Motioner i Första kammaren, nr 517

Motion 1954:517 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, nr 517.

Nr 517.

Av herrar Björnberg och Velander, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 §
lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m.

Rätt för regeringen att meddela särskilda bestämmelser om banks kassareserver
medgavs ursprungligen 1937.

Utrikeshandeln gav landet ett betydande inkomstöverskott. På grund av rådande
internationell osäkerhet fanns intet nämnvärt intresse för kapitalplaceringar
i utlandet. Det befanns icke lämpligt att möta valutainflödet med en uppskrivning
av kronans värde. Bankerna, som inte var benägna att själva bära
riskerna av en eventuell växelkursförändring, omvandlade sina valutabehållningar
till svenska kronor och stärkte därmed kraftigt sin likviditet. Detta ledde
till att riksbankens möjligheter att med de traditionella medlen — marknadsoperationer
och växeldiskonto — påverka kreditmarknaden i åtstramande riktning
allvarligt begränsades.

I detta läge, då själva orsaken till den starka likviditeten i banker och på
marknaden i övrigt ej lämpligen kunde angripas, gavs riksbanken medel för
operationer i öppna marknaden av likviditetsuppsugande art samt vid sidan
därav fullmakt att använda kassareservsbestämmelser som penningpolitiskt medel
men uttryckligen som ett komplement till de hävdvunna.

Som led i en penningpolitisk beredskap är kassareservsbestämmelser godtagbara.
Det måste emellertid stå fullt klart att de kan ge avsedda samhällsekonomiska
resultat endast om de inordnas i ett penningpolitiskt program, som
verkar över hela fältet och som utgår från beredvilligheten att taga de följder
till vilka ett konsekvent penningpolitiskt handlande leder.

Att statsmakterna har möjlighet att ålägga de kreditförmedlande instituten
skyldighet att placera en viss del av sina insättares medel på det sätt som myndigheterna
anger, innebär icke att det allmänna därmed fått ett penningpolitiskt
universalmedel i sin hand, användbart under alla förhållanden och i varje
situation. Skulle en sådan föreställning vinna spridning och bliva mer eller
mindre normerande för den ekonomiska politiken kan detta äventyra en jämn
och ostörd utveckling, icke minst därigenom att åtgärder som i realiteten är
ofrånkomliga blir eftersatta.

I årets finansplan understrykes att penningpolitiken i det, konjunkturläge
med vilket man främst har anledning räkna måste skjutas i förgrunden. Det
är med hänsyn till det som sker i vårt ekonomiska liv och till de påfrestningar

6

Motioner i Första kammaren, nr 517.

som kan befaras under den närmaste framtiden — måhända redan kring nästa
årsskifte — väsentligt att begreppet penningpolitik gives en sådan innebörd
att faktiska utsikter föreligger att i tid bemästra de omständigheter som måste
bringas under kontroll för att utifrån eller inifrån kommande inflationsimpulser
icke skall slå igenom och förmå förvandla den ”väl hävdade högkonjunkturen”
till en överkonjunktur. Erfarenheter från senare tid talar sitt tydliga
språk om de följder för penningvärde och kostnadsnivå som kan uppstå därest
man underlåter att göra marknaden motståndskraftig i förhållande till inflationsbetingade
anspråk.

