Motioner i Första kammaren, nr 613 år 1956 (Motion 1956:613 Första kammaren - höst)

Motioner i Första kammaren, nr 613 år 1956

Nr 613

Av herr Ohlon, i anledning av Kungl. Maj. ts proposition med förslag
till skolstyrelselag m. m.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 182 angående skolväsendets lokala och
regionala ledning föreslås bl. a., att praktiskt taget alla skolformer på en
viss ort, statliga såväl som kommunala, skall underställas en gemensam
styrelse. Bortsett från att denna organisation exempelvis i en stad som Göteborg
med dess rikt förgrenade skolväsen måste te sig fullkomligt orimlig,
om inte det hela skall bli en proforma-organisation, lämnas i propositionen
föga upplysning om det andliga innehållet i den åsyftade styrelsens verksamhet.
Det enda man får veta är, att styrelsen sikall fungera som ett planerings-
och samarbetsorgan för skolväsendet inom kommunen.

Anmärkningsvärt är också, att man inte med ledning av förslag till stadgor
eller instruktioner kan göra sig en föreställning om hur organisationen
kommer att te sig i verkligheten.

Skolstyrelseutredningen gör i motiveringen gällande, att syftet framför
allt är att så snart som möjligt rasera de murar, som i organisatoriskt avseende
skiljer olika skolformer. Den anser därutöver, att fortvaron av särskilda
styrelser för olika skolformer kan antas konservera bestående ordning.
Möjligheterna till kommunala initiativ skulle bli större med en gemensam
styrelse. De initiativ, som tagits, förklaras bero på tradition eller
tillfälliga personliga insatser. Men blir inte det fallet också med den gemensamma
styrelsen?

Förvaltandet av en tradition på skolans område torde f. ö. icke vara värdelöst;
en skola är inte bara en teknisk organisation. Den är en levande organism,
som skall vårdas och ansas såsom allt som hör livet till. Den uppgiften
kan endast skolans lärare uch ledare fullgöra.

Såvitt mig är bekant hör det till sällsynheterna, att nya friska uppslag i
pedagogiskt avseende lämnas av inspektörer eller inspekterande myndigheter
i deras egenskap som sådana. De nya skotten inom pedagogik och metodik
bär, såsom helt naturligt är, så gott som uteslutande sin upprinnelse
i försök från aktivt verksamma lärares sida. Inspektörerna gör här varken
till eller från, men de kan ju förmedla de nya rönen i den mån de har kompetens
härför.

Vad risken för konservering av åldriga former beträffar, torde den bli
större med den gemensamma styrelsen än enligt nuvarande ordning. I början
av 1920-talet ingångsattes de första trevande försöken med praktiska

Motioner i Första kammaren, nr 613 år 1956

realskolor i Göteborg. Den som varit med om dessa försök så gott som från
början kan omvittna, att de tog fart först sedan skolorna frigjorts från den
gemensamma fölkskolestyrelsen och fått sin egen styrelse och sin egen ledning.
Under intim samverkan mellan styrelsen och skolans lärare och med
stora uppoffringar från båda de samverkande parternas sida växte här en
skolform fram, som blivit en förebild för det praktiska realskoleväsendet i
hela riket.

Det är svårt att ur föreliggande proposition utläsa, hur den föreslagna
ordningen praktiskt skall förverkligas. Ett faktum torde emellertid vara
obestridligt, och det är att den nya organisationen drar med sig en oerhört
ökad byråkratisering inom skolan, framför allt inom den kommunala sektorn.
Anmärkningsvärt är, att merkostnaderna för kommunerna är långt
ifrån tillfredsställande angivna.

Vilken återverkan denna byråkratisering kommer att få för skolledarna,
återstår att se. På dem ankommer det att förse den byråkratiska apparaten
med det arbetsmaterial, som erfordras för att den skall motivera sitt existensberättigande.
Vi har redan exempel från andra områden av offentlig
verksamhet, hur en utbyggnad av byråkratien drar med sig en kedjereaktion
med berättigade krav på nya tjänster inom underordnade organ, för att nu
icke tala om att dessa organs verksamhet i förnuftets tjänst hindras. Redan
nu är det svårt att stimulera de lämpligaste befattningshavarna inom skolväsendet
att påtaga sig uppgiften såsom skolledare. En oklok utformning
av skolans ledning kan medföra en ytterligare accentuering av denna utveckling.

