges högsta domstol, sid. 65 f.

4 Rydin, i Nord. Farn. Bok, l:a uppl. art. »Krigsdomstol»; likaledes i 2:a uppl. där artikeln

överaetts av Kallenberg.

6 Jfr Sjöberg, i NJÅ, II, 1897 nr 7, sid. 6 f.

6 Hagmans större grundlagsedition vid § 20.

Motioner i Första hammaren, Nr 811.

7

måste vara osäkert, om regleringen skulle ske genom lagstiftning enligt § 87
mom. 1 eller genom en av Konungen enligt § 20 utfärdad, krigsartiklarna motsvarande
bestämmelse. Den ovisshet, som sålunda genom 1868 års förordning
och 1882 års grundlagsändring uppkommit, kvarstod ända till dess hänvisningen
till krigsartiklarna genom den år 1915 genomförda ändringen av § 20
ströks och högsta domstolens grundlagsstadgade kompetens utsträcktes jämväl
till krigstider.1

Vad sedan angår första stycket av § 20 föreskriver detta en särskild sammansättning
av högsta domstolen vid handläggning av de mål, som från krigsdomstolarna
dragas under Konungens prövning. Det är uppenbart, att detta
är en konstitutiv bestämmelse, då den nämligen just avser organisationen;
högsta domstolens sammansättning vid avdömandet av krigsrättsmål kan alltså
ej hävas utan grundlagsändring. Frågan blir då, huru orden »mål, som
från krigsdomstolarna dragas under Konungens prövning», skola uppfattas.
Återspeglar detta uttryck vid grundlagens tillkomst bestående förhållanden?
Eller måste man ur ordalagen utläsa en föreskrift örn handläggning vid särskilda
krigsdomstolar av vissa mål, vilka då icke kunna vara andra än de, som
avses i kriminallagar för krigsmakten? I själva verket torde båda dessa frågor
böra besvaras jakande. § 20 utgår från det sedan gammalt bestående
förhållandet, att det för militär i tjänst funnits en särskild rättsskipning. Det
är denna rättsskipnings utövande i högsta instans, som stadgandet reglerar.
Det synes oförnekligt, att denna särskilda rättsskipning är ett sådant väsentligt
moment för föreskriften om högsta domstolens sammansättning, att stadgandet
i § 20 realiter upphäves i samma ögonblick krigsdomstolarna avskaffas.
Ty finnas icke sådana domstolar, kunna några från dessa kommande
mål ej heller förekomma, och föreskriften i § 20 blir då också utan innehåll.
Med hänsyn härtill måste ett avskaffande av krigsdomstolarna anses stridande
mot ifrågavarande grundlagsrum och beslut därom alltså kräva ändring av
grundlagen.

Den fråga, som då till sist inställer sig, är denna: Är även ett beslut örn

krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid men bibehållande i krigstid av beskaffenhet
att förutsätta grundlagsändring?

Att regeringsformen §§ 96 och 101 icke kunna anses utgöra garantier för
krigsdomstolsorganisationens bestånd är förut visat. Något hinder mot domstolarnas
upphörande i fredstid kunna givetvis då icke heller nämnda stadganden
utgöra,. Visserligen föreslog 1920 års krigslagstiftningskommitté, att
den av kommittén förordade reformen skulle åtföljas av en ändring jämväl
av dessa grundlagsrum, men anledningen härtill torde hava varit dess önskan
att behålla militieombudsmannen vid övervakningen av handläggningen av
militära brottmål, oavsett att dessa mål upptogos vid allmän domstol.

Återstår alltså frågan örn innebörden av regeringsformen § 20 och tryckfrihetsförordningen
§ 5 mom. 10. Enligt sistnämnda stadgande skall åtal jämlikt
samma grundlag § 4 mom. 14 för otillåtet spridande av indragen skrift
tillhöra krigsdomstols upptagande. Förordnande om indragning meddelas enligt
§ 4 morn. 12 »å ort utom Stockholm av chefens för justitiedepartementet
ombud samt i Stockholm av den eller de personer, som nämnda departementschef
för detta ändamål tillsatt». Jämlikt § 4 mom. 13 äger »vid sådan avdelning
av krigsmakten, som ställes eller är ställd på krigsfot .. . jämväl högste
befälhavaren den rätt att förordna örn indragning, varom i 12 mom. sägs». Då
sedan morn. 14 stadgar straff för den, som »medan sådant förordnande örn indragning
av skrift, varom nu sagts, är gällande, med vetskap örn förordnandet

