Motioner i Första kammaren, Nr 75 (Motion 1914:75 Första kammaren - a)

Motioner i Första kammaren, Nr 75.

Nr 75.

Av herr Rosen, angående skrivelse till Konungen i fråga om åtgärder
för att nedbringa kostnaderna för anläggning av
vissa allmänna vägar.

Lagen av den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet uppdelar de allmänna vägarna i två slag: landsväg och
bygdeväg. Till landsväg hänföres väg »som för allmänna samfärdseln är
av större betydelse och förenar riket med annat rike eller ett län med
annat län, leder från en stad till annan eller tjänar att förbinda något
härad i dess helhet eller till väsentlig del med stad, större hamn- och
lastageplats, järnvägsstation eller annat jämförligt ställe». Till bygdeväg
»räknas våg av förenämnda beskaffenhet, men som ej är av den vikt för
allmänna samfärdseln, att den bör till landsväg hänföras, så ock väg
emellan härad eller socknar, från allmän väg till kyrka eller tingstad samt
annan med dessa jämförlig väg».

\ idare föreskrives att »landsväg skall vara 6 meter samt bygdeväg
3,6 meter bred», men äger Konungens befallningshavande medgiva större
eller mindre bredd, allt efter förhållandena.

Slutligen heter det att »allmän väg skall läggas där den tarvas och
var den jämnast och genast göras kan».

Gentemot dessa bestämmelser vore intet att anmärka, därest föreskriften
att »väg skall läggas där den tarvas» verkligen kunde efterlevas.
Det stora behovet av vägar och det jämförelsevis ringa anslaget omöjliggör
detta.

Men det har blivit praxis att de allmänna vägar, som numera byggas,
givas en bredd som i regel vida överstiger vad behovet verkligen kräver.
Det finns vägar, som anlagts till omkring 5 meters bredd, men där 1,5—2
meter användas för trafiken, medan återstoden av vägbanan växer igen.
På vissa vägar, åtminstone inom Västerbotten, frodas ett mycket yppigt
gräs. På ett ställe har jag påträffat mer än meterhög, vacker tallskog,

Motioner i Första kammaren, JSr 75.

men dessutom växte al, vide, björk, myrpors, ljung, lingonris och alnshögt
gräs. Att fa bort all denna växtlighet kommer att kräva mycket
arbete, om dess utförande skulle ifrågasättas, men det är ett överflödigt
arbete, ty vägen är onödigt bred för trafiken på den åsyftade sträckan,
för vilken en bredd av 3,6 meter varit fullt tillräcklig.

Den präktiga kustlandsvägen genom samma län, vilken trafikeras
mycket livligt ej minst av automobiler, är på många ställen icke mer än
3 meter bred, stundom ännu smalare. Men det oaktat försiggår trafiken
utan några som helst svårigheter. Långt uppe i Lappmarken bygger man
nu vägar som äro 6 meter breda och däröver. Det är obegripligt vad
detta skall tjäna till, då trafiken, huru stark utvecklingen än må bli, aldrig
torde komma att kräva en sådan bredd. Underhållet fördyras också därav,
för så vitt man ej, såsom i det förut åberopade fallet, finner det lämpligare
att låta en del av vägen växa igen.

Om vägarna byggdes för det nuvarande behovet, men en bredare
vägbana i framtiden visar sig erforderlig på enstaka ställen, är det ju icke
förenat med några större olägenheter att då öka bredden. Vidare lär det
knappast vara nödvändigt att på en vägsträcka av några mil låta bredden
överallt vara lika. Vid ställen, där möte av skjutsar kan vara besvärligt
om vägbanan är smal, torde vägbanan kunna utläggas bredare än eljest
är fallet.

Rent av upprörande är det att vid nya vägbyggen iakttaga vilket
slöseri med pengar som äger rum i syfte att få vägbanan så horisontal
som möjligt. Backarna schaktas av och dalsänkorna fyllas precis som om
meningen vore att draga fram en järnväg. I en lappmarkssocken bygges
för närvarande en väg av mycket stor bredd, där man över en några
hundra meter lång myr fyllt ut jord till flera meters höjd, tydligen för
att få vägen »jämn» och »gen», såsom lagen föreskriver. Men lagstiftaren
har sannolikt icke haft någon sådan avsikt med denna bestämmelse. Samma
väg går också fram över två på ett hundratal meter från varandra uppförda
broar med landfästen och skoningar av ansenliga dimensioner, och
av dessa broar föreföll den ena vara tämligen onödig. Det är naturligt
att en sådan väg blir oerhört dyr.