I det långa loppet föreligger som följd härav risk för att lärarbristen inom
det högre skolväsendet ytterligare förvärras, särskilt inom de ämnesgrupper
där bristen nu är som störst och lärarna ha lätt att få tjänster — ofta
bättre avlönade tjänster till på köpet — inom andra områden av samhällslivet.
För vår andliga och materiella standard i framtiden kan vad som här
sker få avgörande betydelse. Detta är ett faktum, som ingen ansvarsfylld
person torde kunna bestrida. Vår internationella ställning inom vetenskap
och teknik är inte så överväldigande, att vi har råd att förspilla några värden.
Vi bör också besinna att de naturvetenskapliga forskarna rekryteras ur
samma grupp studenter som lärarna i naturvetenskapliga ämnen. Vem som
skall bli forskare och vem som skall bli lärare är inte givet på förhand. Det
beror på många faktorer. En försvagad tillströmning —• vare sig kvalitativt
eller kvantitativt — av studenter till de naturvetenskapliga fakulteterna på
grund av lärarbanans minskade attraktion går ofelbart ut över rekryteringen
av forskare.

Gemensam skolstyrelse

De beslut rörande skolväsendets framtida anordnande, som riksdagen
fattat efter principbeslutet 1950 om enhetsskolans införande, har icke rub -

Motioner i Första kammaren, nr 613 år 1956

bat den väsentliga förutsättningen, nämligen att resultaten av en pedagogisk
och organisatorisk försöksverksamhet skulle bli utslagsgivande för den
framtida skolans utformning.

Trots en förhållandevis föga omfattande försöksverksamhet på det organisatoriskt—administrativa
området föreslår Kungl. Maj:t nu i propositionen
genomgripande förändringar av skolväsendets lokala och centrala
ledning. Av skolstyrelseutredningen, vars betänkande ligger till grund för
propositionen, kan sålunda inhämtas, att den särskilda skolstyrelse, som
kommunerna på grundval av en provisorisk lagstiftning haft möjlighet inrätta,
endast i ett fåtal fall varit styrelse för andra skolor än folk- och fortsättningsskolor
och inom folkskolan bedriven försöksverksamhet. I fem fall
har den tillika varit styrelse för yrkesskolor, i fyra fall för statliga realskolor
och i ett fall för kommunalt gymnasium. Även om i samtliga dessa fall
den gemensamma styrelsen har blivit föremål för relativt gynnsamma uttalanden,
manar den obetydliga erfarenhet, som här redovisas, till försiktighet.

I propositionen värjer sig departementschefen gentemot den från vissa
remissmyndigheter framförda meningen, att ett förverkligande av utredningens
förslag skulle innebära ett föregripande av beslutet om enhetsskolan.
En sådan uppfattning hade emellertid sin grund i skolstyrelseutredningens
eget uttalande, att förverkligandet av dess förslag kan betraktas som ett betydande
steg i riktning mot en ny skolorganisation av enhetsskoletyp.

Till stöd för sin uppfattning anför departementschefen, att det i och för
sig skulle finnas ett behov av en större enhetlighet i den kommunala ledningen
av skolväsendet. Denna utgångspunkt har lämnats obestridd av alla
remissinstanser. Sålunda har även remissinstanser, som ställt sig avvisande
till gemensamma skolstyrelser i andra skoldistrikt än försöksskoledistrikt,
ansett behov föreligga av ett planerings- och samarbetsorgan för existerande
skolstyrelser respektive statliga skolchefer. Om ett sådant organ tillskapades,
skulle man åstadkomma ett forum för frågor, som verkligen är gemensamma
för samtliga skolor, medan den av departementschefen föreslagna
skolstyrelsen skulle nödgas syssla med en mängd problem, som inte är gemensamma
för de olika skolformerna. Det synes egendomligt, att en med
erforderlig sakkunskap utrustad styrelse för varje skolform skulle sörja
sämre för skolans rationella drift än en gemensam styrelse, som måste handlägga
många, mycket skiftande och för varje skolform specifika ärenden.

Även om man med tillfredsställelse tar fasta på departementschefens uttalande,
att det så långt möjligt bör undvikas att belasta skolstyrelsen med
arbetsuppgifter av rutinkaraktär eller detaljspörsmål, kan man inte frigöra
sig från farhågan, att den gemensamma skolstyrelsen får ett sådant arbetsområde,
att den enskilde kommunalmannen icke på ett tillfredsställande
sätt kan skaffa sig erforderlig överblick över vad som sker i skolstyrelsens
regi, då under densamma sorterar ett mycket stort antal skolformer. Följden

10 Motioner i Första kammaren, nr 613 dr 1956

blir, att det avgörande inflytandet tillfaller kommunens byråkratiska skolexpedition.

