Motioner i Första kammaren, nr 619 år 1956 (Motion 1956:619 Första kammaren - höst)

Motioner i Första kammaren, nr 619 år 1956

Nr 619

Av fru Sjöström-Bengtsson ro. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till skolstyrelselag m. m.

Frågan om inrättande av skolledartjänster och därmed också om skoldistriktets
administrativa indelning behandlas i Kungl. Maj:ts proposition
nr 182 ang. skolväsendets lokala och regionala ledning. I enlighet med skolstyrelseutredningens
förslag, som ligger till grund för Kungl. Maj :ts ovannämnda
proposition, har departementschefen förordat en metod att beräkna
antalet skolledare i en kommun enligt ett visst poängsystem. Enligt detta
(prop. s. 79) skall, då poängsiffran kommer upp till 100 och däröver, inrättas
en ny skolledartjänst för var 50 :e poäng. I realiteten skulle detta betyda,
att man i en större kommun har att dela poängsumman med 50, varvid
kvoten ger minimiantalet skolledare. Härom säger propositionen (s. 80):
»Ytterligare skolledartjänster skall således obligatoriskt inrättas, när skolväsendet
når en viss omfattning. För att möjliggöra en anpassning efter
varierande behov skall dock mellaninstansen efter prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall äga medge inrättande av tjänst, redan innan
skolväsendet har nått sådan omfattning, att angivet antal tjänster obligatoriskt
skall finnas.» Som framgår av detta uttalande kan en skolledartjänst
upprättas utöver det antal kvoten tilldelar ett distrikt, om särskilda
skäl föreligger. Däremot synes ett skoldistrikt ej få ha större enheter, om
detta skulle visa sig lämpligt ur skolorganisatorisk synpunkt. I fråga om antalet
skolledartjänster finns således elasticitet endast uppåt, ej nedåt. Skolstyrelseutredningen
och propositionen har således vid beräkningen av antalet
skolledartjänster och därmed också av antalet pedagogiskt-administrativa
enheter helt och hållet utgått från skolledarens arbetsuppgifter och ej
från skolorganisationen som sådan. Det synes vara mer naturligt att utgå
från en funktionsduglig skolorganisation och sedan dimensionera skolledarorganisationen
efter denna. För att belysa detta kan ett par exempel från
Göteborg anföras:

50 poäng enligt propositionens poängskala motsvarar närmast ett distrikt
med 43 klassavdelningar fördelade på enhetsskolans tre stadier. Som exempel
kan anföras skolområdet nr 29 Bagaregården—Strömmensberg i Göteborgs
generalplan för skolväsendet. Detta område beräknas få 1 155 elever.
Till specialklasser beräknas gå 5 procent, eller 58 elever, vilket blir fyra
klasser. Återstoden, 1 097 elever, fördelas på de tre stadierna med en tredjedel
på varje, 366 på vardera låg- och mellanstadiet samt 365 på högstadiet.

Motioner i Första kammaren, nr 619 är 1956

Med ett medeltal av 24 elever på lågstadiet och 30 på mellanstadiet blir
det 15 lågstadie- och 13 mellanstadieklasser. Av de 365 eleverna på högstadiet
räknas två tredjedelar, eller 243 st., till klasserna 7—8 och 122 till klass
9. Av de sistnämnda beräknas 60 procent, eller 73 st„ gå till 9y och resten,
49 st., till 9a och 9g. Med ett klassmedeltal på 30 elever får området i klasserna
7—8 8 klasser och i 9y 2 klasser; 9a och 9g kommer att ha för få
elever för 2 klasser och för många för 1 klass. Nödvändigheten av ett samarbete
med kringliggande rektorsområden för organiserandet av klasserna
9a och g framstår klart av dessa siffror. Med propositionens poängvärdering,
1 poäng per klassavdelning på låg- och mellanstadierna sam 1 V2 poäng
per klassavdelning eller yrkesgren på högstadiet får skolområdet 50,5 poäng.
Denna poängsiffra motsvarar, som framgår av ovanstående, ett högstadium
med 4 paralleller. Erfarenhetsmässigt kan konstateras att ett överlärardistrikt
inom ett försöksområde bör vara så stort, att det i största möjliga
mån blir »självförsörjande». Behöver distrikten kopplas samman till regioner,
ökas överlärarnas (rektorernas) arbetsbörda genom att skolorganisationen
i närliggande distrikt måste samordnas. Som ovan visats kan rektorsområden
på 50 poäng i regel icke få självständiga, funktionsdugliga högstadier,
varför de måste sammanföras till högstadieregioner, vilket medför
ökad arbetsbelastning för rektorerna.