1 Jfr kungl. prop. 134/1914 B, sid. 4.

8

Motioner i Första kammaren, Nr 811.

utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg», är
det ofrånkomligt, att § 5 mom. 10 stadgar målens hänvisning till kngsdomstol
såväl i fredstid som i krigstid, och att förty avskaffande av kngsdomstolar i
fredstid förutsätter ändring av detta lagrum. o

Regeringsformen § 20 gör i sin nuvarande lydelse icke någon skillnad mellan
förhållandena i fredstid och i krigstid. Såsom framgår av den lämnade
översikten av stadgandets tillkomst, är detta fullt avsiktligt, i det den skillnåd
mellan förfarandet i fredstid och i krigstid, som först fanns föreskriven,
år 1915 upphävdes och stadgandets lydelse da förändrades, sa att av densamma
skulle framgå, att fredstidens regler skulle gälla också i krigstid.. Da
emellertid texten icke uttryckligen säger, att stadgandet avser både krigstid
och fredstid, skulle en bestämmelse örn krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid
icke stå i uppenbar strid mot ifrågavarande lagrum. Så länge krigsdomstolar
över huvud förefinnas, har nämligen stadgandet ett tillämplighetsom Emellertid

skulle krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid innebära, att
den särskilda sammansättning av högsta domstolen, som regeringsformen föreskriver,
skulle i fredstid upphöra. Detta står uppenbarligen i strid såväl med
stadgandets historiskt givna mening som med dess syfte, sådant detta av
Kungl. Maj:t och konstitutionsutskottet år 1914 angavs.1 Det synes därför
allenast kunna vara med grundlagens innebörd överensstämmande, att en inskränkning
av lagrummets tillämplighet till krigstid också kommer till uttryck
i grundlagstexten. Detta torde också bäst ansluta till den i regeringsformen
§ 84 angivna regeln, att grundlagarna skola efter deras lydelse i.varje
särskilt fall tillämpas, en princip, som manar till starkare bundenhet vid lydelsen
än i allmänhet anses nödig.2 En faktisk begränsning av den generella
avfattning, stadgandet numera har, kan knappast anses överensstämma med
stadgandets ordalydelse. Det lärer också vara tydligt, att ett utnyttjande av
den utvidgning av textens omfattning, som år 1915 skedde genom borttagande
av orden »uti fredstider», till åstadkommande av inskränkning
av stadgandets tillämplighetsområde måste vara in fraudem legis. Redan med
hänsyn härtill synas krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid böra föregås
av en sådan jämkning av texten i § 20, att av densamma framgår, att stadgandet
allenast skall avse förhållandena i krigstid. Insikten häri synes också
hava föranlett 1920 års krigslagstiftningskommitté att framlägga sitt förslag
till ändring av ifrågavarande grundlagsrum genom föreskriften, att »mål, som
från krigsöverdomstol dragas under Konungens prövning», skulle avgöras
av högsta domstolen i den särskilda sammansättning, som § 20 föreskriver.

Härtill kommer en annan omständighet, som jämväl talar för att ett avskaffande
av krigsdomstolarna i fredstid är av beskaffenhet att förutsätta ändring
av § 20. Denna omständighet är den kongruens, som bör förefinnas och sedan
år 1915 också förefinnes mellan detta stadgande och § 87 mom. 1. Sistnämnda
lagrum bestämmer formerna för stiftande, ändring och upphävande av kriminallag
för krigsmakten. Under begreppet kriminallag för krigsmakten höra
såsom förut visats även reglerna angående rättegångsordningen vid tillämpningen
av dylik lag. Den domstolsorganisation, som sålunda tillhör kriminallagstiftningen
för krigsmakten, kan icke rimligen antagas vara någon annan
än de i § 20 omförmälda krigsdomstolarna. Dessa båda grundlagsstadganden
korrespondera alltså med varandra. Sammanställas paragraferna, synas de
därför föreskriva, att särskilda krigsdomstolar, bestämda genom kriminallag

1 Se ovan sid. 3.

2 Malmgren, Sveriges författning, I, sid. 7 ff.

Motioner i Första kammaren, Nr 811.

9

för krigsmakten, skola finnas för dömande i militära brottmål. Försvinna
krigsdomstolarna i fredstid, medan samtidigt kriminallagarna för krigsmakten
fortfara att avse förhållandena både i fredstid och krigstid, brytes kongruensen.