Annorlunda förhåller det sig i kommuner, där försöksverksamhet med
enhetsskola bedrives. I en sådan kommun är en gemensam skolstyrelse motiverad,
i varje fall för skolformer som enligt 1950 års riksdagsbeslut är
avsedda att ersättas med enhetsskolan.

Skolans representantskap i skolstyrelse

I propositionen föreslås, att vid sammanträde med skolstyrelsen eller inom
densamma bildad avdelning skolchefen skall närvara. Tvingande bestämmelser
om rätt för övriga skolledare i en kommun att närvara vid styrelsens
sammanträden har avböjts av föredragande departementschefen.

Vid remissbehandlingen av skolstyrelseutredningen har emellertid bl. a.
skolöverstyrelsen uttalat, att som allmän regel bör gälla, att ingen viktigare
fråga rörande viss skola eller dess lärarkår tages upp till behandling med
mindre än att representanter för vederbörande skola eller lärargrupp haft
tillfälle att inför styrelsen framlägga sina synpunkter.

Enligt min uppfattning räcker det inte med departementschefens allmänt
välvilliga uttalande i detta hänseende; det kan nämligen icke anses vara till
fördel för styrelsens arbete, om tillfälliga omständigheter skall få bli avgörande
för om en viss skolas ledare och/eller lärare skall bli kallade till
styrelsen för att direkt inför styrelsen redogöra för sina synpunkter på ett
visst deras skola berörande ärende eller om skolledarens uppfattning skall
förmedlas genom en annan skolledare.

Länsskolntimndens sammansättning

Det föreslås, att mellaninstanser för skolväsendet inrättas som nya, fristående
organ med en majoritet av förtroendevalda ledamöter och en minoritet
av pedagogiska fackmän. Av departementschefsuttalandet framgår, att
departementschefen anser, att den nya mellaninstansen är ett statligt organ.
Enligt min uppfattning borde denna grundinställning till mellaninstansen
motivera, att ledamöterna utses och förordnas av Kungl. Maj :t.

Med avseende på den principiella frågan om lekmannainflytande i mellaninstansen
och därmed på frågan om fördelningen av ledamöterna på lekmän
och pedagogiskt sakkunniga vill jag erinra om att lekmännens uppgift
är att tillföra förvaltningsorganet erfarenheter och synpunkter från medborgarkretsar,
som beröres av verksamheten, och att berika dess beslut med
allmänt medborgerlig erfarenhet, medan sakkunskapen representeras av
fackmän på det pedagogiska och administrativa området. Att mellaninstansens
verksamhet i görligaste mån måste hållas fri från gängse politiska bedömningar
och värderingar framgår av den redogörelse för dess arbetsuppgifter,
som finns på sid. 160—169 i propositionen. Under sådana omständigheter
synes icke den begränsning av fackmannainflytandet, som departe -

Motioner i Första kammaren, nr 613 år 1956

mentschefen i jämförelse med skolstyrelseutredningen föreslagit, höra komma
till stånd. Den av utredningen föreslagna avvägningen, som i själva verket
innebär, att mellaninstansen skulle bestå av tre lekmän, en fackman på
det administrativa eller judiciella området och tre pedagogiska fackmän,
synes mig väl motsvara de arbetsuppgifter, som skall åvila mellaninstansen.
Den svårighet att utse juristen, som tycks vara den huvudsakliga anledningen
till att departementschefen frångått utredningens förslag, övervinnes
helt, om man följer principen, att mellaninstansens ledamöter bör förordnas
av Kungl. Maj :t — i fråga om de tre lekmännen bör givetvis intet
hinder möta, att förordnandet sker efter förslag av vederbörande landsting
och stadsfullmäktige i stad utanför landsting. Genom en sådan anordning
skulle man eliminera den risk för förvecklingar mellan landstingsfria städer,
som kan befaras bli följden av Kungl. Maj :ts förslag. Det är också möjligt
att värdefullare personer ville ställa sig till förfogande för medlemskap i
länsskolnämnd, om Kungl. Maj :t utser ledamöterna.

.lag vill därutöver ifrågasätta en allmän anvisning av innebörd, att det
är önskvärt att vid utseende av de pedagogiska fackmännen beaktas, att
både folkskolestadiet och realskolestadiet blir representerade i nämnden.