För att få självständiga, funktionsdugliga högstadier, som också bildar
likvärdiga pedagogiska enheter, måste man kunna upprätta en klass 9 g,
d. v. s. en klass, vari eleverna är inriktade på gymnasiestudier. Förutom
dessa elever kommer en hel del att läsa 9g-kurser i 9a. F. n. går i riket
i sin helhet cirka 15 procent av årskullarna till skolor av gymnasiekaraktär.
I Göteborg är siffran 20 procent. I dessa siffror 15 resp. 20 procent finns
en hel del elever, som i en framtida organisation kommer att gå i 9a men
läsa 9g-kurser i vissa ämnen och sedermera börja i fackgymnasier. Om
man i en framtid räknar med en ökning till 20 procent »verkliga 9g-elever»,
d. v. s. sådana som kommer att gå till allmänna gymnasier, behöver man
ha en årskull på 150 elever, vilket ger 5 paralleller på högstadiet och 52 avdelningar
i rektorsområdet. Poängmässigt kan ett sådant område värderas
till cirka 60 poäng. Under den närmaste tiden kan av allt att döma 15 procent
av eleverna beräknas gå till allmänna gymnasier. Härvid behövs en årskull
på 2 000 elever för att man skall få en klass 9 g med 30 elever. Högstadiet
får då 6 paralleller och rektorsområdet 68 avdelningar totalt, vilket
omräknat blir 76 poäng. Ett exempel på den senare typen är nr 26, Kärralund,
i Göteborgs generalplan. Karaktären på detta område framgår av
omstående:

Motioner i Första kammaren, nr 619 dr 1956

	Antal elever	Antal avd.	Poäng
Spec. klasser................	95	6	6
Lågstadiet..................	598	25	25
Mellanstadiet................	598	20	20
Klasserna 7—8..............	400	13	19,5
» 9a + 9g............	80	3	4,5
Klass 9y....................	119	4	4,5
Summa	1890	71	79,5

Antalet paralleller på högstadiet blir inom detta område 6—7. Erfarenhetsmässigt
har man i Göteborg också konstaterat, att man först vid 6 paralleller
får ett verkligt funktionsdugligt högstadium. Detsamma torde vara
förhållandet i de övriga större städerna.

För att få ett fullt självständigt arbetande rektorsområde i en storstad
erfordras 60—80 poäng enligt skolstyrelsepropositionens poängskala.

Ett skolområde, ett överlärardistrikt e. d., är alltid utsatt för fluktuationer
i befolkningsstorleken. År området tillräckligt stort kan man räkna
med att befolkningsrörelserna i olika delar jämnar ut varandra. Ett litet
område kan råka mycket illa ut om det utsättes för befolkningsminskning.
Högstadiet kan bli så litet, att elevernas tillvalsmöjligheter starkt begränsas.
Ett rektorsområde bör göras så stort, att tillfälliga fluktuationer i befolkningsrörelsen
ej menligt inverkar på elevernas tillvalsmöjligheter.

