Motioner i Första kammaren, Nr 46

Motion 1911:46 Första kammaren

4

Motioner i Första kammaren, Nr 46.

Nr 46.

Af herr ChlSOll, med förslag till ändrad lydelse af 18 kap. 13 §
strafflagen.

Kap. 18 par. 13 strafflagen inledes som bekant med följande bestämmelse: »Sprider

någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och
sedlighet sårar, straffes med böter eller fängelse.»

Trots detta lagbud har under senare tid i vårt land och i allt mer
växande omfattning framträdt en yrkesmässig trafik med teckningar — icke
minst vykort — af sedlighetssårande beskaffenhet, att den med skäl påkallar
ingripande. Omdömet om denna rörelses förkastlighet och farlighet
har på de mest skilda håll varit enstämmigt. Jag citerar några utdrag
ur Stockholmspressen under sistlidne december månad:

Svenska Dagbladet den 18 dec. 1910:

»Vid några tillfällen under senare tid har uppmärksamheten kommit att
riktas på en osedlighetstrafik, som fått en oroande tillväxt i hufvudstaden och
för öfrigt äfven på sina ställen i landsorten. Det har sålunda kommit till tal
och på sistone äfven åtal angående de anständigheten sårande bilder som ganska
ohölj dt utbjudas. Men samtidigt ha försports klagomål öfver svårigheterna att
med hjälp af laga myndighet komma trafiken till lifs. De som själfvilligt åtagit
sig en allt annat än angenäm renhållningsuppgift tro sig hos ordningsmakten,
som å tjänstens vägnar borde af eget initiativ göra hvad göras kunde, ha funnit
eu alltför lam vilja att ens biträda härvid.

Mången slår sig kanske till ro med den tanken, att det är väl inte så farligt
som det låter; snusk har väl funnits i alla tider och kan väl inte helt utrotas
ur ett stort samhälle med folk af alla kalibrar o. s. v. Men förhållandena
ha verkligen utvecklat sig på ett sådant sätt och i en sådan grad, att inga undanflykter
få godtagas. Vi ha själfva med vämjelse öfvertygat oss om, att denna
ruttenhet så gripit omkring sig, att uraktlåtenheten af en operation måste betecknas
som en samhällsvåda.

Ensamt här i Stockholm finnas numera både engros- och detalj affär er i den
åsyftade branschen, af senare slaget drygt ett tiotal, som helt ohöljdt bedrifva

Motioner i Första kammaren, Nr 46.

5

sin trafik. Yi skola noga akta oss för några namn ock adresser — det bär tyvärr
visat sig att sådant utgör en tacknämlig reklam — ock en ingående beskrifning
förbjuder sig själf. Vare det nog sagdt, att hvem som helst som går in i en dylik
affär och röjer det rätta intresset inom några ögonblick har framför sig kollektioner,
importerade såsom ''konst’(!), med motiv som måste framkalla illamående
hos hvarje med sundt smaksinne utrustad person, men som hos svagare karaktärer
och framför allt bland ungdomen måste vädja de allra uslaste instinkter till lifs.
En talare, som på ett offentligt möte nyligen vidrörde saken, yttrade sig ungefär
så: ''tänk er det värsta ni kan tänka er, tänk sedan något tio gånger värre — och
ni har ändå inte tänkt någonting så vederstyggligt’. Vi kunna nu intyga, att
det icke ligger någon öfverdrift i yttrandet med hänsyn till att talaren hade ett
auditorium af sedligt normala personer inför sig.»

Stockholms Dagblad, den 18 dec. 1910:

»Försäljningen af gifter i vanlig mening är icke fri och giftblandare ha
strängt straff'' att vänta. Inom det moderna samhället växer emellertid fram en
samling giftblandare, som man hittills för litet beaktat och som lagens arm ej
tillräckligt kan nå; personer som med kallt blod och för vinning anskaffa och
tillhandahålla det farligaste åtkomliga gift, som kan tänkas för unga mottagliga
sinnen: förråande, osedliga bilder. Mot dessa reagerar icke samhället som sig bör.

Genom tidningarna ha gått notiser om anmälan till polisen rörande i hufvudstaden
saluhållna bilder af tydligen sedlighetssårande art. I ett fall pågår domstolsbehandling.
Vi ha nu fått några kort oss förevisade, och vi måste bekänna,
att de öfvergå allt hvad vi kunnat föreställa oss. Det är icke längre fråga om
mer eller mindre nakna modellfigurer, utan om mycket värre ting, om de råaste,
obehagligaste, oskönaste framställningar af könsakten, om rent perversa situationer,
om andlig smuts, som stinker på långt håll. Här finnes icke ens en tillstymmelse
af konst, långt mindre af skön konst. Vid undertryckande af dylika alster trädes
intet befogadt intresse för nära. Här kunna alla samarbeta, både folk som af
ointresserade kallas moralister, och personer, som eljes icke hysa något intresse
för sedlighetsfrågor. Här har socialdemokraten samma anledning som högermannen
och den frisinnade att värna om ungdomens rätt att vara befriad från slik uselhet.
Om dessa försäljare af andligt gift kan omdömet blott vara ett enda: att
de äro parasiter på samhällskroppen och att deras fördärfliga vinningslystnad är
rent skurkaktig.»

Stockholmstidningen den 19 dec. 1910:

»Om det stundom funnits skäl till den anmärkningen, att en del speciellt
sedlighetsifrande herrar och damer i sin kamp mot hvad de ansett oanständigt

tätt åtskilligt utanför en sund naturlig smaks fordringar, så föreligger i alla
ändelser nu en anledning för alla, som ha något intresse för vårt folks och särskild!
ungdomens andliga hälsa, att förena sig i yrkandet på kraftiga åtgärder
mot en rundt omkring oss florerande osedlighetstrafik af det mest vidriga slag.

