Motioner i Första kammaren, Nr 6tt

Motion 1937:68 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 6tt.

7

Nr 68.

Av herr Lindström m. fl., om ändrade bestämmelser i fråga örn
pension åt reservstatspersonal, som avgått nr tjänsten
före den 1 juli 1936.

1936 års försvarsordning innebar bl. a. en reglering uppåt av reservstatspersonalens
löner och pensioner, betingad i första hand av omsorgen om
rekryteringen men uppenbarligen även av känslan för det berättigade uti atv
söka rätta till ett länge existerande missförhållande med avseende på tilllämpningen
av den en gång fastställda principen för löners och pensioners
utgående. I denna reglering uppåt inbegreps nämligen även den äldre reservstatspersonal,
som den 1 juli 1936 ännu kvarstod på reservstat.

Samtidigt som detta med tillfredsställelse noteras, nödgas man emellertid
med besvikelse konstatera, hurusom den före den 1 juli 1936 redan pensionerade
f. d. reservstatspersonalen uteslöts fran pensionsregleringen i fråga.
Riksdagen godtog härvid försvarspropositionen, där departementschefen angav
sin principiella inställning till frågan sålunda (prop. sid. 435—436):

»Såväl av försvarskommissionen som av ett flertal myndigheter har det
ansetts vara förenligt med rätt och billighet (kurs här), att den personal,
som redan nu finnes å reservstat eller avgått därifrån med pension, kommer
i åtnjutande av de förbättrade löne- och pensionsvillkor, som kunna
komma att bliva knutna till den nya reservstaten. Jag delar denna uppfattning
i vad det gäller personal, som vid ikraftträdandet av de nya bestämmelserna
ännu kvarstår på reservstat, då en lönereglering bör gälla all
personal på vederbörlig stat och icke endast nytillträdande. Däremot kan
jag icke biträda förslaget i vad det avser redan pensionerade. De förutsatta
högre lönerna och pensionerna motiveras ju av strävan att göra reservstatsplatserna
lockande för den aktiva personalen. Det torde icke heller kunna
göras gällande, att någon orätt sker mot de redan pensionerade, örn icke
deras förut bestämda pensioner höjas. Den militära pensionsregleringen,
som beslutades av 1935 års riksdag, hade icke heller retroaktiv verkan. Även
av ekonomiska skäl kan jag icke tillstyrka en sådan pensionsreglering, enär
den skulle belasta budgeten med i medeltal för de närmaste tio åren inemot
100 000 kronor.»

I försvarspropositionen blev sålunda ej beaktat vad i här föreliggande fråga
såväl försvarskommissionen som »ett flertal myndigheter» ansett vara »förenligt
med rätt och billighet». — I detta sammanhang må dock erinras örn

dels den uppfattning i ärendet, vartill på sin tid 1921 års pensionskommitté
gjorde sig till tolk i det den fastslog, att en underlåtenhet att till den
pensionerade f. d. reservstatspersonalen utsträcka pensionsregleringens gil -

8

Motioner i Första kammaren, Nr 68.

likhet skulle hava inneburit »ett uppenbart frångående av de principer,
som lågo till grund för reservstatens organisation»,

dels 1925 års riksdagsbeslut, som helt anslöt sig till nyssnämnda av pensionskommittén
företrädda princip, varigenom på dåvarande departementschefens,
nuvarande statsministerns, förslag det befanns rättvist att låta den
vid beslutets ikraftträdande redan pensionerade reservstatspersonalen komma
i åtnjutande av den beslutade pensionsförhöjningen.

En granskning av departementschefens motivering för sitt beslut ger vid
handen följande.

När löne- och pensionsregleringen beredvilligt utsträckts till att omfatta
löner och pensioner för på reservstat den 1 juli 1936 redan befintlig personal
och såsom motiv härför angives, att regleringen bör omfatta all personal på
vederbörlig stat, borde, synes det, ett konsekvent förfarande hava resulterat
i att även de pensionerades pensioner i regleringen inbegripits.

Att även de högre löner och pensioner, som departementschefen ansett
böra tillkomma den personal, sorn den 1 juli 1936 redan befunne sig på
reservstat, kunna befinnas särskilt ägnade att göra reservstatsplatserna
lockande, synes oss visserligen tvivelaktigt, men när en dylik uppfattning
tydligen inrymts i motiveringen för tillbakavisandet av det berättigade i den
pensionerade f. d. reservstatspersonalens anspråk, så lärer det näppeligen
vara möjligt att godtaga en sådan tankegång. Men med detta argument
stöder dock tydligen departementschefen sin uppfattning örn att ingen orätt
skett mot den pensionerade f. d. reservstatspersonalen. — Härtill må då
vidare framföras följande.

