Motioner i Första kammaren, Nr 427 (Motion 1936:427 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 427.

Nr 427.

Av herr Lindhagen, i anledning ao Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till ändrad lydelse av §§ 1, 3, 4 och 5 tryckfrihetsförordningen
m. m.

Den nuvarande tryckfrihetsförordningen kom till under intryck av Gustav
lilis statskupp med dess avskaffande av tryckfriheten.

Skuggr«ädslan för Gustav lil.

Den återställda tryckfriheten omgärdades då med en del ängsliga garantier
för att hindra ett upprepande från någon regent, som strävade till eller
ansåg läget i landet påkalla en diktatur. Därmed följde också ett nästan
totalt negligerande av möjligheterna att ingripa även mot en så lössläppt
tryckfrihets diktatoriska missbruk.

Visserligen innehöll § 3 i nämnda förordning stadganden örn vad som
skulle anses såsom missbruk av tryckfriheten, varpå en uppräkning skedde
i 13 punkter. Men till en början inleddes denna förteckning med en »instruktion»
för alla dem, på vilka en prövning kunde ankomma. Det ålåg
dessa personer att, »i fall, som tvetydiga synas, hellre fria än fälla, alltid mera
fästa sin uppmärksamhet på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet,
på skriftens åsyftning än på framställningssättet och alltid utan rättighet
att i vilket fall som helst draga obestämda slutföljder av uttrycket». Således
en uttrycklig vädjan till åklagare och domstolar att lätt falla offer
för förevändningar för att förhindra även en verkligt förorättad part och
dennes förfäktade realiteter att komma till sin rätt.

Till ytterligare visso lämnades avgörandet örn ett brott förelåg eller icke
åt en jury utan domareansvar men med uppfordran i själva lagen att lägga
silkesvantar på brottslingen och behandla den och det förorättade styvmoderligt.
För att ytterligare skydda den politiska pressen och omöjliggöra
även befogad upprättelse för realpolitiska bemödanden att främja folkets
realiteter skulle juryn till 2/3 väljas av parterna själva och 1f3 — för att utgöra
tungan på vågen —- av domstolen på Guds försyn. Såsom pricken över detta
»i» stadgades för fällande 2/3 majoritet. De domstolsvalda ledamöterna måste
med andra ord praktiskt laget vara eniga om sitt fällande trots »instruktionens»
uppfordran även till dem att ej överila sig med ett fällande.

Kronan på detta monstrum av en rättegångsordning sattes med bestämmelsen,
att den, som enligt förordningens mening skrev något i strid emot
3 §:s brottsbestämmelser, skulle icke själv umgälla straffet. Därtill ägde pressföretaget
utse en s. k. ansvarig utgivare vid sidan av de verkliga skribenterna.
Den även enligt författningen verkliga brottslingen skulle undgå straff, vilket
i stället Indes på den oskyldige »ansvaringen».

Nu borde väl spökrädslan för Gustav lil få vara preskriberad. Vi leva
dock fortfarande ganska väsentligt under den etthundrafemtioåriga hypnosen.
Ansatser i kommittébetänkandet, som närmar sig något en normal rätte -

Motioner i Första kammaren, Nr 427.

gångsordning, har i propositionen ansetts obekväma för upprätthållandet av
den politiska pressens envälde över tryckfriheten som fått efterträda Gustav
lilis envälde.

Tidigare kunde i kommittébetänkanden förekomma belysande uppgifter
om främmande länders lagstiftning. I förevarande fall saknas sådana upplysningar
både i kommittébetänkandet som i propositionen. Av justitierådet
Alexanderson har jag emellertid fått den upplysningen, att i intet annat land
än Sverige förekommer stadganden om en sådan tryckfrihetsprocess, som tillskapats
uti vår tryckfrihetsförordning. I andra länder med tryckfrihet gå
målen till de allmänna domstolarna, som anses lika goda för sådana mål som
tor andra mål. Han upplyste vidare — såsom jag också läst i en skildring
av pressens historia — att de engelska domstolarna särskilt beivrat »lögnaktiga
och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och förledande».
Därigenom lära de engelska domstolarna uppfostrat landets press
till att höja sig till ett högre plan i handhavandet av sin utomordentliga uppgift
och i sitt umgänge med sanningen.