De nya landsvägarna lämna, vad beträffar bredden och lutningsförhållandena,
intet övrigt att önska. Däremot befinner sig själva vägbanan
ej sällan under all kritik. Orsaken härtill torde vara att söka dels i den
djupa fyllningen, dels i de väldiga grusmassor, som på en gång påföras,
vilket gör en ny väg hart när oframkomlig även för mycket kraftiga automobiler,
och framförandet av foror på sådana vägar är ofta förenat med
djurplågeri.

Motioner i Första kammaren, Nr 75. 15

Ett annat exempel på statens vägbygge förtjänar att framdrao-as. En
numera avliden landshövding färdades för ett tiotal år sedan efter häst
från. en järnvägsstation till närmaste stad, omkring 5 mil. Landsvägen
var icke blott smal och backig utan även mycket krokig, liksom alla välar
som ursprungligen blivit * uppgångna» av kreatur. Körkarlen torde* ha
fardats något oförsiktigt, ty skjutsen välte. Detta hade till följd att väven
skulle ombyggas av medel ur anslaget för »omläggning av backi o-a eller
eljest mindre goda vägar». Efter några års väntan utföll anslaget och
ombyggnaden tog sin början. När turen kom till nedre hälften av vägsträckan
hade riksdagen beslutat bygga statsbana mellan de åsyftade plalserna,
bredvid landsvägen, och fördenskull begärde vägstämman att bliva
befriad från skyldigheten att fullborda arbetet. Men detta kunde icke
bifallas. Beslutet om vägomläggningen var fattat och anslaget tillgänglio-t,
och förty måste detta också användas på föreskrivet sätt. På fyra femtedel111
av denna våg är trafiken numera genom järnvägens tillkomst ytterst
obetydlig, men för ett belopp av inemot 200,000 kronor har man fått en
riktig paradväg! Dessa pengar kunde dock ha använts på ett förnuftigare
sätt. Men de triumfer byråkratien alltför ofta firar äro i regel dyrbara.

Medan pengar på här angivna sätt formligen ösas ut för skapandet
av sådana kommunikationsleder, som ett kapitalfattigt land icke har råd
att bestå sig med, äro stora massor av människor hänvisade att reda sioutan
tillstymmelse till väg. Endast den, som sett huru förhållandena på
sådana trakter gestalta sig och som hört befolkningen tala om vilka svårigheter
som oskiljaktigt förenas med bristen på vägar, kan göra sio- en rätt
föreställning om nödvändigheten av att kraftiga åtgärder vidtagas för att
bringa dessa fosterlandets styvbarn erforderlig hjälp.

Väster om Vilhelmina kyrkoplats i Västerbottens lappmark finnas
minst 2,500 människor, som sakna väg. Icke desto mindre livnära de siomed
joi dbruk. Nästan all handel måste emellertid, såsom jag i en motion
angående inlandsbanan framhållit, gå över Norge. Vid vissa tillfällen,
t. ex. då vintern blivit längre än man beräknat och förrådet av de nödvändigaste
förnödenheterna till följd därav tagit slut, är befolkningen nödsakad
att hämta varor från Vilhelmina. Sommartiden fraktas dessa med
båt över den 7 mil långa sjön Malgomaj, men från sjöns västligaste ända
finnes ingen som helst väg. Härifrån måste varorna bäras på rygo-en
många mil västerut till de ganska folkrika byar som ligga i dessa enaltåerule
vackra trakter. Det förekommer ofta att plogar och andra jordbruksredskap
måste bäras på ryggen flera mil — ett förhållande som bättre
än något annat vittnar om den seghet och energi som utmärker detta
folk. Utmed Malgomaj finnes icke heller någon väg, ehuru vid dess na -

Motioner i Första kammaren, AV 75.

tursköna stränder ligga många stora byar. Omkring 3 kilometer från sjön
ligger ett kalkbrott, varifrån kalk säljes. Men varje kalksäck måste bäras
på ryggen ner till sjön. Likadana äro förhållandena på många andra hall.
Minst° 4,000 svenskar äro på grund av bristande kommunikationer beroende
av norrmännen. Den huvudsakligaste beröring som dessa inom Sveriges
gränser bosatta svenskar ha med sitt fosterland är den som upprätthålles
genom länsmannen, vilken utkräver skatten, varförutom de värnpliktige
inkallas att utbildas till fosterlandsförsvarare. Inskrivningsnämden
besöker varje socken, undantagandes Tärna. Ty de sista 14 milen finnes
ingen väg. I stället få de värnpliktige från denna socken gå till inskrivningsnämden.

I närheten av Gunnarn i Stensele har utan statens förvållande och i
trots mot myndigheterna uppstått en koloni på 20 kronotorpare. Ett 80-tal människor leva här på jordbruk. Men de ha 4 kilometer till närmaste
vä°\ Under sommaren kunna de begagna båt, men då sjön Bastuträsk
och Juktån frysa komma de ingen vart. Inte heller vid islossningen
slippa de från hemmet. Och då vattenståndet i älven är lågt måste roddaren
långa sträckor promenera i vattnet, dragande båten. De ha nu begärt
anslag till en enkel väg, men när de kunna få den vet ingen.

Om förhållandena te sig så mörka inom lappmarken, är det emellertid
inte mycket bättre ställt inom vissa trakter av kustlandet. Ett antal
byar som äro belägna i varandras omedelbara närhet räkna omkring ett
80-tal självägande bönder. Dessa ha i många årtionden kämpat för att
få utfartsväg, men de få alltjämt vänta förgäves. Och dock är avståndet
till allmän väg blott omkring 15 kilometer. Under vintern är det väl
nåo-ot så när hyggligt för dem, men vid barmark te sig förhållandena
annorlunda. De måste ju begrava sina döda, och den enda »likvagn» som
sommartid kan komma i fråga utgöres av en stötting eller kälke, som användes
vid timmerforsling, vid vilken kistans ena ände fastsurras med
rep, medan den andra ändan släpar över stockar och stenar och i vatten.
Det har hänt att kistan under en sådan färd slagits sönder i två delar.
Men dessa bönder måste utgöra sin dryga vägskatt, de som andra, och
ha även underhållsskyldighet av väg omkring 6 mil från byn!

Tusentals idoga, oförvitliga medborgare ha det ställt på samma sätt.
Troget fullgöra de sina plikter mot fosterlandet, men fosterlandet gör
ingenting för att tillgodose ens deras allra blygsammaste önskemål.

En befolkning som är så illa lottad har inte anspråk på att få kungsvägar,
tillräckliga för tre skjutsar i bredd. Nödvändigt är ej heller att
låta varenda backe försvinna helt eller till större delen. Erfarenheten har
lärt detta folk att det är bättre med en enkel väg än ingen väg alls.

Motioner i Första kammaren, Nr 75. 17

VoonT* ÄT icke fatna kI°kheten 1 att bygga landsväg som kosta
.)();U00—80,°°0 kronor milen, då alla rimliga anspråk kunna tillfredsställas
med vägar som icke kosta halva denna summa. Det är enkla ansprakslosa
människor som skola begagna dem, och dessa ha sannerligen
icke nagra störa fordringar på bekvämligheter.

Det är ett genomgående drag att allt vad staten företar sm skall
göras förstklassigt och dyrt. Men inte nog därmed. Det skall också göras
eller samma måttstock överallt. Man har »normalplaner> som måste följas
Det ser ut som om man icke kunde fatta, att förhållandena aro så väsentJ\L
olika pa olika platser inom vårt avlånga land. Denna jämnstrukenket
och frikostighet vore ju bra, om staten verkligen hade råd att kosta på
s*e vaf. soni helst, Men det har den uppenbarligen inte. Den oerhört
scora skillnaden mellan begärda väganslag och tillgängligt anslag vittnar
rom för lO ar sedan uppgick antalet inneliggande vägförslag till 123
för vilka erfordrades ett statsanslag av 2,270,011 kronor 33 öre. I år
uppgår antalet till 270 med ett erforderligt statsanslag av 11,463,800
kronor. År 1894 var bristen 1,470,011 kronor 33 öre, nu är den 9,713,800
kronor, trots det att anslaget under tiden ökats från 800,000 till 1,750''000
kronor. A veu ^ med den synnerligen välbehövliga ökning till 2 miljoner
kronor, som i årets statsverksproposition föreslås, dröjer det alltför länge
innan de planer som i flera år väntat på sin lösning kunna för verkli-,as.’

eu dock komma nya vägförslag att alltjämt inströmma, av vilka många
skola tränga sig fram före andra, äldre förslag. Inom Norrland finnas
mango, dosta vägförslag som öro över ett kvarts sekel gamla. Åtminstone
eu väg stakades första gången år 1867, men den är icke påbörjad ännu!
badana gamla yag.orslag revideras gång efter annan. Ingenjörerna staka
och staka om igen, rita och rita om igen, och för varje gång blir förslaget
dyrare och dyrare och vägen mera modern. På papperet. Men längre
kommer nian icke pa eu mansålder. Man skulle ha kommit ganska låncd
pa en del ^anläggningar, om man för arbetet fått disponera bara de
belopp som stallning, avvägning, hantlangning och ritning kostat

