Motioner i Första kammaren, nr 454 (Motion 1950:484 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, nr 454.

Nr 484.

Av herrar Herlitz och Franzon, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönereglering för lärarna vid de
statsunderstödda privatläroverken, m. in.

I anledning av proposition nr 232 angående lönereglering för lärarna vid
de statsunderstödda privatläroverken m. m. få vi anföra följande.

Departementschefen anser, att lönekommitténs förslag kan läggas till
grund för principbeslut om lönereglering för privatläroverkens lärarpersonal.
Han förordar dock jämkning på en punkt -— anställningsformen för
de ordinarie lärarna — och föreslår, att ett par andra punkter — beträffande
rätten till sjukvårdsförmåner samt rektorernas anställnings- och
avlöningsförhållanden — icke nu upptas till prövning. Statsrådets mening
är slutligen, att förslag till avlöningsbestämmelser och statsbidragsgrunder
skola underställas 1951 års riksdag.

Ehuru riksdagen således nästa år får tillfälle att överväga sistnämnda
frågor, anse vi oss dock redan nu böra framhålla en omständighet, som
har principiell betydelse och som är av vikt för departementets fortsatta
arbete i detta ärende.

Såsom framgår av propositionen har 1944 års lönekommitté anfört, att
vissa skolor redan helt eller delvis reglerat lönerna för sina lärare, varav
givetvis följer, att den föreslagna löneregleringen inte kommer att medföra
någon höjning av lönerna i dessa skolor. Kommittén har ansett, att i dessa
fall någon höjning av statsbidraget inte är nödvändig. Statsbidragsökningen
skulle endast komma de skolor till del, vilka ännu icke reglerat sina
lärares löner.

Vi ha här en avvikande mening. Om huvudmannen för en privatskola
redan — kanske sedan många år tillbaka — genom stora ekonomiska uppoffringar
ordnat så, att skolans lärare inte befunnit sig i en sämre löneställning
än deras kolleger vid statsläroverkén, bör •—■ enligt vår mening
— ett så föredömligt handlingssätt icke lönas med att skolan ställes utanför
den ökade hjälp, som staten nu vill ge de privata läroverken. I all synnerhet
gäller detta varje sådan skola, som genom en framsynt lönepolitik
vid skolan lyckats binda dugliga lärare, vilka medverkat till att skapa en
skola, som under en lång följd av år helt fyllt ett statsläroverks uppgift i
en folkrik trakt, där staten i annat fall nödgats nedlägga avsevärda kostnader
för ett där nödvändigt statligt läroverk.

Av de inkomna yttrandena framgår, att skolöverstyrelsen i den fråga vi
här upptagit helt avvikit från lönekommitténs förslag, i det att överstyrelsen
föreslagit, att statsbidrag skall utgå efter en enhetlig procentsats,

8 Motioner i Första kammaren, nr i8b.

förslagsvis 70 procent av de faktiska kostnaderna för lärarna. Även statskontoret,
statens lönenämnd och Svenska stadsförbundet motsätta sig kommitténs
förslag till statsbidragsbestämmelser. Centralstyrelsen för flickoch
samskollärarnas riksförbund har ett uttalande i detta ärende, som icke
anförts i propositionen, men som bör uppmärksammas. I sitt yttrande den
27 mars 1948 över lönekommitténs förslag anför centralstyrelsen nämligen:

»Löneregleringen skall enligt förslaget möjliggöras genom en samtidig
ändring av statsbidragsbestämmelserna. Centralstyrelsen vill i detta hänseende
såsom en rättvis fordran hävda, att statsbidragens fördelning på de
olika privatläroverken bör ske på sådant sätt, att icke läroverk, som på
ett föredömligt sätt redan helt eller delvis reglerat sina lärares löner, komma
i en sämre ställning med hänsyn till statsbidraget än de andra skolorna.
»

I detta sammanhang vilja vi fästa riksdagens uppmärksamhet på att
några av privatskolorna och bland dem i synnerhet två skolor, som sedan
länge, var och en på sin ort, fyllt ett statsläroverks uppgift, redan blivit
satta i en sämre ställning än de övriga i fråga om statens bidrag till lärarlönerna.
Orsaken härtill är den i propositionen omnämnda maximeringsregel,
varmed vissa statsbidrag förbundits. Denna regel tillkom år 1941 och
återfinnes i kungl. kungörelsen angående tillfällig löneförbättring åt vissa
lärare vid privatläroverk (1941:404) med följande lydelse:

»Tillfällig löneförbättring---må utgå till kvinnlig föreståndare eller

ämneslärare allenast i den mån löneförbättringen, tillsammans med vederbörandes
övriga löneförmåner vid tjänsten, icke uppgår till högre belopp
än avlöningen till kvinnlig rektor respektive ämneslärare i motsvarande
åldersgrupp och på samma dyrort vid jämförlig kommunal flickskola.»

Denna bestämmelse tillkom i samband med förhöjning och dyrortsgradering
av den av statsmedel utgående tillfälliga löneförbättringen till privatskolornas
ämneslärarinnor.

Även privatskolornas manliga ämneslärare åtnjuta statsbidrag i form av
tillfällig löneförbättring, vilken för närvarande är maximerad till 2 500 kr.
Det till varje lärare utgående beloppet fastställdes av Kungl. Maj:t enligt
en av statskontoret föreslagen regel, varigenom maximibeloppet »minskas
med så mycket, som lärarens faktiskt utgående avlöning överstiger den avlöning,
som uppbäres av motsvarande befattningshavare vid allmänt läroverk
i den ortsgrupp, som fastställts för skolorten i fråga».

I samband med den förhöjning av statstjänstemännens löner, som ägde
rum den 1 juli 1947, erhöllo lärarna vid privatskolorna förhöjt statsbidrag
i form av ett särskilt lönetillägg, vilket även förbands med en maximeringsregel
av i huvudsak samma lydelse som den förut återgivna.

Avsikten med maximeringsregeln synes ha varit att genom denna bestämmelse
förhindra, att en lärare genom förhöjningen av den statliga delen
av hans lön skulle erhålla en sammanlagd lön, överstigande lönen till
motsvarande befattningshavare vid statligt läroverk eller kommunal flick -

Motioner i Första kammaren, nr 484.

skola. Av statsutskottets utlåtande 1941, nr 107, framgår emellertid, att
man vid bestämmelsens formulering icke beaktat, att vissa privatläroverk
i förhållande till sina lärare förbundit sig att, utöver den av staten såsom
villkor för statsbidrag fordrade minimilönen och de statliga bidragen till
lönen, ge dem en så stor fyllnadslön, att de sammanlagda löneförmånerna
uppgå till ett högre belopp än det, som skulle tillkomma en lärare vid statsläroverk
eller kommunal flickskola i samma ortsgrupp. Av propositionen
framgår att detta bl. a. gäller för samskolorna i Djursholm och Saltsjöbaden,
vilka garanterat sina lärare löner efter ortsgrupp 5 (Stockholm)
i stället för ortsgrupp 4. En anledning härtill torde vara, att en lärare inte
har lägre levnadskostnader i dessa orter än i huvudstaden. Åtskilliga av
lärarna vid de nämnda skolorna äro för övrigt bosatta i Stockholm. Till
de manliga lärarna i dessa skolor utgår även ett kommunalt lönetillägg
på mellan 300 och 400 kr., vilket torde få anses utgöra en kompensation
för den förlust av lönetursrätt, som privatanställningen förorsakar. Uppenbart
är, att det förelegat starka och väl godtagbara skäl för de nämnda
skolorna — och för andra privatläroverk i liknande ställning — att hålla
högre löner än statsläroverken, och lika tydligt är, att tillkomsten av maximeringsregeln
icke har kunnat berättiga dessa skolor att bryta sina löneavtal
med lärarna och sänka deras löner till den nivå, som vid maximeringsregelns
avfattande har förutsatts vara den maximalt förekommande.

För de nämnda skolorna ha myndigheterna — skolöverstyrelsen och vederbörande
länsstyrelse — tillämpat maximeringsregeln på så sätt, att det
statsbidrag, som utgått till lärarlön i form av tillfällig löneförbättring och
särskilt lönetillägg, minskats med det belopp, varmed varje enskild lärares
lön överstigit lönen till motsvarande befattningshavare vid allmänt läroverk
eller kommunal flickskola i den ortsgrupp, som fastställts för skolorten
i fråga, alltså enligt samma regel, som Kungl. Maj :t använt vid beräknandet
av den tillfälliga löneförbättringen åt de manliga lärarna. Statsbidraget
till lärarlönerna har dessutom ytterligare minskats därigenom,
att de på den tillfälliga löneförbättringen utgående dyrtids- och kristillläggen
samtidigt automatiskt blivit sänkta. Det är ganska naturligt, att
denna tillämpning av maximeringsregeln av de berörda skolorna uppfattats
som en stor orättvisa, eftersom dessa skolor i stället borde ha rönt uppmuntran
och stöd från statens sida.

Ehuru det, som ovan framhållits, kan ifrågasättas, om maximeringsregeln
borde ha tolkats på nyssnämnda, för vissa privatskolor oförmånliga
sätt, har på senaste tiden en ännu ogynnsammare tolkning av regeln föreslagits.
Sålunda har den revisor, som av statlig myndighet tillsatts för att
granska Saltsjöbadens samskolas räkenskaper, gjort anmärkning mot att
särskilt lönetillägg över huvud taget utbetalats till lärarna vid denna skola.
Denne revisor har nämligen tolkat maximeringsregeln så, att statsbidraget
i fråga skall utgå endast om detta bidrag tillsammans med övriga löneför -

Motioner i Första kammaren, nr 484.

måner icke överstiger lönen till motsvarande befattningshavare i samma
dyrortsgrupp -— en tolkning, som icke blott förefaller, rent språkligt sett,
oriktig utan dessutom ställer nu ifrågavarande skolor inför betydande ekonomiska
svårigheter och risker. Under hand har det nämligen från riksräkenskapsverkets
sida gjorts gällande, att denna tolkning skulle vara riktig
och på grund därav retroaktiv återbetalning kunna krävas från vissa
privatläroverk av hela det statsbidrag, som dessa skolor under de senaste
tre åren uppburit i form av särskilt lönetillägg och tillfällig löneförbättring
samt dyrtids- och kristillägg på löneförbättringen. En följd härav
skulle även bli, att de nämnda skolorna skulle få sina statsbidrag starkt
reducerade under den tid, som återstår, innan nya statsbidragsbestämmelser
träda i kraft.

Även om denna till sina verkningar absurda tolkning av maximeringsregeln
icke skulle komma att tillämpas, så innebär även den hittills tilllämpade,
mer förnuftiga tolkningen av denna regel en orättvisa mot skolor,
som varit av stor betydelse för vårt undervisningsväsende. Det är dessa
irrationella förhållanden, som lönekommittén genom sitt förslag vill låta
bestå för all framtid. I propositionen har icke anmälts någon avvikande
mening på denna punkt.

Nu ifrågavarande spörsmål är av den största betydelse för privatläroverken,
vilka icke minst i rådande läge ha en viktig uppgift att fylla i den hårt
trängda skolorganisationen. Såsom ovan anförts ger tydligen den hittills
gällande maximeringsregeln rörande statsbidragen rum för tolkningar, som
ställt vissa privatläroverk i ogynnsammare läge än andra. Lönekommitténs
förslag innebär i själva verket, att denna diskriminering av vissa skolor
i statsbidragshänseende skall fastställas för framtiden därigenom, att statsbidragen
i vissa fall skola beräknas med hänsyn till förhållandena under
läsåret 1948/49. Till följd härav bör förslaget i denna del göras till föremål
för förnyad, allsidig utredning i så god tid, att ett nytt fullständigt utarbetat
förslag kan antagas av 1951 års riksdag och träda i tillämpning den
1 juli 1951.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen i anledning av propositionen nr 232 angående
lönereglering för lärarna vid de statsunderstödda
privatläroverken m. m. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att vid den fortsatta utredningen rörande utformandet
av statsbidragsbestämmelser för nämnda läroverk
här ovan anförda synpunkter måtte beaktas.

Stockholm den 21 april 1950.

Nils Herlitz.

L. Franzon.