Disciplinärendenas behandling

I propositionen föreslås, att de disciplinära befogenheter beträffande lärarpersonal,
som nu utövas av lokala kommunala styrelser, skall överflyttas
från dessa till länsskolnämnden. Likaledes skall skolöverstyrelsens befogenheter
gentemot lärare vid allmänna läroverk — dock icke i Stockholm
flyttas över dit. Ur lärarsynpunkt måste detta bedömas vara för folkskolans
och de högre kommunala skolornas del en förbättring men för de allmänna
läroverkens vidkommande en klar försämring.

Enligt min uppfattning har skolstyrelseutredningen på ett i och för sig
tillräckligt klargörande och tillfredsställande sätt motiverat, varför den
disciplinära myndigheten icke lämpligen bör ligga på den lokala myndigheten.
Denna kan således helt och hållet avföras från diskussionen. För
såväl skolmyndigheter som lärare bör det emellertid vara ett första rangens
intresse, att disciplinärenden handlägges på ett sätt, som garanterar största
möjliga enhetlighet och rättssäkerhet. Visserligen torde det icke kunna påstås,
att mellaninstanserna icke skulle sträva att visa oväld vid en eventuell
handläggning av disciplinärenden. Oväldig och i görligaste mån säker handläggning
av dylika ärenden förutsätter dock hos den -beslutande myndigheten
en betydande erfarenhet, eftersom det icke kan ges lagfästa regler för de
olika problem, som kan uppkomma. Enligt den statistik, som utredningen
förebringar för de 22 åren, 1928—1950, uppgår för folkskolestyrelsernas del
disciplinärendena endast till omkring 110, d. v. s. i genomsnitt ungefär två
per skolinspektörsdistrikt under den avsedda tidrymden eller fem per år.
Även om mellaninstansområdena nu kommer att ökas samt därtill kommer,

Motioner i Första kammaren, nr 613 år 1956

att de högre kommunala skolorna och de statliga skolorna lägges under
mellan instansens domvärjo, är det alldeles uppenbart, att disciplinfallen
inom varje länsskolnämnds område icke blir många eller så ofta förekommande,
att mellaninstansen får någon mera betydande erfarenhet av dessa
problem.

Beträffande det högre skolväsendets lärare torde egentligen disciplinärenden
vara relativt ännu mera sällsynt förekommande. Under en nära fyrtioårig
verksamhet inom den högre skolan har undertecknad aldrig kommit i
kontakt härmed. Klart är att en lärare kan begå misstag, som behöver korrigeras.
Detta sker emellertid säkrast genom ingripande från skolledarens
sida. Honom närmast tillkommer ansvaret för att verksamheten inom skolan
försiggår i tillbörliga former och på ett sätt, som vinner allmänhetens
förtroende. Ett ingripande av skolledaren i fråga om ett i och för sig obetydligt
missgrepp har dessutom den fördelen att det ej behöver draga med
sig publicitet, som försvårar för den felande att finna sig till rätta i den fortsatta
lärargärningen. Vi får inte glömma de psykologiska faktorernas vikt
i detta sammanhang.

Antalet disciplinärenden är alltså dess bättre icke flera än att man för ernående
av en enhetlig rättstillämpning måste koncentrera handläggningen
till instanser, som spänner över hela riket, nämligen vederbörande överstyrelser.
Man skulle på detta sätt vinna en större rättssäkerhet till ett förhållandevis
billigt pris — det kan nämligen icke göras gällande, att dessa överstyrelser
skulle på ett onödigt sätt bli betungade genom att få taga hand
om ärendena som första instans. Till saken hör vidare, att man genom en
sådan åtgärd icke skulle behöva försämra de statligt anställda lärarnas anställningsvillkor.

Utöver det anförda finns även ett annat sakligt skäl för att mellaninstansen
skall befrias från disciplinbefogenheterna. Det framgår av förarbetena,
att den egentliga pedagogiska inspektionen för de högre skolornas del i fortsättningen
liksom hittills skall utövas genom den centrala myndigheten. Enligt
min uppfattning är en förutsättning för utövande av disciplinär verksamhet,
att det disciplinära organet också har en fullständig inspektionsrätt.
Här må pepekas, att även om den omedelbara inspektionen av folkskoleväsendet
handhas av länsskolnämnden, har skolöverstyrelsen alltid en övergripande
rätt att även inspektera folkskolan och dess lärare.

Genom att tillmötesgå denna min uppfattning skulle man undvika det i
princip otillfredsställande förslaget enligt propositionen, att vissa lärare
skulle disciplinärt lyda under en länsskolnämnd, medan andra, nämligen
stockholmslärarna, skulle lyda under skolöverstyrelsen.

Läroverkens ekonomiska förvaltning

I propositionen hemställes om bemyndigande för Kungl. Majrt att, därest
de formella hinder, som nu finns, undanröjes, bestämma i vilken omfattning

Motioner i Första kammaren, nr 613 år 1956

de allmänna läroverkens ekonomiska förvaltning må överflyttas på kommunen,
där läroverket är beläget.

Den aktualiserade frågan synes vara av stor principiell räckvidd, och då
propositionen icke mer än antydningsvis ger en uppfattning om hur problemet
kommer att lösas, finner jag, att det begärda bemyndigandet icke bör
lämnas. Icke minst med hänsyn till de synpunkter, som riksdagens revisorer
(1938/39, § 7, och 1944/45, § 10) framfört ävensom riksdagens ställningstagande
i ett tidigare isammanhang, varvid ifrågasattes viss lagstiftning av
besläktad karaktär (jfr tredje särskilda utskottets utlåtande 1940:2) synes
riksdagen själv böra få taga ställning till de anordningar, som kan komma
att föreslås för överförande av de allmänna läroverkens ekonomiska förvaltning
från rektor till kommunerna.

Med stöd av det anförda hemställes,

att riksdagen vid behandling av proposition nr 182 ville
besluta

1) att endast så till vida bifalla Kungl. Maj :ts förslag, att
bestämmelserna om gemensam skolstyrelse skall gälla i
skoldistrikt eller i sådan del av skoldistrikt, där försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola bedrives,

2) att hos Kungl. Maj:t hemställa om förslag till nästa
års riksdag beträffande ett planerings- och samarbetsorgan
för i övriga skoldistrikt existerande skolstyrelser respektive
statliga skolledare,

3) att i överensstämmelse med ovannämnda yrkanden
den byråkratiska överbyggnaden över skolväsendet reduceras
till rimliga proportioner,

4) att ärende berörande viss skola eller dess lärarkår icke
må upptagas till behandling med mindre skolans rektor
och/eller representant för lärarkåren beretts tillfälle deltaga
i sammanträdet,

5) att ledamöternas antal i mellaninstansen skall vara sju,
därav tre fackmän på det pedagogiska området i enlighet
med skolstyrelseutredningens förslag, en förvaltningsjurist
eller domare samt därutöver ytterligare tre lekmän samt att
ledamöterna skall förordnas av Kungl. Maj :t,

6) att respektive överstyrelser skall fungera som disciplinmyndigheter
i första instans och i andra hand att i vart fall
för lärare vid det högre statliga eller kommunala skolväsendet
respektive överstyrelse skall utgöra den disciplinära
myndigheten,

7) att eventuella förslag rörande de allmänna läroverkens

Motioner i Första kammaren, nr 614- år 1956

ekonomiska förvaltning i här berört hänseende skall underställas
riksdagen efter utredning i ärendet.

Stockholm den 30 oktober 1956

Sven Em. Ohlon

Nr 614

Av herr Arrhén m. fl., i anledning av Kungl. Maj. ts proposition
med förslag till skolstyrelselag in. m.

I proposition nr 182 föreslås, att vid sammanträde med skolstyrelsen eller
inom densamma bildad avdelning skolchefen skall närvara. Tvingande bestämmelser
om rätt för övriga skolledare i en kommun att närvara vid styrelsens
sammanträden har avböjts av föredragande departementschefen.

Vid remissbehandlingen av skolstyrelseutredningen har emellertid bl. a.
skolöverstyrelsen uttalat, att som allmän regel bör gälla, att ingen viktigare
fråga rörande viss skola eller dess lärarkår tages upp till behanding med
mindre att representanter för vederbörande skola eller lärargrupp haft tillfälle
att inför styrelsen framlägga sina synpunkter.

Enligt vår uppfattning kan det emellertid inte räcka med departementschefens
allmänt välvilliga uttalande i detta hänseende; det kan nämligen
icke anses vara till fördel för styrelsens arbete, om tillfälliga omständigheter
skall få bli avgörande för om en viss skolas ledare och/eller lärare
skall bli kallade till styrelsen för att direkt inför styrelsen redogöra för sina
synpunkter på ett visst deras skola berörande ärende eller om skolledarens
uppfattning skall förmedlas genom en annan skolledare.

Med stöd av det anförda hemställes,

att riksdagen vid behandling av proposition nr 182 måtte
besluta, att ärende berörande viss skola eller dess lärarkår
icke må upptagas till behandling med mindre skolans rektor
och/eller lärarkåren beretts tillfälle deltaga i sammanträdet.

Stockholm den 30 oktober 1956

Erik Arrhén

Carl Eskilsson

Tage Magnusson