Att krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid icke bör ske utan föregående
ändring av regeringsformen § 20 framträder med skärpa, därest man antager,
att kriminallagstiftningen för krigsmakten nu liksom förhållandet var före
1882 tillhörde Kungl. Maj:ts envåldslagstiftningsområde. Vöre så fallet, skulle
krigsdomstolsorganisationen för närvarande ligga i Kungl. Maj :ts hand. Att
Kungl. Majit skulle kunnat nyttja denna sin befogenhet till att upphäva krigsdomstolarna
och, exempelvis, införa bestraffningar genom militärbefälet, synes
uteslutet. För en sådan reform skulle uppenbarligen hava krävts ändring
av § 20. Men då det just är Kungl. Maj :ts tidigare lagstiftningsmakt, som
1882 lades under § 87 mom. 1, följer därav, att även för närvarande krigsdomstolarnas
avskaffande i fredstid bör förutsätta ändring av regeringsformen
§ 20.

En tänkbar invändning mot resultatet av den ovan verkställda undersökningen
skulle kunna vara följande: Då i begreppet kriminallagstiftningen för
krigsmakten ingå föreskrifter örn rättegångsordningen, måste alltså de allmänna
domstolarnas behörighet att i fredstid avdöma militära brottmål bestämmas
genom kriminallag för krigsmakten. 1920 års krigslagstiftningskomrnitté
framlade också förslag till »lag om handläggning av militära brottmål
och undersökningsärenden under fredstid». Men örn den allmänna domstolens
kompetens bestämmes genom en sådan lag, är då icke den allmänna
domstolen vid handläggning av dylika mål och ärenden att anse såsom en
krigs domstol?

Ett jakande svar på denna fråga skulle tydligen göra en ändring av § 20
överflödig, ehuru man å andra sidan nödgades taga konsekvensen, att högsta
domstolens särskilda sammansättning skulle bestå vid handläggning av militära
brottmål, trots det att dessa i underinstanserna handlagts av vanlig
domstol.

En sådan konstruktion påverkar vidare tolkningen av regeringsformen §§
96 och 101 och blir där av betydelse för arbetsfördelningen mellan justitieoch
militieombudsmannen. Skall nämligen allmän domstol vid handläggningen
av militärt brottmål anses såsom krigsdomstol, bibehålies militieombudsmannen
vid sin nuvarande befattning med dessa mål, varemot de eljest övergå
till justitieombudsmannens behörigshetsområde. En sålunda tänkbar kompetenstvist
mellan dessa ämbetsmän förebyggde 1920 års krigslagstiftningskommitté
genom sådan ändring av §§ 96 och 101, att uttrycket »mål från
krigsdomstol» ersattes av »militärt brottmål»; härigenom grundlagsfästes alltså
uttryckligen militieombudsmannens fortfarande befattning med tillämpningen
av krigsmaktens kriminallagar.

Emellertid kan den angivna konstruktionen icke anses tillåten. Det lärer
nämligen icke vara möjligt att bestrida, att § 20 just åsyftar sådana särskilda
krigsdomstolar, som av ålder funnits. Den starkare bundenhet vid ordalydelsen.
som bör iakttagas vid grundlagstolkning, utgör då ett avgörande skäl
mot ett sådan borttolkande av grundlagstextens innehåll, som konstruktionen
innebär. Härtill kommer en annan omständighet, som, såvitt tryckfrihetsförordningen
angår, helt utesluter möjligheten av en dylik tolkning. Och det är,
att § 5 mom. 10 av denna grundlag otvetydigt sätter krigsdomstol i direkt
motsats till allmän domstol. Momentets första stycke hänvisar nämligen i
fråga om laga domstol för åtal jämlikt 4 § 14 mom. mot någon, som ej lyder

Bihang till riksdagens protokoll 1033. 3 sami. Nr 311. 2

10

Motioner i Första hammaren, Nr 311.

under strafflagen för krigsmakten, till vad i allmän lag sågs, d. v. s. målet
skall handläggas av allmän domstol. Då andra stycket sedan föreskriver,
att åtal jämlikt samma moment mot den, som lyder under strafflagen för krigsmakten,
skall tillhöra krigsdomstols upptagande, låter det sig uppenbarligen
icke göra att. genom angivna konstruktion upphäva ^skillnaden mellan de båda
forumbestämmelserna. Och då krigsdomstol i tryckfrihetsförordningen § 5
mom. 10 och krigsdomstol i regeringsformen § 20 måste avse ett och samma
slags domstol, utgör förstnämnda grundlagsrum ett ytterligare stöd för slutsatsen,
att existensen av särskilda krigsdomstolar »uti fredstider» ej mindre
än »under krig» .måste anses békräftad av grundlagarna i deras nuvarande
lydelse.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

330977