Motioner i Första kammaren, Nr 3 (Motion 1936:3 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 3.

Nr 3.

Av herr Lindhagen, om Nordens framträdande med en ny utrikespolitik.

Det är ovedersägligt, att den italiensk-abessinska tragedien nu måste avvecklas
med stöd ytterst av de resurser, som ett försök till internationell rättsordning
hitintills lyckats åstadkomma. Nämligen genom ett folkförbundskrig
eller folkförbundets ekonomiska sanktioner, vilket också är ett krig. Någon
annan utväg finnes kanske icke och den måste då begagnas. Ett hopp
kan vara, att Italien övervinner sig själv och faller till föga inför de ofantliga
riskerna genom vidhållandet av sitt annektionskrig.

Medkänslan med dem, som få bära krigets börda värst, nämligen de italienska
och abessinska soldaterna, menige och befäl, med familjer borde
ock vara en faktor att räkna med för krigets avblåsning. Världsopinionen
sysselsätter sig dock mindre med denna sida av saken. Vi äro vana sedan
gammalt, att en sådan upplevelse ingår i vår världsordning. Tidningarna
bli snarare intressantare, ju större blodbad de kunna omförmäla.

Denna situation avslöjar emellertid de aktuellaste luckorna i detta första
försök till en rättsordning. Det är för övrigt icke uteslutet, att även andra
makter, vilka som helst, anse sig nödgade att kasta fredspalmen, örn rättvisans
gång hotar verkliga eller förmenta livsintressen samt misskund från
andra stater, som för ögonblicket ha sitt på det torra, ej kan påräknas.

Italienska regeringen har nu funnit en utväg ur denna dilemma för egen
del. Folkförbundets skydd, säger den, gäller endast civiliserade stater. Färgade
raser, i synnerhet på »så låg ståndpunkt som abessinierna», falla ej
under folkförbundets domvärjo, även om någon av misstag kommit dit. Det
är en vit stats plikt att civilisera dem och dess rält att för ändamålet till
egen fördel sätta sig i besittning av deras land. Äldre annexioner och deras
bibehållande även efter folkförbundets tillkomst ha ju motiverats mer eller
mindre på samma sätt. Även en del s. k. europeiska minoriteter behandlas
såsom mindervärdiga, örn de ej låta godvilligt assimilera sig, främst genom
att övergiva sitt språk.

De små europeiska staterna, åtminstone Nordens, äro mindre utsatta för
sådana frestelser. Det beror ej på större dygd utan av en lycklig tillfällighet.
Å andra sidan måste de skydda sig mot alt virvlas med i de europeiska stormakternas
vanskligbeter. Deras vapenmakt förslår ej långt. Vi tvingas där Bihang

till riksdagens protokoll 1036. 3 sami. Nr 3—5. 1

Motioner i Första kammaren, Nr 3.

för att på diplomatisk väg söka stöd och vara till tjänst för den stormakt,
som för tillfället har största egna intresset av att skydda oss. Står denne i
dagens konflikt uppenbarligen på rättens sida, så är det ännu bättre. Vi
nordbor hålla oss därför just nu på Englands sida. Vi måste och böra också
göra det.

Vi få emellertid alltid bereda oss på, att i kapplöpningen mellan stormakterna
en liten stat lätt råkar hålla på orätt häst. Under världskriget gick en
rörelse inom en del av Sveriges befolkning för en »modig uppslutning vid
Tysklands sida». Men hur hade det avlupit? Det veta vi nu.

I den nuvarande krisen ser det ut, som om vår vadhållning förmodligen
skall vara till båtnad för både oss och världen. Man kan dock aldrig vara
säker. Svarta skyar av rykten och förmodanden sväva redan över det politiska
spelet exempelvis om en vapenallians mellan Italien, Tyskland och
Japan, ifall det italienska hotet om ett riktigt krig utbryter även i Medelhavet.
Hur det då kommer att gå oss, veta vi icke. Man förundrar sig mångenstädes
över den tyska nationalismens manipulationer och hets för återbekommande
av Sönderjylland och Memelområdet, som så rättvist frångått tyskarna.
Och å andra sidan för deras sällsamma tolerans för det italienska utomordentliga
förtrycket över det erövrade tyska Tyrolen. Är det ett varsel?

