Motioner i Första kammaren, Nr 55

Motion 1940:55 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 55.

7

Nr 55.

Av herr Ström, Fredrik, örn rätt för kommuner att.
anvisa medel till luftvärn.

Frågan om behörighet för kommunerna att anslå medel till lokalt luftvärn
har vid flera tillfällen under förra året varit föremål för riksdagens behandling
utan att något positivt resultat vunnits. Orsaken härtill har i stort sett
varit, att man ansett formella hinder föreligga för en ändring av förhållandena.
Det är måhända ursäktligt, att man vid lagtima riksdagens behandling ännu
ansåg sig böra behandla detta spörsmål ur dessa föga reella synpunkter.
Man hade nämligen icke då de fruktansvärda erfarenheter örn innebörden av
hänsynslösa luftanfall mot oskyddade orter, som man sedan fått. Frågan blev
emellertid aktuell även under urtima riksdagen, utan att något gjordes för
att få en ändring till stånd.

I juni 1939 beslöto stadsfullmäktige i Västervik att för anskaffande av
luftvärnskanoner anvisa ett anslag å 145,000 kronor. Föreningen för Västerviks
luftvärn skulle anskaffa luftvärnspjäserna och överlämna dem till
staten.

I besvär över stadsfullmäktiges beslut anfördes i stort sett, att stadsfullmäktige
överträtt sin befogenhet och att beslutet stöde i strid med lag och
författning. Då Västervik tyngdes av dålig ekonomi och höga skatter, funnes
ingen rimlig anledning för staden att låta uttaxera medel för ett ändamål,
som det tillkomme statsverket att fylla.

Länsstyrelsen i Kalmar län lämnade besvären utan bifall och yttrade bland
annat: »Med hänsyn till de förpliktelser och befogenheter, som genom de
senaste årens lagstiftning tillagts kommunerna ifråga örn det civila luftskyddets
uppbyggande, synas åtgärder för skydd mot luftfara numera vara
att hänföra till sådana gemensamma hushållningsangelägenheter, vilka kommunen
författningsenligt äger att själv vårda. Då anskaffandet av lokalt
luftvärn uppenbarligen utgör ett viktigt led i strävandena att tillgodose behovet
av sådant skydd finner länsstyrelsen, att stadsfullmäktige genom
klandrade beslutet icke kan anses hava handlat i strid mot allmän lag eller
författning eller annorledes överskridit sin befogenhet.»

Besvär över länsstyrelsens utslag anfördes hos regeringsrätten, som
anförde: »Enär anskaffande av vapen för militärt ändamål icke tillhör de
angelägenheter, som kommun äger vårda, samt stadsfullmäktige följaktligen
genom det klandrade beslutet överskrider sin befogenhet finner Kungl. Maj:t
skäligt att med ändring av länsstyrelsens utslag upphäva samma beslut.»

Detta regeringsrättens utslag fälldes av tre ledamöter. Två ledamöter voro
av skiljaktig mening och funno ej skäl att göra ändring i det domslut, vartill
länsstyrelsen kommit. Som motivering anfördes, att stadsfullmäktige med

8

Motioner i Första kammaren, Nr 55.

hänsyn till för närvarande rådande särskilda förhållanden samt vad i målet
blivit upplyst angående värdet av staden tillhöriga fastigheter och anläggningar
icke genom beslutet överskridit sin befogenhet.

Under hänvisning till detta regeringsrättens utslag interpellerade herr
-Tanson i Frändesta socialministern, huruvida lian avsåge att vidtaga sådana
åtgärder, att tidigast möjligt under 1940 års lagtima riksdag förslag till sådan
ändring av kommunallagen avlämnades, att kommun finge rätt att anvisa
medel till anskaffning av luftvärnsmateriel.

Denna interpellation besvarade dåvarande socialministern den 9 december
1939 och hänvisade bland annat till riksdagens behandling 1938 och 1939 av
frågorna dels örn befrielse från skattskyldighet för gåva till luftvärnet, dels
örn rätt för Kungl. Maj:t att mottaga bidrag från kommun tili anskaffning
av luftvärnspjäser till hemortens försvar. Själv betonade statsrådet skillnaden
mellan luftvärn och luftskydd och framhöll, att kommunerna ifråga örn luftskyddet
redan hade åtskilliga rättigheter och skyldigheter. Statsrådet sade
sig hysa samma uppfattning, åt vilken riksdagen tidigare givit uttryck.
Kommunernas beskattningsrätt vore också en synnerligen komplicerad fråga,
som tarvade noggrant övervägande. Med hänsyn härtill sade sig statsrådet
icke hava för avsikt att föreslå Kungl. Hajd att i nu ifrågavarande hänseende
vidtaga åtgärder för ändring av gällande lagstiftning.

Då den föreliggande frågan alltså icke kom att bliva föremål för urtima
riksdagens behandling har jag med hänsyn till numera vunna erfarenheter
ansett skäl föreligga att ånyo bringa densamma på riksdagens bord och önskar
till stöd härför anföra följande.