Ifrågasatta reformer av tryckfrihetsförordningen.

Den plötsliga omkastningen från monarkiskt envälde till ett envälde erkannerligen
för den politiska pressen i tryckfrihetsavseende kunde liksom alla
otillräckligt överlagda steg icke undgå att det senare enväldets missförhållanden
på sitt sätt blevo lika kännbara som tjusarkonungens. Men som människorna
av naturliga skäl ha en obenägenhet att gå till grunden av sina egna
ting, förrän det blir allt för svårt, så började de oundvikliga reformerna i
tryckfrihetsförordningen att stanna mera på ytan. Det är då ganska intressant
och tragiskt på samma gång, att, då juryväsendet i tryckfrihetsmål —
en betydande reform således — infördes 1815 på förslag av konstitutionsutskottet,
framhölls av utskottet, att det tillkom för att »den oskyldige» skulle
få »en säkrare tillflykt och ett starkare hopp om ett opartiskt bedömande».
Den av tryckfrihetens bruk misshandlade delen av mänskligheten tänkte man
fortfarande icke på. Det kungliga spöket reste sig då ännu på nära håll.

Sedan har emellertid konstaterats, vilket konstitutionsutskottet också 1933
vitsordade, att detta var ett misstag. Rättegångarna blevo betydligt längre
och dyrare, utgången mer osäker och oberäknelig än någonsin och det var
ingenting att bjuda förorättade målsägare på.

Sedan den år 1909 sittande regeringen på grund av talrika framställningar
under föregående tider uppdragit åt en kommitté att revidera tryckfrihetsförordningen,
kom denna kommitté år 1912 med sitt betänkande. Det erbjöd
endast en företrädesvis formell omstöpning såsom även konstitutionsutskottet
år 1933 vitsordat.

Med anledning av nämnda kommittés förordnande 1909 fann jag det angeläget
och således vara min plikt att framlägga riktlinjer för den tillämnade
reformen. Ty vad kunde en ändring i tryckfrihetsförordningen åstadkomma,
örn den icke gick till botten med ärendet.

Motioner i Första kammaren, Nr 427.

I nämnda uppsåt väcktes av mig 1910 i andra kammaren en motion örn
pressens reformering. Den hänvisades till elt tillfälligt utskott, vars ordförande
var hovrättsrådet Bror Petrén. Motionen inleddes med följande ord:
»Mycket sysslande äger rum för att få folkrepresentationen och regeringsmakten
bra. Man måste då fråga sig, om icke den tredje statsmakten, tidningspressen,
möjligen också skulle behöva någon omvårdnad.»

Ärendet behandlades någorlunda utförligt under tre kapitel. Det första
hette »Beroendet av kapitalet», där åtskilliga synpunkter och erfarenheter
erbjödo sig. Det andra »Publikationsskyldighet», d. v. s. icke bara tryckfrihet
utan även publikationsskyldighet i vissa avseenden för att bringa upplysning
om andras meningar och rätt och därigenom hindra pressen att vilseleda
allmänheten. Slutligen det tredje kapitlet, kallat »Sanningsplikt».
Endast sanningen lär ju enligt vår högsta grundlag kunna göra oss fria. Det
gäller således även här urkällan, som bör vara vägledande och icke minst
för tryckfrihetens och pressens reformering.

Motionen utmynnade uti en begäran till regeringen att »taga i övervägande,
vilka åtgärder kunna vidtagas för att i ovan angivna avseenden höja
pressens självständighet och bereda den bättre förutsättningar att leda folkets
politiska uppfostran».

Det tillfälliga utskottet, till vilket motionen hänvisats, avgav ett enhälligt
utlåtande. Episoden ligger så långt tillbaka i tiden att de, som nu syssla
med tryckfriheten och dess process, uppenbarligen ej ens känna till denna
episod. Några glimtar av vad som ännu 1910 kunde tilldraga sig i riksdagen
men knappast nu, må såsom en påminnelse här inflyta. Utlåtandet begynte på
följande sätt:

»Utskottet delar till fullo motionärens uppfattning om tidningspressens
utomordentliga betydelse i det nutida samhällslivet. Det sätt, varpå ett lands
tidningspress fullgör sin uppgift, är utan tvivel i mycket hög grad bestämmande
å folkets uppfostran i etiskt och politiskt hänseende.»

»Att åtskilliga, delvis djupgående brister vidlåda tidningspressens verksamhet
i vårt land som i andra länder, torde svårligen kunna bestridas.^ Sålunda
synes det å det politiska området, vilket ju närmast utgör föremål för
motionärens framställning, påfallande, huru obenägna tidningar i allmänhet
äro att gent emot motsatta åskådningar visa tillbörlig rättvisa.»

»Förvrängningar och förvanskningar av gjorda uttalanden», fortsätter utskottet,
»förekomma i stor utsträckning, och exempel saknas icke, att inkommande
genm ålen undertryckas. Bevekelsegrunderna hos företrädarna för en
motsatt åskådning misstänkliggöras och smutskastas ofta på ett ansvarslöst
sätt, och polemiken mellan skilda pressorgan föres ej sällan i en ton, som
verkar demoraliserande och förråande å läsekretsen. Synnerligast vid tiden
för politiska val, då motsatserna mellan de olika partiåskådningarna skärpas,
framträda de nu antydda missförhållandena i en hjärt dager, (livet är, att
olägenheterna av dessa missförhållanden bliva större i samma mån som anhängarna
av en viss åskådning konsekvent underlåta att taga del av de pressalster,
vilka företräda en annan uppfattning. Beträffande stora delar av
vårt lands befolkning är detta otvivelaktigt för närvarande fallet. Att under
sådana förhållanden partimotsatserna alltmera tillspetsas och utsikterna till
samförstånd i politiska spörsmål mer och mer försvåras, bör cj väcka förvåning.
Enligt utskottets mening vilar i detta avseende ett cj ringa ansvar å

Motioner i Första kammaren, Nr b27.

tidningspressen; och det skulle förvisso vara till verkligt gagn för samhällslivet,
om i presskampanjen stridsmetoderna humaniserades samt ärlighet och
sanningskärlek komme mera till sin rätt, än nu på många håll är fallet. Att
härutinnan åtskilligt skulle kunna vinnas genom en utbredd opinion och en
omfattande pressorganisation, håller utskottet för visst.»

Sedan kom utskottet in på de detaljförslag, som förekommo i motionen.
Utskottet förordade vissa av dem. Beträffande andra sade utskottet, att de
nog äro önskvärda men svårligen kunna åstadkommas. I ett par tre fall tog
utskottet avstånd från den föreslagna utvägen.

Sedan antog kammaren enhälligt, utan votering, detta utskottsutlåtande
av år 1910. Ett sådant utlåtande kan icke vår tid frambringa.

Redan då saknade dock parlamentet kraft alt också gå till handling. Utskottet
föreslog ej sina vackra tankars framförande genom riksdagen till regeringens
och kommitténs övervägande. Frågan nådde därför icke fram
ens till första kammaren.

Just vid de tiderna kommo till synes de första tydliga tecknen till förvittringen
i parlamentarismen. Ut desint vires, tamen est laudanda voluntas.

Episoden föranledde emellertid, att motionären inbjöds till publicistklubben
för en diskussion. En del journalister tyckte, att det nog låg åtskilligt
under motionen. Andra förkastade den. Men där befann sig ock en man,
som förvånade de närvarande. Det var dåvarande chefredaktören för Stockholmstidningen
Rinman. Han förmenade, att pressen gjort större skada än
nytta för mänskligheten. Sådana varierande meningar kunde på den tiden
förekomma inom pressen.

Vid ett par senare tillfällen väcktes av mig motioner, som mer eller mindre
innefattade ett återupptagande av 1910 års framstöt. En gång gällde det
»sanningsplikten», åt vilken 1910 ägnades ett särskilt kapitel. En annan
gång gällde det igen en mera generell framryckning. Striden stod då i första
kammaren efter det konstitutionsutskottet korteligen avfärdat det utsvävande
förslaget, utan något av det sanningssägeri, som framstrålade år 1910 i
tillfälliga utskottets motivering, men dock sedan avsomnade i skönhet, när
det också gällde handling. I kammaren angreps tilltaget utan misskund av
alla redaktörer med säte därstädes. På referentläktaren tronade »Bon Soir»
såsom Zeus med en rad av de mindre kåserigudarna på ömse sidor. Pressens
reformering stannade fortfarande i stöpet.

Även på detta område finnas dock möjligheter för så kallade »praktiska»
uppslag.

Är 1921 väcktes en motion om ändring i tryckfrihetsordningens hemlighållande
av statsrådsprotokollen jämte protokoll i ministeriella ärenden
m. m., år 1925 örn offentlighet även för kommunala handlingar och 1933 örn
en revision av processen i tryckfrihetsmål. Alla dessa tre av mig väckta motioner
föranledde riksdagsskrivelser, som nu på en gång besvarats med propositioner
till 1936 års riksdag. En av samma motionär vid 1935 års riksdag
återupprepad framställning örn ett utrikesutskott för behandling av vårt
utrikespolitiska processväsende lär till och med vara på väg att vinna konstitutionsutskottets
bevågenhet, till vilken även stats- och utrikesministrarna

Motioner i Första kammaren, Nr A27.

nyligen anslutit sig. Ett särdeles praktiskt försök av mig i riksdagen år
1935 att i tryckfrihetsmål vinna medverkan av en överkomlig lagstadgad
hedersdomstol vid sidan av ett vanligt domstolsförfarande vann däremot
icke bifall.1

Den »statsfientliga propagandan».

Vid denna riksdag föreligga också förslag om åtgärder emot »den statsfientliga
propagandan». Denna beröres även något i förslaget till tryckfrihetsförordning.

Till statsfientlig propaganda har traditionellt räknats och räknas fortfarande
antimilitariska skrifter, som insmugglas till värnpliktiga för att uppvigla
dem till olydnad mot militärlagarna och förakt för militärväsendet. Till
statsfientlig propaganda räknas ock vtterlighetspartiers benägenheter att tillgripa
våld och ställa till oroligheter.

Under detta sysslande och särskilt nu i övervägandet av en ny tryckfrihetsprocess
glömmes bort och undanskjutes den enligt min mening och erfarenhet
farligaste statsfientliga verksamheten. I tryckfrihetsförordningen
rubriceras såsom en straffbar sak, »lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar
till allmänhetens förvillande och förledande». Denna brottslighet
har väl sällan eller aldrig blivit beivrad. Det går ett rykte i justitiedepartementet,
att det skulle skett i ett par fall för länge sedan. I propositionen
talas om tryckfrihetsmålens relativa sällsynthet såsom en naturlig sak. Man
besinnar ej, att detta beror på att sistnämnda statsfientliga propaganda icke
kunnat beivras av enskilda på grund utav den monstruösa tryckfrihetsprocessen
och icke heller uppmärksammats av de allmänna åklagarna. De senare
skulle kanske även ansett sig obehöriga, trots att ett brott mot allmänheten
föreligger.

Den politiska pressen, även kallad partipressen, idkar en synnerlig statsfientlig
propaganda genom sitt envälde även på detta område och sitt oerhörda
grepp över läsekretsen, icke minst i följd av statsmaktens likgiltighet
för denna företeelse. Till skillnad från den engelska statsmaktens förenämnda
ingripande med gagnelig verkan även för pressen.

För att skarpt belysa missförhållandet, tillåter jag mig, såsom skett ett
par gånger förut, att återgiva vad i skilda tider två märkesmän yttrat örn
denna sak.

I en broschyr yttrade den tyske socialdemokratiske organisatören och banbrytaren
Ferdinand Lasalle bl. a. följande:

»Om någon vill förtjäna penningar, så låt honom tillverka bomull eller
kläde eller göra börsspekulationer. Men örn någon för snöd vinnings skull
dagligen pä tusen olika vägar tillför folket andlig död, det är den största förbrytelse,
jag är i stånd att fatta. — Jag tvekar ej att med själen uppfylld av
sorg säga er: örn icke en fullständig ombildning av vår press kommer till
stånd, om denna tidningspest får lov att rasa ännu ett halvt århundrade, skall
vårt folk i grund fördärvas och ödeläggas. Ni måste förstå, att, när tusende

1 Motionen I: 226 år 1935.

Motioner i Första kammaren. Nr 4-27.

tidningsskrivare, dessa vårt folks nutida lärare, med hundratusen stämmor
dagligen inpränta hos folket sin dumma okunnighet, sin samvetslöshet, sitt
evnuckhat till allt sant och stort i politik, konst och vetenskap, så verkar
detta gift på folket, som griper därefter med tillit och hopp att därav vinna
andlig styrka, och då måste denna folkanda gå under, vöre den än tre gånger
så härlig, som den är.»

Sedan fortsätter Lasalle i en lång klimax.

Den svenska jordbruksaposteln Rösiö skrev i sin bok Revolt bl. a.:

»Pressen är en av vår tids märkligaste företeelser. Den har en jättes makt
och ett barns svaghet. Den har icke rent bröd i påsen. Den återgiver, har
inga initiativ, nyskapar icke, den drives icke främst av besjälenhet, är icke
äkta nog i sin mening, icke stor nog i sin syn. Därför blir dess väldiga
makt icke till full välsignelse. Pressen följer alltid slaviskt principer, som
råkat tränga sig fram till bestämmandet över kulturarbetet och civilisationsriktningen
och driver alltfort dessa allt fastare in såsom hela folkets begrepp.
Den är icke nog vaken för kritik, som gisslar allfarvägarna, icke nog rask
och säker resonansbotten för idéer, som födas här och där, då eller då, och
verkar därför så ofta förkvävande på vad stort som vill bryta sig fram ur
dunklet. Endels reser den sig tvärtemot, endels kryssar den försiktigt omkring,
endast refererande. Först långt sedan nija krafter kämpat sin blodskamp
ensamma och lyckats slå allmän vaneåskåclning under fotterna, resa sitt
huvud under en makt, som verkligen visar sig obetvinglig, först dd kommer
pressen bitvis med. Den kommer nästan alltid efter.»1

Och så fortsätter Rösiö med samma tankegång i en lång klimax med betonande
särskilt av pressens auktoritetsdyrkan.

Den ordinarie redaktionspersonalen verkar även i slika syften mest genom
att enligt uppdrag nödgas hos läsekretsen inpränta sitt partis oemotsägliga
inställningar och däröver hopa berömmelser, men underlåta att bibringa
den någon oväldig insikt över de andra partiernas inställningar och
verkliga motiv. De kunna ej göra annat med den nuvarande regimen, som
tvingar till dylikt inbördeskrig. En för alla tidningar gemensam småsint
praxis är ock att, icke i annat än allmänt uppmärksammade fall, delge sin
läsekrets värdefulla nyheter, som en annan tidning kommit före med. Intresset
för att höja och befrukta folket till vidsyn över vad som bör komma och
följaktligen en gång även kommer, är såsom Rösiö erinrade nästan lika med
noll, förmodligen därför, att man ej kan begära mer. Ej underligt då, att
allting rör sig så långsamt mot humanismens tillblivelse. Endast en andligen
fri och obesticklig press kan påskynda utvecklingen.

Emot sådana företeelser, ägnade att hålla folket i okunnighet och uppvigla
till ovilja mot andra, kan —• vid sidan av beivrande av »lögnaktiga och vrängda
framställningar» — direkt icke något åtgöras för tillfället mer än att
efter ett par andra länders föredöme komplettera tryckfrihetens privilegium
med någon »publikationsskyldighet» och särskilt då rätten till genmälen. Humanitetens
landvinningar genom självansvar få här som på andra områden
söka nå det väsentliga.

1 1910 års riksdagshandlingar i frågan om pressen liro ordagrant återgivna i iDrömmar och
stridslinier» band III av C. Lindhagen. I andra kammarens diskussionsprotokoll återfinnas även
Lasalles och Rösiös yttranden in extenso.

Motioner i Första kammaren, Nr 427.

I vår jäktiga tid har däremot, i olikhet med förut, då man skrev mera allvarliga
artiklar, instiftats en kåsöravdelning i pressen. Det fanns också
i medeltiden anställda gycklare hos furstarna. Deras uppgift var
att tala sanning för furstarna. En demokratisk påminnelse i samma anda
var uppdraget åt en slav att följa den romerske triumfatorns vagn och tillropa
honom: »kom ihåg att du är en dödlig».

I vår tid anställas gycklare av tredje statsmakten för att tala osanning
för folket om motståndare eller försvarslösa eller rättare sagt örn de realiteter,
som dessa vilja skydda. Man har sagt mig, att tidningarna behöva kåsörer,
därför att läsekretsen består av två delar. En del läser aldrig ledarna
men alltid kåserierna. Det är för dessa läsares räkning, som kåsörer anses
oumbärliga. De utnyttjas särskilt av partipressen inom alla läger för att exploatera
tryckfriheten i syfte att, i den mån man vågar, i läsekretsens ögon
presentera tidningens politiska motståndare som löjliga figurer.

Under mitt politiska liv vid tillfällen, när något värdefullt var under övervägande,
har också till mig insänts packor med ringaktning och smädelser,
varigenom läsekretsen genom »lögnaktiga och vrängda framställningar» bibragts
okunnighet om de mest behjärtansvärda angelägenheter för folket.
På detta sätt utmålas ofrånkomlig realpolitik, som stöter partiintressen eller
siktar något framåt, hos allmänheten såsom larvig eller opraktisk. Sådant
drabbar också alla andra försök att bana väg mot bättre tider. Den politiska
pressens diktatur utnyttjas, vid sidan av goda gärningar, även för att tillföra
folket andlig död såsom Lasalle uttryckte sig. Vilken flod av dylik framfart
till allmänhetens vilseledande flödar ej ut från politiska tidningar, varje
år och även nu.

Med detta har icke gjorts erinringar mot en sannskyldig humors och en
rättfärdig ironis uppgift även i pressens tjänst. Sådana mästare i den konsten
äro exempelvis Hasse Zetterström, Albert Engström, Bon Soir och Ivar
Starkenberg, pioniärer på samma gång i evolutionen. De mindre kåsörerna
äro ofta offerväsen, sora kämpa för uppehället och lyda oskrivna order.

Det föreliggande förslaget.

Av vad ovan sagts framgår, att enligt min mening tryckfrihetsmålen, i likhet
med vad utomlands äger rum, böra hänskjutas til! det vanliga domstolsförfarandet.
Därigenom besparas vi de kombinationer och invecklade bestämmelser,
som den föreslagna ordningen liksom den nuvarande föra med
sig. Lika rätt för båda parter och större säkerhet vinnes enligt min erfarenhet
och övertygelse uppenbarligen bättre genom det ordinära domstolsförfarandet,
i stället för det nu fortsatta lotteriet, och dess totala hjälplöshet.

Om detta ej bifalles måste av mig likaledes, under åberopande av förestående
motivering, påyrkas all tryckfrihetsmål gå lill vanligt domstolsförfarande,
så snart någondera parten begär del. Den kärande parten är för övrigt
i de fall, om vilka i denna motion särskilt ordats, gemenligen den svagaste.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 3 sami. Nr 426—427. 2

Motioner i Första kammaren, Nr 427.

Vidare böra väl parternas rätt att omedelbart välja jurymän omsider helt
utgå ur förslaget, örn det äntligen skall uppnås en rimlig rättsordning.

Något skäl föreligger väl ej att misstro dem, som skola välja valkorporation,
genom att för valbarhet sätta en schematisk åldersgräns, som ock är
okänd för gällande författning. Dessa befattningar äro ju av annan och sällan
aktiv karaktär, att skäl till en sådan formalism kan och bör hämtas från
exempelvis stadsfullmäktigs rätt att avsäga sig sitt uppdrag efter viss uppnådd
ålder. Sådan rätt förvägras honom för övrigt aldrig, även om avsked
begäres tidigare.

Såsom i det föregående motiverats böra »lögnaktiga och vrängda framställningar
till allmänhetens förvillande och förledande» kunna omsider beivras
mot den brottslige på något effektivt sätt. Den enda utvägen härtill ligger
i att ett överkomligt rättsförfarande anordnas för den förorättade, som
merendels eller nästan alltid ej vill eller kan inlåta sig på en så vansklig sak
som ett vanligt domstolsförfarande av den ena eller andra typen.

Det strävas efter gemensam skandinavisk lagstiftning. Då innebär den
danska och norska förlikningsdomstolen en beprövad, av grannländerna uppskattad
förebild. Likaså kan den svenska pressens privata opinionsnämnd
tagas till föredöme. Dess tillkomst ger också ett uttryck för att pressen själv
ansett en sådan institution vara eftersträvansvärd.

Beträffande en särskild förliknings- och hedersdomstol hänvisas även till
motiven i motionen nr 226 år 1935 i första kammaren.

Hit hör även, att den som skrivit »lögnaktigt och vrängt till allmänhetens
förledande och förvillande» bör umgälla sitt brott och icke en oskyldig ansvarig.
Det bör ifrågasättas örn ej chefredaktören bör stå för någon delaktighet,
örn han ej upprätthåller bättre disciplin i sin tidning. Systemet med
särredaktörer, som styra en var sin detalj efter gottfinnande utan kontrakt,
måste upphöra.

I detta sammanhang må erinras, att beivran av allmänhetens förvillande
och förledande måste vara en statsangelägenhet att omhändertagas även av
allmän åklagare åtminstone efter angivelse. Förslaget är otydligt på denna
punkt.

Yrkanden.

Det hemställes,

att riksdagen med anledning av propositionen nr 235 ville:

A) efter konstitutionsutskottets formulering besluta sådan
ändring i gällande tryckfrihetsförordning och propositionens
förslag, att tryckfrihetsmålen överflyttas till allmänna domstolarna
att handläggas enligt vanlig rättegångsordning; eller
örn detta ej bifalles:

B) besluta att propositionen ändras så att

1) tryckfrihetsmål gå till domstol i vanlig ordning så snart
någondera parten påfordrar det;

Motioner i Första kammaren, Nr 427.

2) parternas rätt att omedelbart nämna jurymän helt utgår; 3)

någon för valmännen bindande åldersgräns för val till
juryman likaledes utgår i lagen;

C) — örn den erforderliga formuleringen av de under A)
och B) äskade ändringarna ej medhinnes — med avslag å propositionen
begära nytt förslag med iakttagande av vad under
A) och B) sägs;

D) besluta eller hos Kungl. Maj:t begära lagföreskrifter,
varigenom efter förebild av norsk och dansk förlikningsdomstol
eller den svenska pressens opinionsnämnd inrättas en
förliknings- eller hedersdomstol vid sidan av det stadgade allmänna
domstolsförfarandet.

Slockholm den 5 maj 1936.

Carl Lindhagen.