Under sådana förhållanden bör väl Norden känna sig uppfordrad, att,
vid sidan av sin allianspolitik nu för dagen, förbereda sig att i folkförbundet
eller annorledes sträva fram mot fulländandet av en internationell rättsordning,
uppbyggd såsom redan erinrats med sanningens makt. Ett sådant
program blir visserligen i en värld, rest på tvedräkt, översköljd såsom Sokrates
uttryckte det av »en skrattande våg» från skilda håll. Men den skrattar
ju bäst, som skrattar sist. Alla världshistoriens högre vägledningar utgå från
ett sådant program. Och nämna det oförskräckt vid dess rätta namn. Där
två eller tre äro församlade i dess namn, kunna de uträtta något till och med,
om det vill sig väl, emot miljoner beväpnade. Eller som Tegnér siade efter
de Napoleonska världskrigen:

»Vad våldet må skapa är vanskligt och kort
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever bland bilor och svärd,
lugn står hon med strålande pannan.

Hon varnar alltjämt för den nattliga värld
och pekar alltjämt mot en annan.»

Det är denna statskonst, som nu måste taga vid och börja mobiliseras så
gärna först som sist. Det gäller att förhindra krig. Och icke som fortfarande
under ingivelse av synvillor kvacksalverivis söka tala sig till fredens rike
genom förord för att organisera kriget med bibehållande av dess förnämligaste
orsaker.

Motioner i Första kammaren, Nr 3.

Man kan icke begära ett pionierande från våra europeiska stormakter
för en sådan omvändelse. De äro av ödet förankrade för mycket i krigens
orsaker. Vi måste förstå deras svårigheter och icke begära för mycket av
dem. Här är ju också fråga endast örn en evolution, men dock en evolution,
som allvarligt eftersträvas. Den möjliggöres och påskyndas genom att småstaterna
skapa sig »en uppgift i historien», såsom Arthur Engberg en gang
sade vara särskilt Sveriges kallelse. Norden måste börja någon gång med
de rätta förkunnelserna, så att till en början åtminstone en officiell diskussion
därom kommer till stånd. Det ena uppslaget giver det andra. Därigenom
gagnas i längden även stormakterna eller åtminstone deras folk.

Emellertid en sådan utrikespolitik kan icke nu bygga på en samling från
aila småstater. Deras intressen äro för spridda och avlägsna från varandra.
Norden bör här förstå sin särskilda kallelse. Den ligger samlad på ett ställe
med lättare överblick över det hela. Det vore väl att i Norden då kunna
inräkna även de fem stater öster örn Baltiska havet, som blivit frigjorda
först genom världskriget.

Finland har nyligen anmält sig trots språkstriden, vars glöd sålunda
åtminstone för tillfället endast glimmar under askan. Estland, Lettland och
Litauen måste vara med. De stå ock nu som 1920 med händerna utsträckta
mot skandinaverna. Polens inställning är alltmer obekant. Landet vill nog
gärna deltaga på något sätt i kontakten. Men dess storlek, läge och minoritetsfolk
erbjuda förmodligen begripliga svårigheter.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen ville hos Kungl. Majit hemställa om underhandlingar
och överenskommelser med Nordens stater om
ett gemensamt framträdande i Folkförbundet och annorstädes
för en ny utrikespolitik, som ovan sägs, — dock utan
att därmed avsäga oss goda förbindelser även med stormakter
eller den konjunkturpolitik, som betingas av dagslägena.

Stockholm den 13 januari 1936.

Carl Lindhagen.