Ett större skoldistrikt består av ett antal skolområden (= de olika skolornas
rekryteringsområden), konstituerade av framför allt kommunikationsnätet.
Gränserna mellan områdena består av trafikens pulsådror men
kan också utgöras av industriområden eller »grönområden». I skolområdena
har man naturliga enheter, som man inte kan omforma hur som helst
vid en indelning i pedagogiskt-administrativa enheter (centralskoleområden).
Har ett skolområde ett par skolor kan det delas i lika många upptagningsområden.
Man kan däremot inte gärna låta barn på låg- och mellanstadierna
passera stora trafikleder på väg till skolorna endast av den anledningen
att man måste skära av en bit av ett skolområde för att kunna
skapa en administrativ enhet lagom för en skolledare. På grund av de äldre
skolornas läge kan man visserligen i undantagsfall ibland tvingas till att
låta barnen gå över en trafikled. Detta får dock alltid betraktas som en
nödfallsåtgärd. För att belysa administrationsproblemen i samband med
skolområdesindelningen kan anföras ett exempel från Göteborg, nämligen
frågan om de östra stadsdelarnas indelning i centralskoleområden. I dessa
stadsdelar får man en naturlig uppdelning av bebyggelsen i skolområden
genom trafikens pulsådror. Dessa är i ost-västlig riktning Riddaregatan-—

Motioner i Första kammaren, nr 619 år 1956

Partillevägen, Redbergsvägen—Härlandavägen—Torpagatan samt Delsjövägen,
i nord-sydlig riktning Delsjövägen—Munkebäcksgatan och Danska
vägen—Ånäsvägen. Mellan de båda områdena Torpa och Kålltorp på den
ena sidan samt Vidkärr på den andra består gränsen av Renströmska sjukhusområdet
och Vidkärrs barnhem. Områdenas storlek m. in. framgår av
nedanstående tabell.

Skolområde	Ant. avd.	Poäng enl. sk. st. utr.	Skolor (ant. lok.)	Bet. på kart.	Anm.
Torpa................	41	48,5	Torpaskolan (34)	To	Projekterad: Munkebäckssk. (gymnasiesk.) (Mu)

Kålltorp ..............	41	48,5	Kålltorpsskolan(35)	Kå

Vidkärr ..............	29	30	Rosendalskolan(18)	Ro	Behovsprövad

Kärralund ............	71	79,5	Lundenssk (55) Kärralundsk (25)	Lu
	Kä
Bagaregården — Strömmensberg........	43	49	Bagaregårdssk (12)	Ba	Projekterad: Strömmens- bergsskolan (st)

Olskroken — Redbergslid............	42	48,5	Ånässkolan (42) Redbergssk (20)	Ån Re

Som framgår av ovanstående är endast ett skolområde (Kärralund) av
den storleksordning att ett funktionsdugligt högstadium kan bildas. De
övriga skolområdena är något mindre än de av skolstyrelsepropositionen
föreslagna. Områdena måste därför sammanfogas till lämpliga administrativa
enheter. Skulle man göra dessa av den storlek, som propositionen föreslår,
och med den ringa elasticitet, som dess skrivsätt innebär, skulle man
bli tvungen att bryta sönder den naturliga indelning i skolområden, som
trafikleder, industrier m. m. åstadkommer. Resultatet skulle då bli, att man
blev tvungen att skicka även de mindre barnen över mycket intensiva trafikleder.

En naturlig uppdelning av samma område i pedagogiskt-administrativa
enheter (rektorsområden) framgår av nedanstående tabell.

Som av densamma framgår behöver man ha en relativt stor elasticitet
i poängskalan vid en stor kommuns indelning i rektorsområden, om man
skall få den för skolorganisationen mest lämpade indelningen.

Byggnadsplaneringen för skolorna i en stad är i stor utsträckning beroende
av centralskoleområdenas storlek och avgränsning. Man måste fastställa
vilka skolor som skall bli centralskolor. Arbetar man med för små

Motioner i Första kammaren, nr 619 dr 1956

Rektorsområde

(skolområden)

Spec. kl.
lågst.

Mellan st.

Hög st.

Gymn.

kl.

Summa Poäng,
avd. enl. prop.

( Kålltorp
( Vidkärr

11 121

8 81

78,5

Centralskola
:
Kålltorps -

| Torpa.......... 18

II! Bagaregården—

| Strömmensberg.. 19

sk.

III Torpa

Centralsk.:

Munke bäcksskolan -

Bagaregården—
Strömmensberg..
Olskroken—
Redbergslid ....

V Kärralund

64,5

79,5

Centralskola:
Ånnässkolan -

Centralskola:
Lundensskolorna -

enheter vid planeringen får man ta ställning till var i två granndistrikt det
större högstadiet (med 9g) skall placeras. Det är givetvis mycket betänkligt
att redan nu i detalj fastlåsa den blivande organisationen genom att i
byggnadsplaneringen ge vissa centralskoleområden möjlighet till fullständigt
högstadium och andra inte. En följd på längre sikt måste vidare bli att
där det finns ett fullständigt högstadium, där kommer man att få det lättare
med rekryteringen av lärarpersonalen; det senare i analogi med vad som
nu är fallet med gymnasieskolor. Ur byggnadsplaneringssynpunkt och ur
lärarrekryteringssynpunkt torde en större pedagogiskt-administrativ enhet
ge bättre variations- och effektivitetsmöjligheter än en mindre.

F. n. har en yrkesvalslärare följande icke schemabundna tjänstgöring,
s. k. ekvivalenstjänstgöring:

1 veckotimme per avdelning av klass 7

2 » » » » » 8

1h » » » » » 9a, g och y

Den teoretiska yrkesorienteringen omfattar

V2 veckotimme i klass 7 samt

1 » » » 8

I tidigare anförda exempel kommer yrkesvalslärarna att få följande yrkesvalstjänstgöring
(teoretisk yrkesorientering och ekvivalenstjänstgöring):
i det förra rektorsområdet på 43 avdelningar 20 veckotimmar samt i det
senare rektorsområdet på 70 avdelningar 32 veckotimmar. Erfarenheten har

Motioner i Första kammaren, nr 619 år 1956

visat att det ur undervisningssynpunkt är lämpligt att yrkesvalsläraren är
klassföreståndare i 9y och bestrider undervisning där i ett par ämnen. Man
har också ibland framfört önskemål om att undervisningen i samhällskunskap,
från vilket ämne den teoretiska yrkesorienteringen tages, borde
handhas av yrkesvalsläraren, om denne har undervisningskompetens för
ämnet i fråga. Från yrkesvalslärare och överlärare har också uttalats, att
en blandad yrkesvals- och ämneslärartjänst är den lämpligaste. Varje yrkesvalslärare
får då vården om yrkesvalet för ett överblickbart antal elever.
Tre paralleller på högstadiet anses som idealstorleken på yrkesvalslärarens
arbetsområde. Vid 40—45 avdelningar blir det 4-5 paralleller, vid 60—70
avdelningar cirka 6 paralleller. I senare fallet har man möjlighet att anställa
två yrkesvalslärare.

I jämförelse med skolstyrelsepropositionernas förslag kommer rektors
(överlärares) arbetsbörda att öka väsentligt med ökat antal avdelningar.
Skall rektor då kunna fullfölja sin huvuduppgift att vara pedagogisk ledare,
måste en viss avlastning av tillsvnsuppgifter ske. Detta kan ordnas om
på en rektorsskola i ett område med t. ex. minst 60 (65) avdelningar en
tillsynslärartjänst får inrättas.

Om man ger de större skoldistrikten (de större städerna) möjligheter
till en organisation som passar förhållandena där, skulle huvudregeln i
skolstyrelsepropositionen (s. SO) angående inrättande av nya skolledartjänster
kunna behållas med någon uppmjukning. Om bestämmelsen kunde
få ett tillägg om att man i ett större skoldistrikt skulle kunna få ha ett högre
poängtal än 50, t. ex. 60—80, som grund för en indelning i rektorsområden,
skulle tillräcklig elasticitet uppnås i bestämmelserna. I sistnämnda fall bör
givetvis stadgande införas om att mellaninstansen skall pröva de omständigheter
som föranleder ökningen av storleksordningen på enheterna.

Skulle en möjlighet till ökning av storleken på rektorsområdena komma
till stånd bör givetvis också rektor i stora områden med t. ex. över 60 (65)
avdelningar få en tillsynslärare till sin hjälp på sin skola.

På grund av vad ovan anförts hemställer vi,

att riksdagen vid behandling av Ivungl. Maj :ts proposition
nr 182 måtte heakta vad i denna motion anförts.

Stockholm den 30 oktober 1956

Anna Sjöslröm-Bengtsson

Sven Em. Ohlon

Per Bergman