Väg- och- vattenbyggnadsstyrelsen hyser ingen beundran för den vä-,
av allra enklaste slag, som på initiativ av nuvarande landshövdingen 1
Västerbottens län och tack vare att anslag av Riksdagen samt betydande
uppoffringar av ortsbefolkningen nu är under anläggning mellan Stensele
och färna, ly styrelsen vill ha förstklassiga vägar, men den nämnda
beräknades kosta blott en bråkdel av vad de riktiga vägarna kräva. Det
är möjligt att för vagens fullbordan behöves ytterligare något statsbidrag,
och det ar troligt att ett mindre anslag framdeles erfordras för nårnÅ
gripning. Men har åstadkommes dock en väg av 14 mils längd, som torde
Bihang till riksdagens protokoll Vild ’} sand. .7c höft. (Nr 7-1—75.) 3

Motioner i Första kammaren Nr 75.

bli framkomlig även med automobil, för 90,000 kronor i statsanslag. En
landsväg av vanliga typen hade med säkerhet kostat staten 800,000 kronor,
tv vägdistrikten hade icke haft förmåga att i nämnvärd mån bidraga. Men
befolkningen är synnerligen tillfredsställd med att äntligen få en väg,
även om den icke är så god.

Vid 1913 års riksdag beviljades på Kungl. Maj:ts framställning 500,000
kronor till enklare vägar i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland. Dessa
vägar äro avsedda att bli ännu bättre än Tärnavägen, men ofantligt mycket
billigare än landsvägarna. En hel del av de vägförslag som ligga färdiga
och vänta på statsanslag torde, åtminstone för Norrlands vidkommande,
avse behov som mycket väl kunna fyllas genom en enklare vägtyp än den
vanligen förekommande. En undersökning om möjligheten härav borde
skyndsammast komma till utförande i syfte att avsevärt minska statens
och vägdistriktens kostnader och därigenom öppna möjlighet för ett större
antal väglösa bygder att inom kortare tid erhålla drägliga kommunikationer
än som eljes torde bliva möjligt.

Vidare synes det vara nödvändigt att ändrade bestämmelser införas
om väganläggningar, så att förstklassiga vägar icke komma till utförande
på andra ställen än där de visa sig alldeles nödvändiga. Måhända skulle
en förnuftigt sammansatt vägkommission inom landstingsområdena kunna
få något inflytande vid bestämmandet av plan för vägbyggnaderna, vägtyper
o. s. v. De nu alltför högt drivna anspråken på vägarnas bredd,
horisontala läge och raka sträckning måste vika när det gäller linjer, som
icke komma att förmedla en mycket stor trafik, och mera praktiska metoder
tillämpas som möjliggöra anpassning efter förhållandena. Anslagsökning
är nödvändig, men effektiv hot ernås icke enbart härigenom. Mycket kali
vinnas på annat sätt.

Den uppväxande delen av befolkningen vet huru deras fäder fått
kämpa, vilka svårigheter de haft att utstå. Det är klart att de unga inför
utsikten att få bestå ett lika hårt prov hellre söka sin utkomst i annat
land, där många lyckats väl. Vill fosterlandet bevara dessa i allmänhet
präktiga söner inom egna gränser, så är ett av grundvilkoren härför skapandet
av drägliga kommunikationer. Skall det stora behovet av sådana
kunna fvllas inom rimlig tid, är det emellertid en oeftergivlig fordran att
vägbyggnaderna utföras pa ett mera ändamålsenligt och praktiskt sätt än
nu är fallet.

Av vad jag anfört torde framgå att en skyndsammare utbredning av
Norrlands vägnät är nödvändig. Men då statens finanser icke medgiva
den avsevärda ökning av anslaget för ifrågavarande ändamål, som härför
erfordras, svnes det vara angeläget att genom bestämmelser om enklare

Motioner i Första kammaren Nr 75.

byggnadssätt i vissa fall åstadkomma billigare anläggningskostnad och därmed
möjlighet att i högre grad än nu är fallet främja anläggningen av
nya vägar.

I sådant syfte får jag hemställa,

att Första kammaren måtte för sin del besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Magt
täcktes snarast möjligt låta genom erfarna, praktiska
män verkställa utredning, huruvida och i vad mån åtgärder
kunna vidtagas för att nedbringa kostnaderna för
anläggning av vissa allmänna vägar.

Stockholm den 3 februari 1914.

Gustav Rosén.

STOCKHOLM,

IVAR HiEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B., 1914.