Innebörden av begreppet »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»
såsom området för den kommunala kompetensen Ilar sedan
kommunallagarnas tillkomst undergått och undergår allt fortfarande en utveckling,
som betingats av vid varje tidpunkt rådande förhållanden. Ofta
torde utvecklingen hava påverkats av en önskan att åstadkomma en något
så när jämn fördelning av kostnaderna på staten och den lokala förvaltningen.
Otvivelaktigt har denna synpunkt varit vägledande, då man iklätt kommunerna
skyldigheter i avseende å luftskyddet men förvägrat dem att bekosta luftvärn.
I bägge fallen gäller det åtgärder för bevarande av civilbefolkningens
moraliska motståndskraft, alltså rena försvarsåtgärder. Det berättigade i detta
resonemang torde bevisas därav, att staten dokumenterat sitt intresse för
det lokala luftskyddets organisation därigenom att staten lämnar bidrag med
större delen av kostnaderna för luftskyddsrum för den aktiva luftskyddspersonalen.
Beträffande de offentliga skyddsrummen för gatutrafikanter föreligger
också förslag örn enahanda statsbidrag. Kunna alltså kostnaderna för luftskyddet
uppdelas på staten och kommunerna, synes icke heller något hinder
böra föreligga för kommunerna, att i den mån de så vilja och kunna bidraga
till sitt skydd genom att bevilja anslag till luftvärn. Att i nuvarande situation
söka fastlåsa kommunerna i en tvångströja av principer, där de reella förhållandena
lämnas obeaktade, kan icke vara rimligt. Då kommunmedlemmarna
få bära de offer, ett luftanfall medför, böra de också äga möjlighet att i

Motioner i Första kammaren, Nr 55.

9

mån av förmåga vidtaga de skyddsåtgärder, som äro mest rationella. Ty
kommunerna kava ett legitimt intresse av att skadegörelsen i hemsökelsens
stund blir så ringa som möjligt. Ett effektivt luftvärn är härvid av största
betydelse, såsom erfarenheterna från Finland visa. Luftskyddschefen i
Helsingfors har också i ett flertal uttalanden med skärpa understrukit detta.

Beträffande frågan örn kommunernas befattning med det lokala luftskyddet
må erinras därom, att konstitutionsutskottet i sitt utlåtande med anledning
av en inom andra kammaren väckt motion nr 75 av herr Åqvist bland annat
framhållit (nr 19/1939), att en viss osäkerhet understundom kommit till
uttryck angående kommunernas behörighet att även i andra fall, än där de
genom den nya luftskyddslagstiftningen uttryckligen ålagts vissa skyldigheter
med avseende å det lokala luftskyddet, vidtaga åtgärder på området.
Förhållandet torde enligt utskottets mening framför allt bottna däri, att det
i förarbetena till luftskyddslagstiftningen betonats, att luftskyddet i främsta
rummet vore en statens angelägenhet. Utskottet konstaterade, att ganska
långt gående undantag emellertid måst göras från denna princip. Sålunda
hade kommunerna i dessa författningar uttryckligen ålagts vissa skyldigheter
ifråga örn luftskyddet. Man torde emellertid enligt utskottet kunna antaga,
att de även för andra fall i praxis komme att anses äga behörighet att vidtaga
åtgärder på förevarande område. Utskottet erinrade, att föredragande departementschefen
i proposition nr 274 till 1939 års lagtima riksdag med förslag
till lag örn ändring i vissa delar av luftskyddslagen — vilken i första hand
åsyftar att närmare bestämma kommuners och enskildas skyldighet att medverka
vid luftskyddets förberedande — också fällt ett uttalande, varav framginge,
att det vid propositionens utarbetande förutsattes, att kommunerna
frivilligt kunde åtaga sig ansvaret för vissa kostnader med avseende å luftskyddet.

Enligt min uppfattning föreligger icke någon reell skillnad mellan luftskydd
och luftvärn. I bägge fallen gäller det åtgärder av lokal karaktär,
som äga samband med varandra och som också i viss mån måste bedömas i
ett sammanhang, så att tillgängliga medel för skyddsåtgärder bliva begagnade
på det mest rationella sättet. I detta avseende äro de vitt artskilda från
andra försvarsåtgärder som gälla riket som helhet. Lika väl som brandväsendet
är kommunalt, bör luftskyddet och luftvärnet få anses hava kommunal
karaktär i sådan utsträckning, att kommunerna åtminstone icke skola
hindras vidtaga åtgärder för sitt skyddande mot luftanfall. Att för kommunala
medel anskaffat luftvärn skall ställas till de militära myndigheternas förfogande,
torde icke särskilt behöva påpekas.

Såsom jag ovan erinrat, har området för kommunernas behörighet med
samhällslivets utveckling i praxis kommit att omfatta allt flera uppgifter.
Någon ändring av kommunallagarna har därför icke behövt ske. Konstitutionsutskottet
har också i sitt ovan åberopade utlåtande framhållit, att, därest
erfarenheterna framdeles skulle utvisa, att ett behov förelåge av preciserade
bestämmelser angående kommunernas allmänna behörighet ifråga örn luft Bihang

till riksdagens protokoll W40. 3 sami. Nr 53—06. nos 4o 2

10

Motioner i Första kammaren, Nr 55.

skyddet, reglerna härom enligt utskottet icke borde införas i kommunallagarna
utan i den speciella luftskyddslagstiftningen.

Med anledning av vad konstitutionsutskottet sålunda anfört, synes lagstiftning
i här ovan berört avseende lämpligen böra ske antingen i form av
särskild lagstiftning — såsom exempelvis beträffande förordningen örn rätt
att vid taxering för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag
för gåva till luftvärnet — eller ock ingå i den speciella luftskyddslagstiftningen.
Den lämpligaste anordningen torde få närmare övervägas.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag,

att riksdagen ville gå i författning örn sådan lagstiftning, att
kommun icke må vara förhindrad anvisa medel till luftvärn.

Stockholm den 23 januari 1940.

Fredrik Ström.

Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.