Motioner i Första kammaren, nr 757—758 år 1962 (Motion 1962:758 Första kammaren - höst)

Motioner i Första kammaren, nr 757—758 år 1962

Nr 757

Av fru Segerstedt Wiberg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 182 med förslag till lag om tillsättning av fluor
till vattenledningsvatten.

(Lika lydande med motion nr 913 i Andra kammaren)

Stockholm den 27 oktober 1962

Ingrid Segerstedt Wiberg

Nr 758

Av fru Svenson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 182,
med förslag till lag om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten.

(Lika lydande med motion nr 914 i Andra kammaren)

I proposition nr 182 framlägges förslag till lag om tillsättning av fluor till
vattenledningsvatten. Enligt lagförslaget skall Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj:t bestämmer bemyndigas att efter framställning av
kommun medge att fluor på vissa villkor tillsättes dricksvatten som tillhandahålles
genom allmän anläggning för vattenförsörjning.

Frågan om fluoridering av dricksvatten i kariesförebyggande syfte har
det senaste årtiondet tilldragit sig stor uppmärksamhet inte blott på vetenskapligt
håll utan också i den allmänna debatten och opinionsbildningen.
Om de motsättningar och den opposition som förekommit i den allmänna
debatten har 1957 års folktandvårdssakkunniga framhållit att den i
många fall präglats av bristfällig kunskap och osaklighet. Den sammanställning
av vetenskapliga erfarenheter och rön som propositionen innehåller
måste därför hälsas med tillfredsställelse.

Fluor är i likhet med t. ex. arsenik ett andra klassens gift. Ämnet är inte
nödvändigt för människokroppens uppbyggnad. Det är klarlagt att det ej
behövs för att bevara vare sig friska tänder eller något annat organs hälsa.
Däremot synes det odiskutabelt att det hos barn och ungdom har en synnerligen
god förebyggande effekt mot tandsjukdomen karies. Kariesnedgången
med anledning av vattenfluorideringen i Norrköping uppges till 50
procent.

Så långt det gäller barn och ungdom torde inte några menliga inverk -

Motioner i Första kammaren, nr 758 år 1962

ningar i hälsotillståndet hittills ha konstaterats vid fluoridering av dricksvatten.
Däremot är de långsiktiga verkningarna såväl i fråga om kariesprofylaktisk
effekt som hälsorisker endast högst bristfälligt klarlagda,
främst av den anledningen att fluoridering av dricksvatten förekommit i endast
ett 15-tal år utomlands och i knappt 10 år i vårt land. Av de i propositionen
åberopade uttlandena från vetenskapligt håll framgår att det är
oklart om fluortillförsel under barn- och ungdomsåren medför en bestående
kariesprofylaktisk effekt eller om en fortsatt fluortillförsel även vid
vuxen ålder är erforderlig för att inte resultatet skall bli endast ett uppskjutande
till senare ålder av kariesangreppen.

Väsentliga och grundläggande utgångspunkter i propositionen är dels att
artificiellt fluoriderat vatten är jämförbart med vatten med naturlig fluorhalt,
dels att kontinuerlig konsumtion av dricksvatten med naturlig fluorhalt
inte medför några menliga biverkningar av betydelse. Intet av dessa
antaganden kan emellertid anses nöjaktigt styrkt.

Ledamoten av medicinalstyrelsens rådgivande nämnd, laborator A. Strålfors,
har sålunda hävdat att utöver den av ingen bestridda uppkomsten av
dental fluores finns risk även för kronisk fluorförgiftning vid vattenfluoridering.
Den kroniska förgiftningen kännetecknas enligt Strålfors av kliniska
symtom av ganska vag och obestämd art. Känsla av styvhet och stelhet i
ryggen och skuldertrakten och av krypningar i rygg och extremiteter, i
svårare fall av smärtor i rygg och skulderparti, mer eller mindre starkt
markerad oförmåga att utföra höjning och vridning av ryggen samt periodvis
andnöd och värk i maggropen är visserligen förekommande symtom.
På röntgen kännetecknas sjukdomen av ökad bentäthet, och det karakteristiska
är dess långsamma och smygande förlopp och att de kliniska och
röntgenologiska symtomen utvecklas först efter 20—30 år. Enligt Strålfors
är de flesta läkare ovetande om sjukdomens existens och vet icke hur
man skall diagnostisera den. Strålfors’ uttalande har icke vederlagts i propositionen.
Äger det giltighet skulle hälsoriskerna av långsiktig karaktär
vid vattenfluoridering vara högst betydande men inte blivit klarlagda till
följd av dels att fluoridering av dricksvatten förekommit förhållandevis kort
tid, dels att — till den del sjukdomen uppträtt till följd av långvarig konsumtion
av vatten med naturlig fluorhalt — sjukdomen ej blivit tillräckligt
diagnostiserad.

