Motioner i Första kammaren, Nr 62

Motion 1946:62 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 62.

3

Nr 62

Av fröken Andersson ni. fl., örn tillämpning av likalönsprincipen
inom det statliga avlöningssystemet.

Den omläggning av det statliga avlöningssystemet, som skedde år 1925 i
samband med behörighetslagens ikraftträdande, föregicks av ett av den så
kallade kvinnolönekommittén utarbetat förslag till ordnande av de kvinnliga
befattningshavarnas avlönings- och pensionsfrågor. Kommittén hade föreslagit
ett på familjeförsörjningsprincipen grundat system, men i proposition till
1925 års riksdag förordade finansministern med frångående av kommitténs
förslag ett på likalönsprincipen grundat system.

I propositionen anfördes bl. a.: »Bedömes frågan om kvinnornas löneställning
ur principiell synpunkt måste man, på sätt jämväl beliörighetssakkunniga
vttrat, taga i betraktande den inverkan på hithörande förhållanden, som
behörighetslagen medför. Då denna lag ger uttryck åt en allmän likställighet
mellan män och kvinnor i statens tjänst, lärer konsekvensen fordra, ali tävlan
till statens tjänster får ske på lika villkor, d. v. s. med samma rättigheter
och skyldigheter för kvinna som för man. En dylik uppfattning leder obestridligen
fram till den ståndpunkten, att i en och samma befattning avlöningen
måste vara lika vare sig tjänsten innehaves av en man eller av en
kvinna.»

Finansministern stödde sig alltså på behörighetssakkunniga, vilka i sitt
tidigare avgivna betänkande motiverat löneprincipen »Lika lön för man och
kvinna i samma befattning» bl. a. på följande sätt: »En lönereduktion till
kvinnornas nackdel kan ej längre förklaras genom en hänvisning till att de
i förhållande till männen i statstjänsten intaga en undantagsställning, vilken
kunnat motivera upprätthållandet av särskilda avlöningsgrunder. Örn det
ena könets företräde till det stora flertalet tjänster upphör, är det i och för
sig naturligt och följdriktigt, att likställighet bör gälla även i fråga örn de
rättigheter och skyldigheter, som åtfölja tjänsten.»

Trots dessa klara uttalanden för det principiellt riktiga i etl på likalönsprincipen
grundat lönesystem ansåg dock finansministern, att hänsyn till dåvarande
statsfinansiella förhållanden knappast medgåve en så radikal tilllämpning
av denna princip, att lönerna för de typiskt kvinnliga befattningarna
omräknades efter samma normer, som gällde för de såsom typiskt manliga
ansedda befattningarna. Däremot ansågs det självklart, att lönerna i övriga
befattningar, d. v. s. sådana sorn efter behörighetslagens ikraftträdande
skulle kunna innehavas av såväl män som kvinnor, bleve enhetliga.

4

Motioner i Första kammaren, Nr 62.

Vid riksdagens behandling av frågan blev likalönsprincipen erkänd som
norm för det statliga avlöningssystemet. Detta erkännande blev dock skäligen
betydelselöst, enär någon omvärdering av arbetet i de typiskt kvinnliga befattningarna
icke samtidigt beslöts.

Sedan riksdagen behandlade denna fråga har över tjugu år förflutit, utan
att de principer, till vilka riksdagen då anslöt sig, förverkligats. Följden är
att flertalet kvinnor i statstjänst fortfarande befinna sig i de lägsta löneskikten,
och deras befattningar äro alltjämt typiskt kvinnliga. För alla dessa
grupper av kvinnliga befattningshavare har behörighetslagens princip örn
likställighet mellan män och kvinnor alltså kommit att bli utan avsedd
verkan.

Med hänsyn till den revision av behörighetslagstiftningen, som skedde vid
1945 års riksdag, anse vi tiden nu vara mogen för en revision av de kvinnliga
lönerna.

Under åberopande av vad ovan anförts få vi hemställa,

att riksdagen ville besluta en sådan omarbetning av det
statliga avlöningssystemet, att likalönsprincipen kommer till
full tillämpning samt att i samband härmed de såsom typiskt
kvinnliga ansedda tjänsterna inordnas i tjänsteförteckningar
efter en rent kvalitativ uppskattning av arbetets värde med
bortseende från befattningshavarens kön.

Stockholm den 19 januari 1946.

Ebon Andersson.

Anna Sjöström-Bengtsson.

Gärda Svenson.

Ulla Alm.