Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket
Motion 1961:541 Första kammaren
2
Motioner i Första kammaren, nr 5hl år 1961
Nr 541
Av herr Gezelius, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 13,
med förslag till lag om ändring i vattenlagen.
(Lika lydande med motion nr 640 i Andra kammaren)
Frågan om möjligheterna att skydda enskild rätt som beröres av ansökningar
om byggande i vatten enligt bestämmelserna i vattenlagen var redan
i samband med förarbetena för 1918 års vattenlag föremål för ingående
prövning. I Kungl. Maj:ts proposition nr 128/1918 (sid. 330) lämnades en
ingående redogörelse för detta svårlösta problem. Härvid framhölls särskilt
det olämpliga i att det allmänna ombudet — kammarkollegium — även
skulle biträda med råd åt enskilda sakägare som berördes av ansökningarna.
Emellertid begränsade sig departementschefen till att föreslå den form
av rådgivning som framgår av bestämmelserna i 11 kap. 35 §. Vid utskottsbehandlingen
(3:e särskilda utskottets 1918 utlåtande nr 1 sid. 79) yrkades
motionsvis att ombudet eller ombuden icke blott skulle biträda med ”kostnadsfria
råd” utan även med ”kostnadsfria dåd”. Någon ändring vidtogs
likväl icke i propositionens förslag till den nämnda paragrafens utformning.
Förhållandena i fråga om vattnet och dess utnyttjande hava efter 1918
utvecklats på ett sätt som lagstiftarna vid nämnda tidpunkt varken kunde
förutse eller ens ana. Följden härav har blivit att vattenlagen numera praktiskt
taget varje år är föremål för ändringar eller tillägg samtidigt som
själva grundprincipen förblivit oförändrad, att vatten må tagas i anspråk
för skiftande ändamål från energiutvinning till recipient för giftiga och på
annat sätt skadliga ämnen. Det kunde vara intressant att utförligare belysa
följderna av dessa ingrepp i naturförhållandena, men då riksdagen för
ett par år sedan beslutat om en utredning för att klarlägga följderna av
nämnda åtgärder inom ett helt nederbördsområde — den s.k. emåutredningen
— och denna numera pågår, torde det i sinom tid bliva klarlagt såväl
vilka fördelar som nackdelar som uppstå genom de i vattenlagen medgivna
ingreppen i den naturliga vattenföringen. Jag finner därför ingen
anledning att i detta sammanhang närmare ingå på denna fråga. Däremot
vill jag fästa uppmärksamheten på att i proposition nr 13/1961 föreslagits
att det skulle tillkomma nya parter, vilka berättigas att bygga i vattnet enligt
bestämmelserna i vattenlagen. I propositionens 2 kap. 9 § föreslås att
kronan eller kommun i eller invid vattenområde berättigas vidtaga åtgärd,
som är önskvärd från naturskydds- eller hälsosynpunkt, samt taga i anspråk
för sådant ändamål erforderligt vatten. Kompletterande bestämmelser
härtill återfinnas i 2 kap. 31 och 36 §§.
Motioner i Första kammaren, nr 541 år 1961
3
Sammanfattningsvis kan således konstateras att vattenlagen och dess
tillämpning numera ställer oändligt mycket större krav i fråga om utredning
och bevisning på den, vars rätt beröres av ansökningar eller övriga
åtgärder i vattnet, som kunna bliva föremal för domstolsprövning, än vad
som 1918 ingav såväl Kungl. Maj :t som utskottet betänkligheter och som
föranledde bestämmelserna i vattenlagens 11 kap. 35 § och därefter 1920
liknande bestämmelser i 10 kap. 42 §.
Bestämmelserna i 11 kap. 35 § torde särskilt vad beträffar andra stycket
med dess omständliga procedur hava kommit till ytterst ringa utnyttjande.
En sakkunnig rådgivare skulle i trots härav otvivelaktigt vara av utomordentligt
värde icke blott för den som beröres av ingreppen i vattnet utan
även för den sökande och vattendomstolarna vid malens handläggning, vilket
även uttryckligen framhålles i 1918 års proposition. Obefogade eller på
felaktigt sätt framförda yrkanden kunde på ett tidigt stadium antingen
helt elimineras eller givas en sådan form, att de komme att överensstämma
med lagens mening. Rättegångsförfarandet skulle härigenom till alla berörda
parters fördel avsevärt förenklas.
