Motioner i Första kammaren, nr 5Oi år 1956 (Motion 1956:504 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, nr 5Oi år 1956

Nr 504

Av herr Arrhén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m.m.

Mot bakgrunden av uppgiften i proposition nr 80, s. 9, att drygt en fjärdedel
(26,9 procent) av de i kunskapsämnen på högstadiet inom försöksverksamheten
tjänstgörande saknat egentlig lärarutbildning, att huvuddelen
(44,8 procent) av de på högstadiet tjänstgörande var folkskollärare
utan 23-gradsbehörighet, ter sig notiserna om den pedagogiska instruktionsverksamheten
i samband med kurser, pedagogiska dagar och auskultationer
knappast imponerande. Att nio tvådagarskurser ordnats av tretton regionala
samarbetskommittéer tyder inte på någon alltför intensiv verksamhet.
Att tre konsulenter med i huvudsak pedagogisk-administrativa uppgifter
besökt 46 försöksdistrikt under 89 dagar sammanlagt ter sig inte heller
övertygande, lika litet som att 67 deltidsanställda konsulenter i denna egenskap
tjänstgjort tillhopa 364,5 dagar, vilket gör 5,44 dagar på var och en.
Det förefaller, som om försöksavdelningens i SO möjligheter att stå i intim
kontakt med arbetet ute på fältet vore tämligen begränsade, ett förhållande,
som torde ha sin orsak i organisatoriska svårigheter, vilka närmast synas
ha sin orsak i njugghet från statsmakternas sida vid anslagsbevillningen.
I dessa avseenden har Kungl. Maj :t vid denna riksdag föreslagit vissa förstärkningar.
De synas, även om de icke helt tillmötesgått SÖ:s förslag, vara
i mycket hög grad berättigade.

Det stora bekymret vid försöksverksamheten är nu som tidigare bristen
på kompetenta lärare. »Då det bör vara ett mycket starkt intresse för den
kvalificerade lärarkåren i landet att medverka i försöksskolans pedagogiska
arbete, är det min allvarliga förhoppning», skriver departementschefen,
»att de ordinarie lärartjänsterna på högstadiet skall snarast möjligt besättas
i betydligt större omfattning än hittills.» Av 155 ordinarie adjunktstjänster
i Ca 29—27, som fr. o. m. läsåret 1954/55 tilldelades försöksverksamhetens
skolor, ha hittills endast 35 besatts med ordinarie innehavare.
Även i andra lönegrader är intresset ytterst behärskat. »Utan medverkan
av dylika lärare i försöksverksamheten är det risk», säger deparlementscheren,
»att enhetsskolan i pedagogiskt hänseende kan få en utformning,
som icke motsvarar de resultat, som verkligen kan nås med en erfaren och
kvalificerad lärarkår.»

Om anledningen till dessa högst beklagliga förhållanden, vilka även göra
sig gällande bland folkskollärarna (»23-orna»), kunna många omständighe -

Motioner i Första kammaren, nr 5Oi är 1956

ter anföras. Det förefaller emellertid av försöksavdelningens årsredogörelse,
som om en av anledningarna vore att söka däri, att man från officiellt
håll fortfarande, i trots av vad från lärare inom försöksverksamheten under
åratal hävdats, synes stå avog till kraven på klassdifferentiering inom högstadiet.
Departementschefen synes närmast med beklagande konstatera att
»hos den mycket heterogena lärarkåren i högstadiets läroämnen under det
gångna läsåret en ganska kompakt majoritet rådde för en klassdifferentiering
i större eller mindre omfattning» samt att t. o. in. på mellanstadiet
intresset för en differentiering inom klassens ram var »ganska svalt».
Endast 26,3 procent förordar denna utväg men de övriga vill ha klassdifferentiering
»i större eller mindre omfattning».