Beträffande antagandet att effekten av konsumtion av fluorhaltigt vatten
blir densamma oavsett det rör sig om vatten med naturlig fluorhalt eller
artificiellt fluoriderat vatten bör uppmärksammas vad som anförts av docenten
A. Åslander. Denne har framhållit att man vid artificell fluoridering tillför
natriumfluorid medan vatten med naturlig fluorhalt är kalkrikt grundvatten,
varför fluoren kan sägas förekomma som kalciumfluorid. Doc. Åslander
hävdar att detta ingalunda är betydelselöst och anför bl. a. att en

Motioner i Första kammaren, nr 758 år 1962

hund kan förtära stora mängder ben och därmed betydande mängder kalciumfluorid
och efteråt befinna sig i bästa kondition. Skulle hunden ha fått
samma mängd fluor i form av natriumflorid, skulle konditionen förändrats.
Enligt detta uttalande, vilket inte vederlagts i propositionen, skulle den
antagna jämförbarheten mellan artificiellt fluoriderat dricksvatten och vatten
med naturlig fluorhalt vara oriktig, emedan vatten med natriumfluorid
är långt mera hälsofarligt än vatten med kalciumfluorid.

Vid massundersökningar i Indien av människor som bor i trakter med
dricksvatten med 2,5—5 ppm fluor har man funnit att 30 procent företer
kliniska skelettsymtom. Liknande undersökningar i USA i områden med
ända upp till 8 ppm fluor har inte gett sådana alarmerande symtom. Orsaken
till denna skillnad är okänd, men den styrker att vatten med naturlig
fluorhalt under vissa betingelser kan medföra betydande menliga inverkningar
på hälsotillståndet. Något stöd för att artificiellt fluoriderat vatten
förmånligt skulle skilja sig från vatten med naturlig fluorhalt i detta
avseende finns inte.

I propositionen har åberopats att man vid artificiell fluoridering utomlands
inte kunnat påvisa några menliga inverkningar på hälsotillståndet.
Det måste emellertid uppmärksammas att artificiell fluoridering förekommit
i högst 15 år och att de långsiktiga verkningarna av den anledningen
inte kunnat klarläggas. Det bör även uppmärksammas att sakkunskapen i
t. ex. USA inte är ense om de långsiktiga verkningarnas effekt och innebörd.

Såsom framgår av bl. a. propositionen måste uppenbarligen en betydande
vikt fästas vid graden av fluorkoncentration. Det har kunnat konstateras
att såsom ofarlig betecknad dental fluores uppträder redan vid en fluorhalt
av 0,2 ppm, medan allvarligare förgiftningsrisker inträder vid 2 ppm.
1 ppm anses vara den lämpliga halten vid tillsats av fluor till dricksvatten i
kariesförebyggande syfte. Det har dock visat sig vara förenat med stora
svårigheter att konstant hålla en sådan fluorhalt i ett vattenledningssystem.
Även om halten vid tillsatsen vid vattenverket hållits konstant vid 1
ppm, har en fluorhalt av 2 ppm kunnat konstateras i vissa delar av vattenledningssystemet.
Härutöver måste uppmärksammas att inte enbart fluorhalten
i dricksvattnet är avgörande för olika personers fluorkonsumtion.
Denna påverkas av bl. a. dricksvattenkonsumtionens storlek och annan
fluorkonsumtion — genom födan eller på annat sätt. Vidare måste givetvis
de skilda reaktionerna vid lika fluorkonsumtion hos olika personer — t. ex.
till följd av sjukdomstillstånd eller andra speciella omständigheter av betydelse
för reaktionen — tillmätas stor betydelse. Med den vetskap om
reaktionen vid fluorkonsumtion som hittills finns måste alltså marginalen
för en rätt avvägd dosering anses vara ytterligt knapp.

Det är dock högst bristfällt klarlagt vilka faktorer utöver fluordosen

Motioner i Första kammaren, nr 758 år 1962

som påverkar reaktionen vid kontinuerlig fluorkonsumtion. Som exempel
härpå kan nämnas att docent A. L. Obel vid statens veterinärmedicinska
anstalt helt nyligen genomfört en undersökning av en djurbesättning i Mellansverige.
Djurens dricksvatten hade en fluorhalt av 2 ppm (kalciumfluoridj.
Utfodringen var normal och av den art som förekommer över hela
landet. Tillsammans med fluoren i dricksvattnet skulle fluoren i fodret ha
motsvarat en dricksvattenfluorhalt av 3 ppm. Djuren hade magrat starkt
och företett en dålig allmänkondition. Undersökningen klargjorde att tänder
och skelett företedde skador som är typiska för fluorförgiftning. Bl. a.
hade tio procent av kalvarna abnormt nedslitna tänder, i en del fall ända
till tandköttet. Även skelettskadorna var omfattande. Också bland de
vuxna djuren förekom symtom på fluorförgiftning, i vissa fall synnerligen
markerat. De individuella skillnaderna var stora. Bl. a. utvisade den ena av
två kalvar som levat under identiska villkor endast smärre symtom på
dental fluores, medan den andras tänder var nedslitna ända till tandköttet.
Orsaken till denna skillnad är ännu okänd. Likaså är det okänt om någon
faktor utöver fluoren verkat särskilt ogynnsamt i fråga om denna besättning
och således även om t. ex. en besättning med samma utfodring och
dricksvatten med samma fluorhalt på annan ort skulle reagera på samma
sätt.

Två tidigare framställningar från medicinalstyrelsen om rätt till fluoridering
av dricksvatten har icke vunnit stöd av Kungl. Maj :t. Till stöd för den
nu intagna ståndpunkten anför departementschefen främst att odontologisk
och medicinsk expertis som ställt sig avvisande till de båda nämnda
framställningarna intagit en annan hållning till hälsovårdsnämndens i
Norrköping framställning. Härvid måste emellertid uppmärksammas att den
åsyftade expertisen alltjämt ställer sig avvisande till ett fluorideringsmedgivande
av generell art. De har liksom flertalet övriga hörda uttryckligen
framhållit eller utgått från att det aktuella ställningstagandet gäller de
försök som avses bedrivas i Norrköping. Endast ett fåtal remissinstanser
och ingen vetenskaplig institution har uttalat sig för en fluorideringsmöjlighet
av generell karaktär. Enligt propositionen gäller f. ö. hälsovårdsnämndens
i Norrköping framställning tillåtelse att under ytterligare fem år i vetenskapligt
syfte tillsätta fluor till viss del av stadens vattenledningsvatten.
Utgångspunkten för den ansökande myndigheten, för flertalet remissinstanser
och för Kungl. Maj :t är sålunda att ifrågavarande tillstånd gäller
en vetenskaplig verksamhet i syfte att klarlägga fluorideringens verkningar
i väsentliga avseenden. En sådan verksamhet vore givetvis överflödig om
effekten vore klarlagd i den utsträckning som är av betydelse i sammanhanget.
Vore de långsiktiga medicinska och kariesprofylaktiska och övriga
verkningar i fråga om hälsorisker etc. klarlagda i tillräcklig utsträckning
borde givetvis generell ställning tagas till om och under vilka betingelser
fluoridering av dricksvatten får ske.

Jag delar uppfattningen, att ett generellt medgivande att fluoridera dricks -

Motioner i Första kammaren, nr 758 år 1962

vatten ej kan komma i fråga, emedan verkningarna, särskilt de långsiktiga,
vid kontinuerlig konsumtion av fluorvatten inte är tillräckligt klarlagda.
Med hänsyn till den kariesprofylaktiska effekt som fluorideringen visat sig
ha hos yngre är det givetvis angeläget med försök och forskning som
klarlägger verkningarna i fullt ut den utsträckning som är erforderlig för
ställningstagande i frågan om generell möjlighet till fluoridering. Den lagstiftning
som föreslås i propositionen skulle emellertid i praktiken innebära
att vissa medborgare av samhället tvångsvis ålägges att ställa sig till
förfogande för vetenskapliga experiment, vilkas syfte bl. a. är att klarlägga
de hälsorisker som ovädersägligen följer med åläggandet. En sådan lagstiftning
kan enligt min mening inte komma i fråga. Det skulle utgöra ett ingrepp
i den personliga integriteten och ett åsidosättande av vedertagna,
grundläggande medborgerliga rättigheter i fråga om skyldigheten och rätten
att ställa sig till förfogande för vetenskapliga experiment och vetenskaplig
forskning.