Bankernas stora tillgång på likvida medel för närvarande är en avspegling
av den kraftiga ökningen av inlåningen på allmänhetens bankräkningar. Problemet
är alltså i grunden ett problem om den starka likviditeten hos bankernas
kunder, då främst företag och kommuner. Denna har framkommit framför
allt som ett resultat av det statliga utgiftsöverskottet men också av valutautvecklingen
och av eu viss lageravveckling. Staten har icke inriktat sig på att i
möjligaste mån neutralisera detta likviditetsöverskott genom sin upplåning utan
begränsat sig till att i all huvudsak placera denna kortfristigt i bankerna. Slutresultatet
har blivit en lätt kapitalmarknad, en lätt kreditmarknad och mycket
betydande, förhållandevis lätt mobiliserbara fordringar i bankerna, som står till
allmänhetens förfogande. Det är givetvis otänkbart att hinder skulle resas för
insättarna att förfoga över sina insättningar. Visar prisnivån stigande tendens
eller ger den troliga ekonomiska utvecklingen fog för uppfattningen att det
kan vara fördelaktigt att påskynda planerade investeringar, måste stora anspråk
komma att ställas på bankerna från insättarnas sida. Skärpta kassareservsbestämmelser
ger varken riksbanken eller bankerna möjligheter att dämpa
dessa, vilka för övrigt ej heller i särskilt hög grad torde vara känsliga för
direkta regleringar av allmänekonomisk typ. Erfarenheten visar också att det i
praktiken icke är möjligt att — åtminstone med kort varsel — uppsäga redan
givna krediter och därmed tvinga fram att i gång varande utbyggnads- eller
moderniseringsarbeten avbrytes. Med skärpningar i skyldigheten att placera
i statspapper kan bankernas nya långivning påverkas. Först och främst torde
detta kunna ske även utan särskilda åtgärder från det allmännas sida — genom
ett fritt och förtroendefullt samarbete mellan riksbank och banker. Dessutom
är det uppenbarligen inte risken för en svällande kreditgivning som är den allvarligaste
utan som ovan antytts benägenheten att mobilisera marknadens egen
uppsamlade likviditet. Svårigheten att erhålla nya krediter vid behov därav kan
måhända i någon mån verka återhållande, men hur tungt denna omständighet
väger i eu stund då trenden går i den riktningen att penningvärden utbytes mot
sakvärden är svårt att säga. Någon avgörande vikt torde man icke kunna tillmäta
densamma.

En fullgod beredskap mot de inflationsrisker med vilka man i nuvarande
läge måste kalkylera bör även innefatta en rätt att utfärda kassareservsbestämmelser.
Någon självständig uppgift kan knappast tillräknas denna rätt. Det

Motioner i Första kammaren, nr 517.

7

kommer säkerligen ej heller i framtiden att möta några hinder att etablera ett
samarbete om skäliga riktlinjer i detta avseende mellan det allmänna och kreditinstituten,
särskilt inte om den ekonomiska politiken inriktas på att skapa
de marknadsmässiga förutsättningarna för en efter läget anpassad kreditpolitik
om vilken enighet kan nås. Detta synes i sin tur förutsätta dels en begränsning
av det statliga utgiftsöverskottet, dels operationer på öppna marknaden i syfte
att hålla marknaden stram, dels att man är beredd acceptera den ränta till vilken
de ofrånkomliga åtgärderna i åtstramande riktning för. Ränteförändringarna
är naturligtvis intet självändamål. Ej heller kan förändringen som sådan
betraktas som ett självständigt medel i den ekonomiska politiken. Det är rörligheten
i räntan som är av betydelse i det omedelbara räntesammanhanget, men
framför allt är denna rörlighet en förutsättning för effektiva marknadsoperationer
av den art hänsynen till lägets risker kräver. Endast i ett samband med
övriga penningpolitiska medel får kassareservsbestämmelser någon betydelse och
då närmast en supplementär sådan — som bakgrund till ett fritt kreditpolitik!
samarbete. Av alldeles avgörande vikt blir med dessa utgångspunkter ett frivilligt
sparande av så stor omfattning att det ger reell täckning för de sammanlagda
investeringarna i samhället. Det är kapitalmarknaden, icke kreditmarknaden,
som skall lämna medlen till de långfristiga investeringarna, både till
dem som det allmänna står för och till dem som genomföres av enskilda. Att
befordra sparandet och dess spridning till alla folkgrupper är därför att skapa
de primära förutsättningarna för en lugn expansion utan inflationsrisker.