Hit till landet importeras genom särskild! därför inrättade engros-affärer
och försäljas uti detaljaffärer af olika slag massor af fotografiska bilder af sådan

6

Motioner i Första kammaren, Nr 46.

art, att en hvar som sett dem, genast förstår, att här inte ens i den mest aflägsna
öfverflyttade betydelse kan vara fråga om konstens frihet eller om några mer eller
mindre konventionella gränser mellan konstnärlig och pornografisk framställning
af det nakna. Hvad här åsyftas ^ligger så långt från detta gränsområde, att det
icke ett ögonblick skulle falla någon normalt utrustad människa in, hvilken moralisk
och estetisk åskådning hon än hyste, att här tala om konstens frihet.

Dessa bilder utställas naturligtvis icke i fönstren, men de köpas fritt af
gammal och ung och ha äfven en strykande åtgång. Skolgossar samla sina slantar
för att kunna komma öfver dem, och en hvar, som har familj och barn, måste
med en känsla^ af ångest tänka på, hur svårt det är att skydda de uppväxande
ungdomarna från det, som förråar, förfular och smutsar deras fantasiiif, när de
äro som mest mottagliga för intryck af olika slag.»

Socialdemokraten den 19 dec. 1910:

»Vi plåga inte ropa på polis i otid och ha ej heller lust att vara i följe
med dem, som vilja kringgärda oss och våra vanor med alla möjliga och omöjliga
restriktioner och förbud. Sådant kunna zeloter af olika valörer och värden få den
tvifvelaktiga äran att vara ensamma om.

Det är således verklig fara å färde, om vi anse oss böra påkalla polismyndigheternas
ingripande _ på ett visst område. Nu föreligger eu sådan fara,
som omedelbart måste afvärjas. Det gäller de osedliga vykorten eller s. k. Pariserfotografierna.
Icke dessa, som hänga som skylt i fönstren, utan andra, som ligga
dolda i diskens hemliga lådor och som tagas fram på särskild begäran, om kunden
ej inger misstanke.

Vi ha varit i tillfälle att se ett antal dylika fotografier. Och något vidrigare
kan man inte tänka. sig. Det är en ohygglig orgie i perversitet, som man knappt
skulle tro vara möjlig i ett civiliseradt land. Dessa kort ha ingenting med den
nakna konsten att göra, de äro ett brottsligt ockrande på ungdomens okunnighet
och nyfikenhet och på sexuellt abnorma människors sämsta sensationer och
lidelser.

Därför måste det höjas ett ljudande rop till våra myndigheter: se till att
denna skamlösa trafik stäf jas omedelbart!

Den vidriga rörelsens växande omfattning torde nog i vissa fall ha
främjats af bristande kraft hos vederbörande myndigheter att inskrida — en
brist, som i hufvudstaden jämväl framträdt i fråga om biografrörelsens förkastliga
utväxter. Åtminstone synes detta framgå exempelvis af ett sådant
faktum, som det att en anmälan om försäljning af tukt och sedlighet
sårande bilder, som redan i slutet af sistlidne oktober irigafs till vederbörande,
först i midten af december och efter inskridande af justitieombudsmannen
föranledde åtal.

Emellertid har från autoritativt håll — Stockholms detektivchef —
också framhållits (i en interview i Svenska Dagbladet den 20 december
1910), att de för närvarande stipulerade straffen icke äro tillräckligt effek -

7

Motioner i Första kammaren, Nr 46.

tiva. »Jag är upprörd», heter det däri, »öfver all den snusk, som gömmes
här, och det kännes bittert att ej kunna skrida in så fort och så eftertryckligt
som förhållandena kräfva. Hvad hjälper det att vi rapportera
och rapportera och domstolarna behandla och döma. Proceduren tar lång
tid i anspråk, med öfverklagningar o. d. år, och under tiden fortgår
geschäftet. Hur annorlunda skulle det ej vara, om i gällande lagrum

endast inrycktes ett par ord, så att lydelsen blef--— ''dörnes till

böter, fängelse eller straffarbete’. Hade vi haft en sådan strafflatitud, så
hade den här cigarrhandlaren nu suttit häktad.»

Den sålunda gjorda anmärkningen torde vara fullt befogad och en
straffskärpning äfven eljest påkallad. För en yrkesmässig handtering, sådan
som den ifrågavarande, hvilken med rätta sammanställts med gift biandarens,
finnas ingå ursäkter. Jag tillåter mig därför föreslå, att såsom straffart
för ifrågavarande brott äfven upptaga straffarbete intill två år. Då däremot
någon straff skärpning icke föreslås med hänsyn till öfriga i paragrafen
omförmälda brott, så föranleder detta smärre omredigeringar i paragrafens
återstående delar. Skulle lagutskottet anse någon jämkning i den af mig
föreslagna ordalydelsen önskvärd för att vinna det åsyftade målet, hemställer
jag, att utskottet ville själft föreslå densamma.

På grund af hvad sålunda anförts får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande
lydelse af kap. 18 § 13 strafflagen:

§ 13.

Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller
bild, som tukt och sedlighet sårar; straffes högst med
straffarbete i två år. Sårar man genom annan gärning
tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fåra
för andras förförelse däraf kommer, straffes med böter
eller fängelse.

Där någon — — — — användande; straffes,
ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs,
med böter eller fängelse.

Stockholm den 27 januari 1911.

Sam. Clason.