När reservstaten genom beslut av 1914 års senare riksdag först införlivades
med svensk försvarsorganisation, fastställdes principiellt, att till reservstatspersonalen
utgående löne- och pensionsförmåner skulle stå i visst,
närmare bestämt förhållande till de löner och pensioner, som utgingo till
personal å aktiv stat. Det var också på denna princip, som dels 1921 års
pensionskommitté byggde sin ovan relaterade uppfattning, dels 1925 års
riksdag grundade sitt ovan i princip angivna beslut.

Emellertid lillerkändes redan nyss angivna år — 1925 — den aktiva
personalen en pensionsförhöjning (förhöjning I) med belopp varierande mellan
250 och 768 kronor, vilken förhöjning likväl icke fick återverkan på
reservstatspersonalens pensioner. Den genom 1925 års riksdagsbeslut återställda
relationen var därmed omedelbart åter bruten och disproportionen
ökades i någon mån (36—324 kr.) genom 1935 års militära pensionsreglemente.
I många år har sålunda den pensionerade reservstatspersonalen gått
förlustig dem tillkommande förmåner. Tages även hänsyn till att mången
av här ifrågasatt personalkategori i åratal fått vänta på 1925 års löne- och
pensionsreglering, medan motsvarande reglering kom den aktiva staten till
del fr. o. m. ar 1918 resp. 1919, sa torde orättvisorna mot den äldre reservstatspersonalen
ej längre kunna ställas under tvivel. Till yttermera visso

Motioner i Första kammaren, Nr 68.

9

förtjänar här återgivas försvarskommissionens utlåtande i detta avseende.
Kommissionen uttalar enligt försvarspropositionen, att »en granskning av
de ekonomiska villkor, vilka enligt nu gällande bestämmelser erbjudas personal
på reservstat, visar, att dessa ställda i relation till löneförmånerna på
aktiv stat, äro icke oväsentligt sämre än de, som erbjödos vid reservstatens
införande 1915».

Departementschefens påpekande, att ej heller 1935 års militära pensionsreglemente
hade retroaktiv verkan är såsom argument i detta fall utan bärande
grund. Mellan de båda här ifrågavarande personalgrupperna föreligger
nämligen en fullkomlig väsensskillnad med avseende på pensionsbeloppens
principiella utformning. Den aktiva statens pensioner utgå med
principiellt fixa belopp, reservstatspersonalens åter enligt ett, enligt vad ovan
påvisats, system, som fastslagit relationsprincipen som norm. De båda per
sonalgrupperna äro sålunda i detta avseende ej jämförbara.

Departementschefens ekonomiska motiv för sitt negativa förslag torde ej
vara mera bärande. Utgiften i fråga innebär strängt taget, endast ett utanordnande
av en del av de medel, som enligt vad här påvisats, rätteligen
under årens lopp bort utgå och vilkas sammanlagda belopp vida överstiger
vad här kan komma i fråga. — Här bör ock observeras, hurusom rekryteringsomsorgerna
togo sig bl. a. sådana uttryck i försvarspropositionen, att
löner och pensioner för vissa kategorier föreslogos och även bestämdes till
ett ej oväsentligt högre belopp, än som betingades av ett enbart återställande
av den ursprungliga relationen. Med tacksamhet accepterande dylik förmån
att ev. utsträckas även till den f. d. reservstatspersonalen må det emellertid
här erinras om att den f. d. reservstatspersonalen ingalunda gjort eller gör
anspråk på högre pensionsbelopp, än att den ursprungliga relationen återställes
och att bliva delaktig av därav föranlett korrektiv. Sker kalkylen
med detta mål för ögonen, torde också den av departementschefen beräknade
kostnaden ej oväsentligt reduceras.

Då i årets statsverksproposition något förslag emellertid ej framlagts till
rättelse av här påtalat förhållande, få vi med stöd av vad ovan anförts hemställa.
att riksdagen måtte besluta.

att den före den 1 juli 1936 pensionerade f. d. reservstatspersonalen
måtte i pensionshänseende tillerkännas den rättsställning,
som tillkommer sagda personal enligt 1914 års
senare riksdags beslut och därmed godtagna principer, samt
sålunda snarast komma i åtnjutande av den pensionsreglering,
som därav kan betingas eller annorledes kan befinnas
skälig.

Stockholm den 22 januari 1937.

Rickard Lindström. Axel Mannerskantz. Nils Holmström.