Enligt nu gällande bestämmelser om kassareserver utgör högsta likviditetskvoten
tjugofem procent. Denna föreslås höjd till femtio procent. Den enda
motivering som anföres för detta anmärkningsvärda förslag är att eftersom de
mest betydelsefulla bankerna genom frivilliga åtaganden redan håller en likviditetskvot
som överstiger vad som enligt lagen är möjligt att kräva, bör detta
krav stegras. Det bör enligt den uppfattning som riksbanksfullmäktiges majoritet
gör sig till tolk för fixeras så, att det ger ”nödig rörelsefrihet och beredskap”,
vilket av okända skäl anges inträffa vid femtio procent. Just det förhållandet
att det visat sig möjligt att nå frivilliga åtaganden, som går längre än vad som
med stöd av lagen kan föreskrivas, borde enligt vanligt betraktelsesätt vara ett
skäl mot en skärpning av lagstiftningen. Under inga förhållanden borde det
kunna åberopas som det enda motivet för hårdare bestämmelser. Om man trots
allt tillåter sig detta finns ingen grund för just femtio procents likviditetskvot.
Argumentet låter sig lika väl användas för vilken procentsats som helst, ja för
en skyldighet att på av statsmakterna påbjudet sätt placera hundra procent av
de placeringsbara tillgångarna.

Med hänsyn till svenska förhållanden är eu likviditetskvot på tjugofem procent
hög. Insatt i det sammanhang, dit eu fullmakt att utfärda ålägganden av
denna art hör, bör densamma vara fullt tillräcklig för att de resultat av allmänekonomiskt
slag skall nås som man över huvud taget kan nå med kassareservsbestämmelser.
Isolerade från sitt ursprungliga och naturliga samband är så -

8 Motioner i Första kammaren, nr 517.

dana bestämmelser varken effektiva eller lämpliga, oavsett vid vilken gräns kvoten
sättes.

En realistisk bedömning av kassareservsbestämmelsernas användbarhet i den
ekonomiska politiken synes alltså tala för en fortsatt rätt att utfärda sådana
bestämmelser men mot ökade bemyndiganden i dessa avseenden. För samma
ståndpunkt kan också anföras hänsynen till det svenska kreditväsendets och de
svenska bankernas struktur och till nödvändigheten för dessa kreditinstitut att
med den räntabilitet, som är ett primärt insättarintresse, förena de anspråk
pa en tillfredsställande service, som allmänheten och näringslivet reser.

Ett åtagande eller ett åläggande att hålla en viss kassareservskvot innebär i
praktiken att olika former av statlig upplåning ges prioritet framför eventuellt
konkurrerande låneframställningar från annat håll. Ju högre kvoterna sätts,
desto större blir detta prioriterade område och desto mindre det där lånebehoven
efter objektiva normer kan vägas mot varandra. Saken kan också uttryckas
så, att desto mindre blir den sektor där utsikterna till räntabilitet fäller utslaget,
vilket i princip betyder minskat inflytande för effektivitetssynpunkten. Att
det samtidigt är fråga om en krympning av kreditutrymmet för det enskilda
produktionslivet ligger i sakens natur. Det är ingalunda säkert att en sådan
utveckling ens på mycket kort sikt är stabilitetsbefrämjande. Att den ur mera
långsiktig synpunkt snarast är ägnad att skapa risker för stillastående och
ökad sårbarhet inför jämviktsstörande impulser är uppenbart.

Under åberopande av det anförda hemställer vi,

att riksdagen måtte avslå i Kungl. Maj: ts proposition nr 164
framlagt förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den
3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,
så ock om fortsatt giltighet av samma lag, samt
att riksdagen måtte antaga följande

Förslag till
Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1949 angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, vilken jämlikt lag den 5
juni 1953 (nr 307) gäller till och med den 30 juni 1954, skall
äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1955.

Stockholm den 31 mars 1954.
Tor Björnberg.

Gustaf Velander.