Departementschefen framhöll i fjol och gör det också i år, att detta måste
bero på att »man måst gå till verket utan det pedagogiska förarbete, som
alltifrån början ansetts oundgängligen nödvändigt». Statsrådet vill i år
också erinra om »att systemet med klassdifferentiering alltefter ämnesvalet
ej innebär någon definitiv uppsortering av eleverna från och med sjundeklassen,
eftersom systemet alltid är kombinerat med rätt till övergång från en
tillvalsgrupp till en annan» (kurs. här). Bägge dessa synpunkter äro enligt
min mening mindre väl grundade. Det »pedagogiska förarbete», som det här
talas om, torde närmast åsyfta skolornas utrustning samt möjligheten att i
klasserna under klass 7 tillämpa B-skolornas undervisningsmetoder. Vad
den senare synpunkten angår torde efter införandet av nya timplaner och
huvudmoment (1955), vari alternativkurser ingå från klass 7, den övergång,
varom departementschefen talar, endast i sällsynta undantagsfall bli
möjlig för de elever, som icke redan i klass 7 inriktade sig på g-linjen. I
ena fallet saknas alltså de pedagogiska förutsättningarna, i andra fallet har
den förespeglade möjligheten försvunnit genom, förvisso högst nödvändiga,
organisatoriska åtgärder. Det beklagliga i delta sammanhang är, att man
dröjt i fem år med att vidtaga dylika ur elementär pedagogisk synpunkt
mycket näraliggande åtgärder, där uraktlåtenheten fått gå ut över försöksverksamhetens
elever och föräldrar. Det är likaledes att beklaga, att man
först så sent som i fjol (Allmänna försöksskolebestämmelser, § 12: 7; Aktuellt
från SO 1955: 26) gav större möjligheter att i undervisningen hålla
klasserna 9 g och 9 a var för sig. Resultatet av denna försummelse har
likaledes svårt hämnat sig på elevernas bekostnad. Däremot förefaller det
mig riktigt, att försöken med undervisning i odifferentierade klasser hänvisas
till de statliga försöksskolorna. Denna del av försöksverksamheten
har en stor betydelse för de delar av landsbygden, som ej får sina högstadier
förlagda till nog stora centralskolor.

Departementschefen framhåller vidare, alt enligt hans mening »en ökad
omfattning av försöksverksamheten är angelägen», närmast motiverad av
att man vill få »sammanhängande försöksregioner» och att erhålla »det

Motioner i Första kammaren, nr 501 är 1956

tillräckligt representativa urval i olika hänseenden som från vetenskapliga
synpunkter kräves». Vikten av att skapa sammanhängande försöksregioner
framhölls av utomstående redan vid försöksverksamhetens start. Ett för
landet representativt urval av ett eller flera inspektionsområden hade bl. a.
även givit bättre möjligheter att ge ett begrepp om de framtida kostnaderna
för den nya skolan. I detta avseende arbetade emellertid försöksverksamheten
till en början tämligen planlöst med mera eller mindre slumpvis
valda försöksdistrikt, utan inbördes regional förbindelse. Då departementschefen
nu uttalar önskemål om »sammanhängande försöksregioner» synes
mig emellertid villkoret vara, att man dels iakttager, att utvecklingen hittills
likväl medfört, att dylika regioner, då det gäller kategorien städer och
tätorter, redan finnes, inte minst efter tillkomsten av försöksområdet »Söder
om Söder» i Stockholm, dels alt behovet i övrigt kan fyllas genom att
man inriktar sig på att få fram ett eller ett par representativa områden, där
landsbygden och dess förhållanden dominera, allt i överensstämmelse med
en grundläggande uppfattning om att det rör sig om en försöksverksamhet
och inte om något annat. I detta sammanhang bör man även bringa i erinran,
att departementschefens tal om att »det för närvarande förefinnes ett mycket
starkt kommunalt intresse för denna skoltvp (försöksverksamhet med
enhetsskoleorganisation), vars tillkomst ju i första hand grundas på ett
frivilligt kommunalt åtagande», måste ses mot bakgrunden av rådande förhållanden
beträffande statsbidragsbestämmelserna, vilka senast påpekats av
realskoleutredningen och föranlett den till att förorda ändringar i syfte
att under en övergångstid för kommunerna tillåta större rörelsefrihet.