De motiv och jämförelser som i detta avseende anförts till försvar för
den föreslagna lagstiftningen är inte hållbara. Varken medicinalstyrelsens
uttalande att anslutning till en vattenledning över huvud taget innebär ett
avstående från valfrihet beträffande vattnets sammansätning eller departementschefens
uttalande att den aktuella fluorideringen är jämförbar med
klorering av dricksvatten och med smittkoppsvaccination är releventa.
Klorering av dricksvatten avser att göra detsamma bättre ur hälsosynpunkt,
ej att utgöra underlag för vetenskaplig forskning. Smittkoppsvaccinationen
infördes ej som obligatorium för någon medborgare förrän dess
verkningar — såväl negativa som positiva — ansågs tillräckligt klarlagda.
Även om anslutningen till ett samhällsägt vattenledningsnät innebär att
man inom vissa gränser avsäger sig valfriheten beträffande vattnets sammansättning,
torde ingen däri ha inbegripit en avsägelse av rätten att delta
eller inte delta i vetenskapliga experiment. Inte heller argumentet att åtgärdens
stora samhälleliga betydelse får anses överväga de olägenheter
som kan komma i fråga för enskilda personer är relevant. Snarare avser
den aktuella fluorideringsverksamheten att klarlägga relationerna mellan å
ena sidan allmännytta, d.v.s. främst den kariesprofylaktiska effekten, och
å andra sidan olägenheterna för enskilda personer, d.v.s. främst hälsoriskerna.
Innan de relationerna blivit klarlagda kan givetvis inte fastställas om
allmännyttan kan anses överväga olägenheterna för enskilda. Möjligen
skulle det sistnämnda argumentet ha en viss relevans om man med allmännyttan
avser den forskning som är aktuell i sammanhanget. Ett sådant betraktelsesätt
skulle emellertid medföra ett åsidosättande av de ovannämnda
principerna. Medborgarna skulle med andra ord vara skyldiga att underkasta
sig vissa vetenskapliga experiment, emedan samhället anser det
angeläget att följderna av vissa åtgärder — såväl negativa som positiva —
blir vetenskapligt klarlagda.

Motioner i Första kammaren, nr 758 år 1962

Av det anförda framgår att jag ej kan biträda Kungl. Maj :ts proposition
utan yrkar avslag på densamma. Det är dock synnerligen angeläget att
verkningarna av användning av fluor på olika sätt i den kariesprofylaktiska
verksamheten blir bättre klarlagda. Det är således angeläget att den
vetenskapliga verksamheten och forskningen på området intensifieras. Beträffande
fluorideringen av dricksvatten synes det därvid vara av särskild
vikt med klarläggande av jämförbarheten och relationerna mellan dricksvatten
med naturlig fluorhalt och dricksvatten med artificiellt tillsatt
fluor, fluorvattnets långsiktiga verkningar — både kariesprofylaktiska och
i fråga om hälsorisker — samt dess verkningar vid livslång konsumtion och
då t. ex. åldersförändringar uppträder i skelettet, vilka faktorer som utöver
fluordosen är av betydelse för verkningarna o.s.v. Det är dock av vikt
att inte forskningen inskränkes till enbart fluoriderat dricksvatten. Det kan
nämligen visa sig att denna metod ej är lämplig och att andra metoder därför
bör användas. Därtill torde de tekniska möjligheterna för vattenfluoridering
vara befintliga endast beträffande ungefär halva befolkningen. Oavsett
fluorideringen av dricksvatten kan det således befinnas lämpligt med
andra metoder för en kontinuerlig fluortillförsel, t. ex. i tablettform eller
genom tillsättning till koksalt eller annan livsmedelsfömödenhet. Sådana
metoder skulle vara fördelaktiga, emedan de kan tillämpas med fullt ut bibehållen
personlig valfrihet och avgränsas till vissa åldersgrupper — om
det t. ex. visar sig att kontinuerlig fluortillförsel är lämplig i lägre åldrar
men olämplig i högre åldrar och vid livslång varaktighet. Det är också angeläget
att forskningen rörande lokal fluorbehandling genom pensling eller
borstning av tänderna och genom munsköljningar fortsättes och intensifieras.
Till den del medverkan av försökspersoner är erforderlig måste givetvis
denna ske på frivillig väg. Jag föreslår att riksdagen hos Kungl. Maj :t
anhåller att förslag rörande intensifierad forskning rörande fluorens användning
i den kariesprofylaktiska verksamheten framlägges snarast möjligt.

Med hänvisning till det anförda hemställes,

att riksdagen vid sin behandling av proposition nr 182
måtte

a) avslå Kungl. Maj :ts proposition, samt

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att förslag om intensifierad
forskning rörande användning av fluor på olika
sätt i den kariesprofylaktiska verksamheten måtte framläggas
snarast möjligt.

Stockholm den 27 oktober 1962

Gärda Svenson

Alfa Boktr. AB, Sthlm 1962