I den mån bestämmelserna i proposition nr 13/61 2 kap. 9, 31 och 36 §§
vinner riksdagens gillande kommer kronan genom kammarkollegium eller
annat ombud i direkt partsförhållande till enskilda intressen i ett stort
antal vattenmål. Allmänt ombud kan rimligtvis i så fall icke uppträda både
som part och som rådgivare på sätt lagen förutser såväl i 10 kap. 42 § som
i 11 kap. 35 §. Det torde därför vara ofrånkomligt att rådgivningsinstitutet
gives en annan utformning än vad hittills varit bestämt i lagen. I samband
med kungörelseförfarandet skulle det åligga vattenrättsdomaren eller synemannen
att dels till vederbörande sakkunnige översända handlingarna i
målet, dels uppgiva den sakkunniges adress, där kostnadsfria råd kunde erhållas.
De sakkunniga rådgivarna böra givetvis hava varken rätt eller skyldighet
att aktivt deltaga i själva rättegångarna eller syneförrättningarna,
utan detta bör som hittills handhavas av särskilt befullmäktigade rättegångsombud
i det fall den berörda parten så anser erforderligt. Däremot
böra de sakkunniga rådgivarna vara berättigade att närvara vid syne- och
rättegångsförhandlingama.
Det har visat sig att de kostnadsfria råden, varom bestämmelse finnes i
ovan omförmälda kapitel, endast anses gälla i första instans, varemot ersättningen
för rådgivningen i högre instans prövas enligt bestämmelserna
i rättegångsbalken. Med anledning härav bör 11 kap. 65 § kompletteras med
en sådan bestämmelse att rådgivningen är kostnadsfri ända till dess förrättning
eller dom vunnit laga kraft. En syneförrättning resp. ansökan
innebär i och för sig i regel intet motsatsförhållande mellan tvenne parter
utan är enbart en fråga — visserligen i och för sig mycket komplicerad
där nytta och skada skola prövas emot varandra och på grundval härav
4
Motioner i Första kammaren, nr 511 år 1961
den skadelidande åtnjuta ersättning efter vissa i lagen fastställda regler.
Att den som beröres av nyssnämnda ingrepp därför är i minst lika stort
behov av rådgivning i högre instans som i vattendomstolen torde vara
uppenbart. Det måste ur rättsvårdens synpunkt förefalla betänkligt att mål
i högre instans skulle tillmätas så ringa betydelse att part i detta fall icke
anses vara i behov av den kostnadsfria rådgivningen, som tillförsäkras
honom i underdomstol.
På grund av de ändrade rättsförhållanden som inträtt bl.a. genom den
föreslagna utvidgningen i vattenlagens 2 kap. 9, 31 och 36 §§ torde det vara
ofrånkomligt att KK den 1 november 1946 om förprövning rörande åtgärder
till motverkande av vattenförorening m.m. samt KK 24 april 1953 angående
förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen gives en ändrad utformning.
Kronan eller kommun komma hädanefter, om förslaget vinner laga
kraft, att själva i många fall stå som sökande vid förprövningama, samtidigt
som de skulle företräda allmänna och enskilda intressen som beröras
av deras egna ansökningar. Uppenbarligen en ohållbar dubbelställning. Jag
föreslår därför att de nämnda kungörelserna ändras så, att den som beröres
av de i dessa omförmälda anläggningarna på ett tidigt stadium beredes
möjlighet att sätta sig in i de planerade anläggningarna och därvid
berättigas till kostnadsfria råd genom en särskilt förordnad sakkunnig.
Under hänvisning till vad ovan anförts hemställes,
1) i första hand, att riksdagen ville i anslutning till handläggning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 13/1961 även till
prövning upptaga fråga om översyn av bestämmelserna i
10 kap. 42 §, 11 kap. 35 § och 65 § första stycket samt KK
den 1 november 1946 och 24 april 1953, så att dessa bringas
i överensstämmelse med de i motionen framförda förslagen;
2) i andra hand att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en utredning av hela problemet med den
kostnadsfria rådgivningen i vattenmål.
Stockholm den 30 januari 1961
Birger Gezelius
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket