Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket
Motion 1968:594 Första kammaren
Motioner i Första kammaren, nr 594 år 1968
1
Nr 594
Av herr Nilsson, Ferdinand, om utbyggnad av Södertälje kanal.
De inre vattenvägarnas och farledernas utbyggnad i Sverige förtjänar
större uppmärksamhet än vad som hittills kommit den till del. Kanaltrafikutredningens
betänkande har tyvärr inte heller belyst transportmöjligheterna
på rätt sätt, eftersom det i detta förutsatts en upprustning och modernisering
av järnvägs- och vägtransporterna, medan för sjöfartens del en motsvarande
teknisk utveckling inte analyserats. Här kan nämnas att i betänkandet
om Vänerns och Vätterns förbindelser med Västerhavet förutsatts
vägförbindelser avsedda för 10 tons axeltryck och 16 tons boggitryck, men
som bekant har för lastbilstrafiken fordonslängden maximerats till 24 meter
och axeltrycket till 8 respektive boggitrycket till 12 ton. Först på 1980-talet
kan man räkna med motorvägar lämpliga för tung trafik på sträckan Trelleborg—norska
gränsen och Göteborg—Stockholm. Det har också sagts att
kostnaden för den föreslagna nya kanalen Uddevalla—Vänersborg i storleksordning
skulle motsvara ca 15 kilometer modern motorväg. Självfallet
skulle den åstadkomma en transportkapacitet som på vägsidan endast kan
erhållas med flermiljardinvestering. Därtill kommer att den uppmärksammade
västtyska Leber-planen för den kontinentala trafiken ifrågasatt lämpligheten
av att tung last tillföres vägtrafiken med hänsyn till de kostnader
detta förorsakar samhället, vilka den tunga trafiken inte kan bära utan
subvention från samhället eller privatbilismen. I stället förordas ett överförande
av trafik från väg till järnväg samt därutöver en allmän upprustning
av trafiken på de inre vattenvägarna. Den tekniska rationaliseringen
har för sjöfartens del givits prioritet och innefattar bl. a. ett sammanförande
av mindre företag i större enheter. Även i Sverige har sjöfartens tekniskt
betonade utveckling för t. ex. vänertrafikens del tagit sig uttryck i att
Ahlmarksrederiet fram till våren 1969 tillförts 8 nybyggda fartyg för 31
milj. kr. avsedda för lift on lift off-trafik. Rationaliseringen kan komma att
i Sverige liksom i andra länder medföra helt nya tekniska lösningar för
den inre sjöfarten liksom för kustsjöfarten. Mindre enheter som sammankopplas
till större med en påskjutande bogserbåt är en vanlig utvecklingslinje.
Andra är anordningar som syftar till att eliminera lossnings- och
lastningstid i hamnarnas terminaler samt att åstadkomma samtrafik utan
omlastning eller lagring mellan järnväg—sjöfart och väg—sjöfart efter
roll on roll off-systemet.
Det skulle föra för långt att här beröra alla tänkbara utvecklingsmöjlig1—Bihang
till riksdagens protokoll 1968. 3 sand. Nr 59b
2
Motioner i Första kammaren, nr 594 år 1968
heter. Det torde emellertid stå klart att man inte med utgångspunkt från
hittillsvarande förhållanden kan dra slutsatser om framtida lönsamhet. Fri
konkurrens mellan trafikmedlen tvingar under likartade undervägsvillkor
fram nya lösningar. Till denna tekniska evolution måste hänsyn tas när
lönsamheten hos farleds- och kanalprojekten bedöms. Detta gäller i hög
grad frågan om vänerförbindelserna och i ännu högre grad den nu aktuella
frågan om fördjupning av Södertälje kanal, där tre alternativ redan föreligger
färdigutredda: 7,5 meters djup, 9,2 meters djup och 9,7 meters djup.
Det synes vara riktigt att nu i första hand söka uppnå en snabb lösning
av problemen kring utbyggnaden av Södertälje kanal. Där är också möjligheterna
att »flytta kusten inåt landet» störst och kostnaderna i förhållande
till tänkbar trafikökning även på kort sikt lägst. Det hindrar inte
att det kan vara riktigt att söka uppnå en lösning av väner- och mälarfrågorna
i ett sammanhang, om så tidsmässigt är möjligt.
Vissa utvecklingstendenser inom sjöfarten hänger samman med framtidsbedömningen
av sjötransporterna och måste därför beröras. De i specialfartyg
för containertransporter engagerade rederierna har uttalat ett intresse
för att bl. a. i samarbete med järnvägen och andra transportföretag
i land söka samla all eller åtminstone huvuddelen av containertrafiken till
en enda skandinavisk hamn, och denna skulle då vara Göteborg, som har
det för dessa fartyg bästa terminalläget. Kapitalkostnaden är per fartyg
räknat så utomordentligt stor och systemets lönsamhet så beroende av
kortaste möjliga hamntid — en rundresa som förr tog 72 dagar är nu beräknad
för 28 dagar — att fartygen endast kan anlöpa en hamn, dit godset måste
dras samman. Detta planeras ske förutom på landsvägen genom små, rationella
fartyg för containertransport, s. k. feederfartyg. Endast Göteborg skulle
därmed kunna ge tillräckligt godsunderlag för linjetrafik med de stora
containerfartygen — Atlantic Saga är t. ex. på 15 725 ton dw, men till följd
av att containerlast tar stort utrymme lika rymligt som ett 40 000 tons
bulklastfartyg. Alternativet skulle inte vara t. ex. linjetrafik på flera hamnar
eller kanske ens på Stockholm utan att den skandinaviska trafiken gick
direkt till förslagsvis Rotterdam med feederfartygen. Det skulle givetvis göra
hela den skandinaviska marknaden ur exportsynpunkt till en andrahandsmarknad
med särskild belastning på transportkostnaderna jämfört med
kontinenten.
Det finns ingen anledning att inte beakta den transportpolitik som är
för handen hos de i containertrafik engagerade rederiföretagen. Men det
innebär inte att utvecklingen kommer att medföra att Göteborg nödvändigtvis
blir den enda stora exporthamnen. Sjöfartens utveckling har under
loppet av ett par årtionden gång på gång kommit alla prognoser på skam.
Avgörande för de stora containerfartygens liksom alla fartygs lönsamhet
är inte i och för sig förhållandena i en viss hamn utan att antalet hamnanlöpningar
blir få och att fartygen kan gå fullastade. Även om systemet
Motioner i Första kammaren, nr 594 år 1968 3
syftar till att dra samman all containerfart till Göteborg så är det därmed
inte säkert att det verkligen blir så. Godsunderlaget i mälarregionen inklusive
Stockholm är så stort att även därifrån kan fartyg gå fullastade. Med hänsyn
till de längre distanserna kanske de bör ha ännu större kapacitet. Nya,
snabbare, större och bättre fartygstyper finns redan på ritborden. Den högre
undervägskostnaden för ett stort fartyg får också ses mot vad flera mindre
kostar för samma sträcka. Det kan mycket väl tänkas att feederfartygen
i själva verket kommer att få till uppgift att dra samman last från alla
hamnar där linjefartyg inte kan få full last till sådana hamnar där underlag
för linjetrafik finns — och det kan trots allt bli flera än en, kanske flera
än två.
Hela mälarområdet och infarten till detta erbjuder intressanta möjligheter
för framtiden också därför att hamnarna där är lätt tillgängliga för åretrunttrafik,
då isbrytningen inte innebär några problem. Farledsförhållandena
är betydligt gynnsammare i detta avseende än för Stockholms hamn,
där isvallarna längs kusten kan vara svårt hindrande för sjöfart. Stockholms
hamn har också av företrädare för staden ansetts behöva en komplettering
i söder vid t. ex. Nynäshamn just för containertrafik m. in. En sådan hamn
skulle dock få mycket besvärlig transportanknytning till sitt uppland norr
om Stockholm och norr om Mälaren.
Det äi inte minst i detta sammanhang som nya hamnlägen bör diskuteras,
men då innefattar de i samtliga fall tillgång till en farled för stora fartyg
genom Södertälje. Man kan t. ex. tänka sig ett nytt hamnläge någonstans
mellan Bålsta och Bro, där vissa industrianläggningar med hamn redan
finns och där infartsdjupet i Södra Björkfjärden, Prästfjärden och Norra
Björkfjärden hela vägen är tillräckligt för även mycket stora fartyg. Frågan
bör intressera inte enbart Stockholms stad eller vara en angelägenhet för
kuststäderna utan lika mycket statsmakterna med hänsyn till de väldiga
väg- och brokostnader som blir en följd av en ny hamn i kustläge med landförbindelser
norrut som förutsättning. Det är inte för mycket att här tala
om extra miljardkostnader sedda mot de 100—300 miljoner som kan komma
i fråga i Södertälje beroende på vilka alternativ som genomföres.
Med hänsyn till vad som här sagts om behovet av större fartyg bör även
mindre farledsförbättringar i Södertälje ske med hänsynstagande till den
framtida utvecklingen, som kanske inte kan fullt bedömas förrän om ytterligare
några år. Både container-, enhetslast av annat slag och bulklast liksom
oljetransporter befinner sig under stark omvandling. Härtill kommer
gastransporter.
Hur alarmerande situationen egentligen är på denna punkt framgår av
de något naiva resonemang som förs på sina håll om konsekvenserna av
för framtiden kapacitetsbegränsande natur. Aktuell har den nya bron över
Södertälje kanal varit, där mälarstäderna önskat en farledsbredd om minst
39 meter men sjöfartsstyrelsen accepterat en bredd om 35 meter sedan det
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 3 sand. Nr 594
4
Motioner i Första kammaren, nr 594 år 1968
stått klart att krav skulle ställas på sjöfartsstyrelsen att eljest med höjda
kanalavgifter finansiera merkostnaden för brobygget. Därefter har österbygdens
vattendomstol i domskäl konstaterat att södertäljebrons tillkomst
inte medför annan förändring av framkomstmöjligheterna än att vissa
fartyg inte kan passera utan att bron öppnas. Med farledsbredden tillfredsställes
kraven från den nuvarande trafiken och med ett nödrop (bl. a.
bogserbåtshjälp) kraven enligt vissa alternativ till förbättring av farleden.
Med brohöjd om 15,6 meter måste flertalet fartyg även i fortsättningen
begära broöppning. Ytterligare sex meter i höjd skulle reducerat broöppningarna
med ca 50 procent. Det skydd som här kan ges i fråga om handlingsfriheten
i farledsfrågan är obetydligt, delvis som en följd av trafikpolitiken.
I den mån landtrafikens broprojekt inkräktar på farledsutrymmet
måste sjöfarten betala kostnaderna för den konkurrerande landtrafiken
långt innan dessa kan tas igen från sjöfarten. Sjöfarten måste rent av för
lönsamhet enligt den nya trafikfilosofin finansiera sina investeringar, innan
de ägt rum och innan den trafik kan föreligga som skulle göra investeringarna
lönsamma. Betalning i förväg förutsättes t. ex. i fråga om den av kanaltrafikutredningen
föreslagna investeringen i Trollliätte kanal, som skall till
stor del finansieras genom avgiftshöjningar för den nuvarande trafiken i
kanalen. Man gör det på detta sätt också särdeles lätt för sig att vara skeptisk
till investeringar i inhemsk sjöfart.
Av stor betydelse för kravet på framtida utbyggnad av Södertälje kanal
är transportmetodernas påverkan på fartygsstorleken. Denna sker inte endast
så att större kvantiteter fraktas per fartyg utan också så att fartygsstorleken
växer snabbare än kubikinnehållet, vilket föranleds av att godset
måste kunna hanteras snabbare och lättare. När sjöfartsstyrelsen 1965 presenterade
sina alternativ till farledsutbyggnad i Södertälje (7,5, 9,2 och
9,7 meter) utgick man från konventionella fartyg. I de olika alternativen
var då fartygsbredd, -djup och -längd givna för ett fartyg mellan 7 000 och
8 000 ton dw respektive 15 000—18 000 ton dw respektive 20 000—25 000
ton dw. Dessa dimensioner kan på grund av fartygens utveckling bli helt
andra än vad som antogs så sent som 1965. Detta visas av måttuppgifter
kring en del moderna fartyg levererade så sent som 1966 och 1967. Jag påstår
inte att just dessa fartyg skulle komma att användas i mälartrafik
— tvärtom är de specialbyggda för helt andra trader — men jag vill fästa
uppmärksamheten på hur fartygsmåtten är långt ifrån givna vid viss lastkvantitet.
Ett fartyg i citadellserien bär t. ex. en dödvikt om 27 700 ton enligt de
nya mätningsreglerna, vilket motsvarar ett fartyg av den största typen i
sjöfartsstyrelsens alternativ. Djupgåendet är 10,71 meter, bredden 24,05
meter, längden 119 meter. Det största alternativet för utbyggnaden förutsatte
ett djupgående om 9,7 meter, bredd om 24,5 meter och längd om 200 meter.
Alternativ två — det största som kunde genomföras utan ny farledssträck
-
5
Motioner i Första kammaren, nr 594 år 1968
ning — förutsatte djup om 9,2 meter, bredd om 21 meter och längd om högst
165 meter. Slutligen avser det minsta alternativet djup om 7,5 meter, bredd
om 18 meter och längd om 145 meter. Inte ens i det största alternativet
räcker djupgåendet för citadellserien, och farledsbredden i slussen får
bara centimetrar till godo.
De för containertransport avsedda linjefartygen passar inte in i sjöfartsstyrelsens
måttstandard. Atlantic Span med dödvikt under 16 000 ton har
en längd om 189,42 meter, bredd 26,5 meter och djupgående av 8,22 meter.
Vidare har det moderna enhetslastfartyget för Ostasiatiska Kompaniet
Hondo om 12 900 ton d\v djupgående 9,4, bredden 21,4 och längden 149,5
meter. I det sistnämnda fallet räcker även i 9,2-metersalternativet bara
längden till för fartyget. Vidare: bilfartyget Waitara om 12 990 ton dw har
djupgåendet 9,39 meter, bredden 21,43 meter och längden 149,59 meter. Inte
heller detta fartyg passar in i beräkningarna från 1965. Slutligen kan nämnas
ett av de modernaste tankfartygen för transport av gas, som med nordsjöfyndigheternas
utnyttjande väntas bli allt talrikare. Gastankfartyget
Roland för Broströms får en kapacitet om 18 200 kubikmeter propangas
på en dödvikt om i runt tal 12 000 ton. Djupgåendet är 8,3 meter med
propån och 9 meter med ammoniak, bredden 22,6 meter och längden 166,1
meter.
Både för styckegods-containerfartyg, bulklastfartyg och vissa tankfartyg
har en anpassning till nya tekniska lasthanteringsmetoder skett som innebär
en ökning av fartygens mått i olika dimensioner. Detta är orsaken till att
i schemat för farledsutbyggnaden i Södertälje kanal liksom för farledsutbyggnader
på andra håll — säkert också beträffande Göta-älv-leden — de
angivna största fartygsmåtten vid viss dödvikt inte stämmer. Passar djupgåendet
så passar inte bredden eller längden, och passar de senare måtten
så är i stället djupgåendet för stort för farleden.
Om något borde detta stämma till insikten om betydelsen av tillräckliga
marginaler för framtiden beträffande alla investeringar av den storleksordning
som det här rör sig om. I detta sammanhang kan inte heller mälartrafiken
ses som ett lokalt intresse för mälarstäderna Köping och Västerås utan
som eu regionfråga för den mälarstad som hela området redan i dag i praktiken
utgör åtminstone vad transportfunktionen beträffar. Det är sålunda
inte säkert att den mest praktiska och billigaste lösningen uppnås genom
ett kusthamnsläge, om det senare befinnes bättre att föra in trafiken i ett
för regionen mera centralt läge. I så fall behöver det ju inte heller röra
sig om all sådan trafik sjöledes utan kanske bara en del. Godsunderlaget
måste dock vara tillräckligt för transport i hela laster med visst slag av
specialfartyg. I vissa fall föreligger sådana förutsättningar redan nu.
Det inre av Mälaren utgör en unik möjlighet att skapa en kusthamnssträcka
med full internationell kapacitet mitt inne i landet. Sådana möjligheter
har sorgfälligt tillvaratagits i andra delar av världen. Mälarens trafik
-
6
Motioner i Första kammaren, nr 594 år 196S
läge motsvarar för Sveriges del ungefär vad som i Europa bör exemplifieras
med Hamburg, Bremen, Oldenburg, Amsterdam, Rotterdam, Antwerpen,
Gent, Briigge osv. Utan väldiga farledsfördjupningar skulle man ju inte haft
trafik kvar på dessa hamnar. Sjöfarten på Hamburg skulle ha stannat vid
Brunsbiittelkoog. Gent hade fått förbli en småstad i det inre av Belgien, och
Rotterdams storhamn skulle inte ha legat där den ligger. I själva verket är
farleden in i Mälaren en avsevärt bättre segelled än infarten till Stockholms
hamn frånsett flaskhalsen i Södertälje.
För att visa hur en tänkt utveckling av farleden skulle kunna äga rum
trots alla de betydande hinder, som föreligger, har jag med en skiss till
motionen sökt visa hur ett nytt slussläge i Södertälje kan skapa en rak farled
för stora fartyg. Sträckningen enligt 9,2-metersalternativet bibehålies
i sin norra del, men där förläggs inte en sluss. Därmed har man också tillgodosett
Södertälje stads nyligen tillkännagivna farhågor för att en så långt
in belägen sluss genom bräckt vatten från Östersjön kan förstöra sötvattentäkter
i staden och dess grundvatten. Slussen förläggs i stället längre ut
mot Saltsjön mitt i det knä som farleden måste ha för att inte beröra befintlig
bebyggelse. Tyvärr måste ett parkområde genombrytas, men större
delen av detta med utsikt över kanaltrafiken blir ändå kvar. Detta måste
betecknas som mycket obetydliga skadeverkningar jämfört med de ingripanden
som måst företas på andra håll t. ex. vid framdragandet av
Essingeleden och andra trafikleder inom Storstockholm. Vissa erforderliga
broombyggnader får däremot tillvitas det bristande förutseendet i kanalfrågan.
Två stora förestående projekt kan dock anpassas till det här tänkta
nya läget, ny motorvägsbro och järnvägsbro.
En viss anpassning av den allmänna trafikpolitiken kan bli nödvändig.
Alla planer på eu större farled måste falla omkring Södertälje om man
menar att kanalen skall bära hela tyngden av investeringskostnaderna från
första året av dess tillkomst. Det är tänkbart att avgifterna i så fall måste
sättas så höga att fartygen inte skulle använda förbindelsen, varefter avgifterna
skulle höjas ytterligare etc. Lönsamhetskravet kan inte få drivas
så långt att inte sedvanliga företagsekonomiska avvägningar skulle få göras,
vartill krävs en tillräckligt lång avskrivningstid och en inriktning på att
genom ökade godskvantiteter vid oförändrade eller kanske rent av sänkta
taxor uppnå högre intäkter och förbättrad lönsamhet. Sjöfartsstyrelsens
beräkningar från 1965 — som är mycket försiktiga — antyder att marginaler
finns för detta — i synnerhet om man räknar med en genom farledsutbyggnaden
stimulerad samhällsbildning, mer utbredd och därmed mer enkel
att trafiktekniskt lösa än den ständiga koncentrationen till Stockholms stads
centrala delar. Vattenområdet behöver i detta sammanhang inte ses som
ett hinder utan som en förbindelselänk mellan mälarstadens olika delar.
Statskontoret har i ett remissyttrande över motionerna nr 580: 1965 i förs -
Motioner i Första kammaren, nr 594 år 1968
7
ta kammaren och 707: 1965 i andra kammaren förklarat att en utbyggd
mälarled skapar överkapacitet hos konkurrerande transportvägar t. ex.
järnvägar, landsvägar och vissa kusthamnar. Om kostnaderna för denna
överkapacitet förs in i bilden, blir den samhällsekonomiska effekten inte
så gynnsam som i de av sjöfartsstyrelsen uppgjorda kalkylerna, heter det.
Man tänker på Stockholm, Nynäshamn, Södertälje, Oxelösund, Norrköping
och andra. Det kan självfallet förhålla sig precis tvärtom. Kanaltänkandet
har till förutsättning att eliminera eljest erforderlig kapacitet på landvägen.
Därtill kommer att fortsatt trafik landvägen från och till kusthamnarna mot
bakgrunden av merkostnaderna jämfört med direkt sjötransport innebär
successiva förluster som minskar industrins konkurrenskraft eller måste
betalas av konsumenterna. Om man å andra sidan anser att industrianläggningar
av betydenhet, särskilt tung industri, inte behövs längre in i landet
utan kan förläggas i eller i närheten av kusthamnarna, uppstår å andra
sidan »överkapacitet» hos transportvägarna i det inre av landet oavsett om
farledsutbyggnaden kommer till stånd eller inte. Den utvecklingen har för
övrigt både väg- och järnvägstrafik undergått i delar av vårt land, vilket
är bakgrunden till den subvention till trafiksvaga järnvägslinjer som alltjämt
utgår. Omvänt kan en av farledsutbyggnaden stimulerad samhällsutveckling
i det inre av Mellansverige (gäller också vänertrafiken) skapa
räntabilitet också hos järnvägar och landsvägar. St. Lawrenceleden har
för järnvägarnas del haft just denna verkan för att ta ett bekant exempel.
Redan nu kämpar gruvindustrin i Mellansverige med betydande svårigheter.
Grängesbergsbolaget har löst sin transportfråga genom egna järnvägstransporter
till kusthamnen Oxelösund. Men redan nu står klart att
fartyg om ca 130 000 ton kan tas in i Östersjön — en oljetanker av denna
storlek byggs för trafik på Nynäshamn. Redan då är man uppe i de
fartygsstorlekar som anses ha medverkat till att kontinentala stålverk
i kusthamnslägen kunnat erhålla sin råvara till lika förmånliga priser som
de stålverk vilka varit lokaliserade till malmfyndigheterna. Det kanske inte
är det än, men den tid är måhända inte avlägsen när råvaruförsörjningen
landvägen till Oxelösund från Mellansverige blir orimligt dyrbar till följd
av de höga kostnaderna för landtransport över huvud taget. Ett mått på det
har jag f. ö. i vinter fått genom uppgiften att landtransport av gruvprodukter
till följd av issvårigheterna vid norrlandskusten från Skelleftehamn till
Holmsund, en förhållandevis kort sträcka, kostar lika mycket som sjötransporten
hela vägen till mottagaren i England. Hela Mellansverige som
industriuppland är måhända beroende av fortsatt ekonomisk sjötransport
på Mälaren, vilken inte kan ske med de nuvarande dimensionerna på farleden
i Södertälje. Råvarufrågan för Oxelösunds järnverk ligger självfallet
på sidan om denna frågeställning och är som här också antagits inte alls
beroende av kanalfrågornas lösning. Ringa intresse torde finnas härför
hos Grängesbergsbolaget.
8
Motioner i Första kammaren, nr 594 år 1968
En vanlig invändning mot farledsutbyggnad har varit att den kapitalintensiva
industrins transportbehov inte motiverar fartygstransport. En storindustri
för förädlade metallprodukter kan klara sig med en enda lastbil
per dag på Norrland, och kostnaden är försumbar i förhållande till produktens
värde. Detta resonemang får dock andra aspekter med tiotusentals
lastbilar årligen på vägarna för alla slags företag, mer eller mindre kapitalintensiva.