Departementschefen har i proposition nr 80 även yttrat sig om det näraliggande
behovet av en sammanfattande utredning om försöksverksamhetens
resultat, varom man redan skulle ha talat i proposition nr 70 vid 1950
års riksdag. Departementschefen hade emellertid där skrivit (Hemställan,
p. 13): »För den försöksverksamhet, som förut nämnts eller i övrigt befinnes
påkallad, skola erforderliga betingelser skapas genom utbyggnad av
statens psykologisk-pedagogiska institut och skolöverstyrelsen.» Särskilda
utskottet preciserade 1950 sin mening sålunda: »Ledning och redovisning
av försöksverksamheten i dess helhet skall handhavas av skolöverstyrelsen
med för ändamålet behövlig förstärkt organisation och erforderliga betingelser
i övrigt skapas genom utbyggnad av statens psykologisk-pedagogiska
institut och andra lämpliga åtgärder.» Det samarbete mellan Sö:s försöksavdelning
och statens psykologisk-pedagogiska institut, som både departementschef
och riksdag på särskilda utskottets förslag 1950 förordade, i
syfte att bearbeta resultaten av den pågående försöksverksamheten, kom
aldrig till stånd annat än i en ytterst begränsad omfattning. Departementschefen
hade vidare 1950 talat om, att »mot slutet av 1950-talet kan tiden
vara inne för en sammanfattande utredning i differentieringsfrågan, varvid

Motioner i Första kammaren, nr 504 dr 1956

praktiska och vetenskapliga erfarenheter böra kunna samarbetas till en hållbar
grund för den organisation, som sedan successivt skall genomföras»
(.kurs. här).

Departementschefen synes i år icke ha uppmärksammat, att den utredning,
som 1950 års departementschef och 1950 års riksdagsbeslut talade om,
skulle gälla differentiering sfrågan enbart, eftersom man -förutsatte, att den
vetenskapliga bearbetningen av försöksverksamhetens resultat skulle kontinuerligt
pågå under hela försökstiden. Departementschefen har emellertid
i årets proposition använt sig av de nyss citerade orden för att motivera ett
behov av »en sammanfattande utredning i skolfrågorna». Denna ståndpunkt
representerar alltså en glidning från intentionerna i 1950 års riksdagsbeslut,
vilken borde ha angivits. Strängt sakligt sett är skrivningens
ordval nu (prop. nr 80, s. 40) oriktigt. Jag påpekar även, att departementschefens
resonemang om »lärarhögskolans pedagogiska institution», om statens
psykologisk-pedagogiska instituts uppgifter m. m. föres efter väl hypotetiska
metoder, mot bakgrunden av uttalanden i en utredning (SOU 1955:
11, psykologutredningen) och en till nästa år utlovad proposition i ämnet.
Det är därvid att märka, att skolöverstyrelsen i sin petitaskrivelse i år själv
anmärkt, att styrelsen haft svårigheter att ge redogörelse om försöksverksamhetens
resultat, »enär statens psykologisk-pedagogiska institut, som
härvidlag skulle ha biträtt överstyrelsen, ännu ej erhållit den förstärkning,
som i 1950 års riksdagsbeslut förutsattes». Även psykologutredningen räknar
med en förstärkning av statens psykologisk-pedagogiska instituts »resurser
enligt 1950 års skolbeslut» i samband med förslaget att låta institutet
uppgå i en pedagogisk forskningsinstitution vid vår första lärarhögskola.
Det är alltså resurserna inom statens psykologisk-pedagogiska institut,
som enligt 1950 års skolbeslut skola utökas och icke, som departementschefen
skriver, »den pedagogiska institutionens (vid lärarhögskolan) personella
resurser». Dessa distinktioner böra uppmärksammas icke blott för
propositionens skrivsätt utan även för att förebygga felaktiga praktiska
slutsatser i fortsättningen.

Jag erinrar vidare om att 1950 års skolbeslut även innehåller följande
sats: »Riksdagen synes böra hållas underrättad om försöksverksamhetens
gång. Utskottet förutsätter, att årliga redogörelser lämnas exempelvis i samband
med Kungl. Maj :ts förslag rörande anslagsberäkning för försöksverksamheten.
» Denna principiella deklaration kan riksdagen självfallet icke
rygga. En modifiering av den art, som departementschefen föreslår i proposition
nr 80, kan emellertid på de skäl, som där anges, godtas. Likväl bör
riksdagen alltid erhålla en rättvisande, årlig redogörelse för allt, som pågår
inom försöksverksamhetens område även i fortsättningen.

Departementschefen framhåller bl. a. även, att undervisningen inom 9 y
i vissa ämnen bör läggas upp så, att elever, »som har planer på fortsatta stu -

Motioner i Första kammaren, nr 50i år 1956

dier även i skolor på gymnasiestadiet», ej ha behov av kompletteringar
annat än i mindre utsträckning. Denna synpunkt är enligt förutsättningarna
för resonemanget i propositionen värd beaktande. I detta sammanhang torde
det emellertid vara på sin plats att påpeka, att försöksverksamheten hittills
icke heller synes ha lyckats föra sina elever fram till ett studiemål, som
tillåter dem att utan kompletteringar fortsätta med gymnasieundervisning.
Om detta skall bli regel även i fortsättningen, skymtar här behovet av en
ny skolorganisation, ett slags »kompletteringsskola», sedan eleverna lämnat
den nioåriga enhetsskolan bakom sig. Den synes bli lika nödvändig efter
genomgång av 9 g som 9 a och 9 y för de elever, som syfta längre. I all synnerhet
bli dylika uppläggningar av elevernas studiegång till skada för
eleverna i 9 g, vilka tänka sig att fortsätta studierna på gymnasielinjerna.
Försöksverksamhetens ledning synes själv icke vara övertygad om att de
försök till korrektiv härvidlag, som vidtagits genom 1955 års nya timplaner
och huvudmoment, skola visa sig till fyllest. Resultaten av de nya timplanerna
anser man sig icke kunna bedöma förrän efter 1958 och man förutsätter
därvid behov av nya ändringar. Detta innebär, att hundratals elever
på högstadiets g-linjer komma i ett sämre läge än de elever, som gått genom
realskolor av vanlig typ. Det kan ifrågasättas, om det i längden blir möjligt
att stå till svars för en dylik misshushållning med hjärnor och pengar.
Kompletteringar innebära förlust i tid och bli därför kostsamma både i ett
kortare och längre perspektiv. Den intellektuella standarden på g-linjen är
vidare i allmänhet sådan, att eleven mycket väl kunnat tillägna sig det erforderliga
kunskapsmåttet, om uppläggningen av kurserna inför det kända
studiemålet — fortsatt gymnasieundervisning — varit en annan. Som riskerna
för eleverna i dessa avseenden te sig uppenbara, kan det ifrågasättas,
om ej dagens underdimensionerade undervisning, som av någon anledning
synes särskilt intressera försöksverksamhetens ledning, borde förläggas till
de statliga försöksskolorna, som departementschefen synes ha för avsikt
att föreslå för budgetåret 1957/58. Den skada, som en otillräcklig undervisning
innebär, bleve då, vad eleverna angår, begränsad.

Hur resultatet av dessa alltför sent föreslagna försöksskolors arbete i
övrigt skall kunna tillgodogöras vid den »sammanfattande utredning» om
försöksverksamhetens erfarenheter, som departementschefen talar om, undandrager
sig ett bedömande.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition
nr 80 måtte taga hänsyn till de synpunkter, som här
angivits.

Stockholm den 20 mars 1956

Erik Arrhén