Motioner i Första kammaren, nr 393 (Motion 1950:393 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, nr 393.

Nr 393.

Av herr Andersson, Elon, m. fl., i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående ändringar i folktandvårdens
organisation in. in.

I proposition nr 84 föreslås vissa ändringar i folktandvårdens organisation
in. in. Propositionen bygger på ett av 1946 års folktandvårdssakkunniga
avgivet betänkande. 1 anslutning till framställda yrkanden i avgivna remissyttranden
ha vissa avvikelser skett från sakkunnigförslaget. I ett betydelseiullt
avseende, nämligen i iråga om återställande av den ursprungliga
kostnadsfördelningen mellan staten och landstingen, har emellertid departementschefen
ansett sig böra frångå sakkunnigförslaget, trots att detta tillstyrkts
av samtliga remissmyndigheter, däribland statskontoret.

Någon motivering härför ant öres ej, utan departementschefen konstaterar
endast, att han ej finner sig kunna tillstyrka någon större ökning av statens
andel av kostnaderna. Den omläggning av statsbidragen till folktandvården
från bidrag till vissa löner till bidrag per behandlat barn, som föreslås i
propositionen, kommer sålunda att medföra, att det sammanlagda statsbidragsbeloppet
blir i huvudsak oförändrat. Det föreslagna statsbidragsbeloppet,
9 kr. per år och behandlat barn, har nämligen fixerats i nära anslutning
till statens kostnader för folktandvården år 1947, medan de sakkunniga
ansett ett belopp av 16 kr. skäligt.

Såsom av propositionen framgår har under de gånga åren skett eu högst
betydande förskjutning av kostnaderna i riktning mot ökad belastning av
landstingen. Av totalkostnaderna för folktandvården beräknades landstingen
enligt 1938 års proposition skola bestrida 14 °/o, medan den faktiska siffran
år 1947 var ca 39 °/o. Mot beräknade 24 °/o täckte statens bidrag endast ca
12 %>. Inkomsterna av behandlingsavgifter, som urspungligen beräknades
till 62 %, voro 1947 endast ca 49 %>. Under de år som gått sedan 1947 hava
kostnaderna för folktandvården stegrats, vilket medfört att landstingens andel
av dessa ytterligare ökat. År 1948 hade sålunda denna andel stigit till

47.4 °/o, medan statsbidraget täckte endast 10,1 % och behandlingsavgifterna

42.5 % av totalkostnaderna.

Förhållandet på detta område är i stort sett detsamma som på sjukvårdens
område. De en gång fastställda statsbidragsbeloppen ha förblivit oförändrade,
trots att kostnaderna flerdubblats. Ursprungligen tillämpade grunder
för kostnadsfördelningen ha sålunda frångåtts, och försök, som lid efter
annan gjorts att anpassa statsbidragen till de tidigare grunderna, ha av stats -

Motioner i Första kammaren, nr 393.

ekonomiska skiii tillbakavisats. Landstingens belastning för driften av olika
vårdgrenar har därför i motsvarande grad ökats.

Det är självfallet, att en dylik utveckling icke i längden kan fortgå. Landstingens
möjligheter att tillgodose de ständigt stigande kraven bliva för varje
år allt mindre. Den under senare år fortgående starka ökningen av skatteunderlaget
för landstingsskatt tenderar sålunda att stagnera. Samtidigt kommer
landstingens verksamhet att utökas och kräva allt större kapitalinsatser.
Gamla arbetsuppgifter utvidgas, och nya tillkomma, icke minst på grund av
statsmakternas beslut. Hälso- och sjukvården kräver de största insatserna.
Driften av förefintliga sjukhus och anstalter av olika slag blir nämligen för
varje år alltmera kostsam, och den pågående utbyggnaden och differentieringen
av vården kräva stora belopp.

I detta läge, som varslar om alt en betydande höjning av landstingsskatten
blir erforderlig inom de närmaste åren, är det naturligt, att den ständigt
fortgående överflyttningen av kostnader på landstingen, som är eu följd av
att statsbidragen ej anpassas efter de stigande kostnaderna, av landstingen
måste betraktas med stora bekymmer. Medan på andra områden i skattcutjämnande
syfte uppgifter överflyttas från det kommunala till det statliga
skatteunderlaget, har på hälso- och sjukvårdens område utvecklingen gått
i motsatt riktning och år från år medfört en starkt ökad belastning av det
kommunala skatteunderlaget.

Då en omläggning av statsbidragssystemet beträffande folktandvården
nu skall ske, är det enligt vår mening nödvändigt, att statsbidragsbeloppet
så avväges, att den ursprungligen tänkta kostnadsfördelningen i möjligaste
mån återställes. Ur denna synpunkt är det föreslagna beloppet, 9 kr. per
behandlat barn, som nämnts helt otillräckligt. Även det av folktandvårdssakkunniga
föreslagna beloppet, 16 kr., är tilltaget i underkant med hänsyn
till de kostnadsökningar, som inträffat efter år 1947 och som kunna förväntas
inträda inom de närmaste åren. Emellertid skulle ett bidrag av denna
storleksordning giva landstingen ett värdefullt stöd och underlätta för dem
att utbygga och effektivisera folktandvården. Vi anse oss därför böra förorda,
alt bidragsbeloppet höjes från föreslagna 9 kr. till 16 kr.

Under åberopande av vad sålunda anförts få vi hemställa,

alt riksdagen måtte besluta att höja det föreslagna statliga
driftbidraget lil! landstingens folktandvård till 16 kr. per år
och behandlat barn.

Stockholm den 22 mars 1950,

IUon Andersson. Axel Mannerskantz. Torsten Andrée.

Ilad. Anderbertj.

F. Tlmn.