Sammantaget kostar landtransport proportionellt så mycket mer
beträffande sådant gods som kan gå sjövägen, vartill kommer att tung lastbilstransport
på allt fler vägar förutsätter höga driftkostnader och nya
motorvägar samt de kostnader som föranleds av att ett väsentligt större
antal personer kommer att vara sysselsatta inom transportnäringen. Produktionen
per anställd kan vid optimala fartygsstorlekar bli så många
gånger högre per anställd i fartyget än i land — det gäller på längre sträckor
även jämfört med järnvägen. Denna personalbesparing vid sjötransport
stimuleras dessutom av den pågående tekniska utvecklingen.
En rent byggnadsteknisk fråga hänger samman med utbyggnaden av
Södertälje kanal liksom även nya hamnanläggningar i lämpliga lägen. Sjöfartsstyrelsen
har i sina beräkningar över lönsamheten inte infört någon
intäktssida under byggnadstiden. Byggenskapen i storstockholmsområdet
är emellertid så omfattande att vissa delar av farledsbyggandet torde bli
i hög grad lönsamma. Det gäller för övrigt både en vänerfarled och Södertälje
kanal. I Södertälje kan sålunda vid kanalgrävning och slussprängning
erhållas så betydande tillgångar i form av grus och sand att detta betalar
byggnadsföretaget. Det förtjänar erinras om att den 25 maj 1967 Kungl.
Maj :t beslutat om varsamhet vid exploatering av grusåsar, och tillgången
på för stadsbyggandet erforderligt grus är synnerligen begränsad. På
Svenska gruvföreningens sammanträde i Stockholm under hösten meddelades
i detta sammanhang att grusåsarna i Västsverige torde vara helt
tömda på grus inom 20 år. Som ersättning erfordras krossgrus, och från den
synpunkten skulle uppenbart en kanal Uddevalla—Vänern hälsas med
glädje. Måhända skulle den säkerställa betongbehovet för stadsbyggandet
enligt moderna metoder för lång tid framåt.
Här kan också nämnas att i det nämnda läget för en ny hamn mellan
Bålsta och Bro finns vid Kalmarvikens östra sida ett högt bergparti av god
mineralogisk sammansättning lämpligt för en enorm och skyddad oljelagringsanläggning
i berg, vars utnyttjande skulle kunna förse stadsbyggandet
i nordväst om Stockholm med grus.
Med hänsyn till vad här ovan anförts hemställes,
att förslagsvis 200 000 kronor ställes till sjöfartsstyrelsens
förfogande för en teknisk undersökning av möjligheterna
att på ekonomiskt mest fördelaktiga sätt förbereda och
igångsätta utbyggnaden av Södertälje kanal för stora fartyg
Motioner i Första kammaren, nr 594 år 1968
9
enligt de här anförda synpunkterna och skisserna, varvid
förutsättningen skall vara att kanalombyggnaden i tiden
kan samordnas med bebyggelsens tillväxt i detta område.
Stockholm den 26 januari 1968
Ferdinand Nilsson (ep)
i Kungsängen
10
Motioner i Första kammaren, nr 594 år 1968
SOL MA
v.-
70
„ , , cHudd/s&h
\\
-> ^
Motioner i Första kammaren, nr 594 år 1968
11
NY3LUJS
§
.■t < i j. t :
// ; i < ;?■''/ ‘ / /
: ://: ///
vannFU:^
''/MM Hl Minii,
mminiiUi i''h\
■ v. i x/ ; ’ * •• ''
an whn/i i / //
WJW !/u
Wr^fif/kUV!m/i
Ju 7 / :a / v / V-/ / ;./ / A/ / A .- /• t i
W//• //.7 77 / -M-i:/ 7. .7//a
ö / hjo - v,- Av////
wuv.
kAHAL
^ ^ V /A 7
jfigy ÅV//K w/ // ///J^-OslrU
m-/ u/;b\ /// //r/////hi i. nm />
''-■•v ■■■
4% /avA^nflw ^
^>7/V//>bteS Vy-''st OPIAT
"4iP~#;/iÅ f/Å nr,
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket