Motioner i Första kammaren, nr 390

Motion 1946:390 Första kammaren - höst

2

Motioner i Första kammaren, nr 390.

Nr 390.

Av herrar Björkman och Nordenson, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående subventionering av införseln av
vissa varor, m. m.

I proposition nr 360 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att anvisa ett
reservationsanslag av 25 milj. kronor för subventionering av införseln av
vissa varor. Propositionen bygger på en framställning från priskontrollnämnden
om att såsom ett led i en utvidgad priskontroll införa subventioner å
viktigare importråvaror. De varor, som därvid främst skulle ifrågakomma,
äro bomull och läder. Världsmarknadspriserna å dessa varor ha undergått
en sådan stegring, att, därest denna skulle tillåtas att slå igenom på den
svenska marknaden, förelåge uppenbar risk för att detta skulle kunna
resultera i ett genombrytande av det s. k. indextaket. Av hänsyn till de allvarliga
konsekvenser för en fortsatt inflatorisk utveckling, som detta skulle
medföra, har man låtit betänkligheterna mot en importsubventionering vika
och framlagt föreliggande förslag.

För skyddet av den svenska prisnivån från utifrån kommande fluktuationer
ha tidigare olika åtgärder vidtagits. I början av kriget infördes bl. a.
en viss temporär importsubventionering av kol och koks för att dämpa den
utländska prisstegringens återverkan inom landet. Under kriget ha i stor
utsträckning tillgripits clearingförfaranden inom olika importområden. Efter
kriget ha för att begränsa återverkningarna av den internationella prisstegringen
de svenska växelkurserna å utländska valutor i juli innevarande ar
sänkts ca 14 procent. Alla dessa åtgärder ha ingått såsom ett led i de av
statsmakterna antagna penningpolitiska programmen, senast 1944 års. Däri
utsädes (proposition nr 252) att en stabilisering av penningvärdet borde
eftersträvas inom de gränser, som betingades av fluktuationerna i varuförsörjningen,
och i enlighet därmed att en förbättring i försörjningen efter
kriget borde föranleda en motsvarande förbättring av penningvärdet. Penninginkomsterna
borde i regel varken höjas eller sänkas. Vid tillämpningen
av detta prissänkningsprogram borde bl. a. iakttagas, att en så fullständig
återgång av den under kriget inträdda prisstegringen som möjligt vore önskvärd.
Bankoutskottet underströk i sitt utlåtande föredragande departementschefens
uttalande, att varje ytterligare höjning av prisnivån såvitt möjligt
borde förhindras med stöd av en restriktiv pris- och lönepolitik, samt tilläde,
att det ömsesidiga samband, som vore rådande mellan pris- och lönepolitiken,
därvid icke nog kraftigt kunde understrykas. Vikten av återhållsamhet i
fråga örn det allmännas utgiftspolitik under övergångsperioden efter kriget

Motioner i Första kammaren, nr 390.

3

betonades även. Rationaliseringar och andra kostnadsreduktioner inom produktionen
borde i regel komma samtliga inkomsttagare till godo genom sänkning
av priserna. Därigenom ville man förhindra en lönekonkurrens mellan
olika grupper, som med nödvändighet måste resultera i att svagare organiserade
inkomsttagargrupper skulle bliva eftersatta och som även skulle utgöra
ett incitament till en inflatorisk utveckling. Genom att låta den förbättrade
varuförsörjningen taga sig uttryck i sänkta priser i stället för höjda inkomster
inom berörda produktionsgrenar skulle samtliga befolkningsgrupper bli
delaktiga i förbättringen.

Detta förtjänstfulla penningpolitiska program, vars innebörd var att förkrigstidens
reallön skulle återvinnas, representerade ett fullföljande av 1930-talets penningpolitiska normer och stod i god överensstämmelse med de
officiella utfästelser, som gjordes från auktoritativt håll i samband med
kampanjerna för försvarslånen. Allmänheten bibringades den föreställningen,
att i dessa lån nedlagda sparmedels penningvärde skulle garanteras. Att detta
utgjorde en väsentlig förutsättning för framgången med dessa lån torde
utan vidare stå klart.

I dagens läge kan man med skäl fråga sig, hur 1944 års penningpolitiska
program fullföljts. Det synes, som om ingen av de ovannämnda väsentliga
punkterna lagts till grund för den för utvecklingen närmast ansvariga finansledningens
handlande. Det bakomliggande psykologiska värde, som låg i
detta program, synes även helt ha gått till spillo. Allmänheten har numera
uppgivit sin tidigare förväntning om en mera generell prissänkning. Det
mesta man vågar hoppas på är en stabilisering av den nuvarande prisnivån,
men denna förhoppning har på senaste tid blandats med en alltmera allmän
fruktan för en fortsatt inflation. Även nationalekonomernas ändrade inställning
är betecknande för läget. Frågan är icke längre, hur stor prissänkning,
som kan förväntas, utan i stället om man över huvud skall kunna förhindra
en fortsatt prisstegring och inflation. Man söker lugna allmänheten med en
försäkran, att inflation ej behöver inträffa, så länge den årliga ökningen i
arbetslönerna håller sig inom ramen för produktivitetsstegringen. En dylik
utveckling skulle gå stick i stäv med det av 1944 års riksdag antagna
penningpolitiska programmet även med hänsyn till dess inkomstfördelningspolitiska
sida.

Det är mot denna bakgrund, som frågan om importsubventionering måste
ses. Redan tidigare ha vissa resultat av den bristande fullföljden av 1944
års program varit synliga. Frågan örn omsättningsskattens snara avveckling
har kommit upp. Kaffeskatten föreslås sänkt. Därest syftet med dessa
förslag endast varit att lätta beskattningen och nedskära »onödiga» statsinkomster,
hade dessa förslag ej här behövt lagas upp till granskning, men
detta synes ej vara fallet. Dessa skatters inverkan på levnadskoslnadsindex

4

Motioner i Första kammaren, nr 390.

torde i stället ha utgjort den bakomliggande grunden för förslagen. Därest
1944 års penningpolitiska program fullföljts, skulle nu ingen fara ha förelegat
för ett genombrytande av indextaket och dessa skattespörsmål sålunda
icke behövt komma upp ur nyssnämnda aspekt. För att skydda penningvärdet
från de ytterligare konsekvenser, som skulle kunna bliva ett resultat
av den bristande fullföljden av det penningpolitiska efterkrigsprogrammet,
känner sig regeringen nu föranlåten att bl. a. framlägga förslag om importsubventionering.
Som socialstyrelsens levnadskostnadsindex nu ligger vid
243 med 1914 som bas och detta under närmaste tiden på grund av förändringar
i bl. a. jordbrukspriser och skatteposten kan förväntas stiga till
omedelbar närhet av indextaket, skulle den nu aktuella prisstegringen på
bomull och läder, vilken kan beräknas innebära en indexhöjning av cirka
1,5 enheter, kunna medföra en utlösning av nu latenta inflatoriska krafter.

Frågan örn importsubventionering måste därför ses i det stora sammanhanget.
Lika litet som borttagande av omsättningsskatten och sänkning av
kaffeskatten kan en subventionering av varuinförseln sägas utgöra ett led
i ett på förhand fixerat penningpolitiskt program. Dessa åtgärder ha i stället
sken av en, i brist på strategi, taktiskt uppehållande krigföring inom vissa
för tillfället aktuella områden. Utan en koordinerad strategi måste dessa
åtgärder eller förslag framstå såsom utslag av ekonomisk »strutspolitik»,
vilken i längden icke kan rädda penningvärdet. Sedan 1944 års program
sålunda ej längre är aktuellt, gäller det därför för riksdagen, som är medansvarig
för den penningpolitiska utvecklingen, att taga initiativet till ett
nytt sådant program, som bättre än 1944 års överensstämmer med det faktiska
ekonomiska läget. Detta synes lämpligen kunna ske genom att riksdagen
avslår Kungl. Maj:ts förevarande proposition och samtidigt anhåller
om snabbt förslag till nytt program, avsett att ersätta det numera på grund
av utvecklingen föråldrade 1944 års och anpassat efter det nuvarande ekonomiska
läget, vilket icke förutsetts av sagda års riksdag.

Även i sig synes förslaget om importsubventionering medföra sådana
betänkligheter av ytterst allvarlig natur, att redan därmed skäl för ett avslag
torde föreligga. Samtliga remissinstanser lia anfört en ingående kritik mot
principen örn importsubventionering, även om desamma med hänsyn till de
allvarliga konsekvenserna för penningvärdet känt sig nödsakade att avsta
från att draga ut slutsatserna av sina kritiska resonemang och avstyrka
förslaget, vilket varit den logiska följden. Förslaget har i stället så gott som
genomgående accepterats såsom ett tillfälligt, nödvändigt ont. Även Kungl.
Majit har understrukit, att subventioneringen bör tillämpas restriktivt
främst beträffande sådana importerade råvaror, vilkas priser utöva ett väsentligt
inflytande på den allmänna prisnivån inom landet, och endast där sannolika
skäl föreligga för antagandet, att prisstegringen är av övergående natur.

Motioner i Första kammaren, nr 390.

5

Till grund för förslaget ligger sålunda även en framtidsbedömning av den
sannolika prisutvecklingen på världsmarknaden, att ifrågavarande priser
skola falla. Huruvida denna bedömning har skäl för sig kan dock ifrågasättas.

I propositionen framskymtar möjligheten av en subventionering också
av andra varor än de nu aktuella. Ett bifall till förevarande proposition
skulle innebära ett steg in på en mycket vansklig väg. Det finnes all anledning
att förmoda, att sedan väl en gång de av alla erkända principiella betänkligheterna
mot en subventionering fått vika, samma skäl för en sådan kunna
förebringas även beträffande andra varor och på andra områden. Dylika
åtgärder äro ju i en svår situation den enklaste utvägen, även om de äro av
tillfällig art. Ett exempel kan mana till efterföljd och därigenom kan det
stora problemet, skyddandet av valutan på lång sikt, lätt undanskymmas.
Kostnaderna för subventionering kunna komma att stiga i nu ej avsedd omfattning,
men penningvärdet kan ej bevaras endast genom att det svenska
folkhushållet subventionerar sig självt. Subventionering av vissa importvaror
som en isolerad åtgärd kan komma att avtrubba intresset för andra nödvändiga
och på längre sikt effektivare åtgärder till skydd för penningvärdet.

Enda möjligheten att effektivt möta den nu aktuella faran måste vara,
icke att vidtaga tillfälliga åtgärder för att sänka priserna och höja lönerna,
utan att få fram en bättre överensstämmelse mellan den samlade tillgången
och efterfrågan på olika förnödenheter och tjänster på grundval av ett nytt
penningpolitiskt program, som är anpassat efter dagens utgångspunkter,
och genom att detta program också konsekvent lägges till grundval för den
statliga finanspolitiken. Vad vi i dag sakna är just ett aktuellt sådant program.
I varje fall måste med hänsyn till det nuvarande läget hävdas att en
omprövning av 1944 års program är nödvändig för att anpassa detta efter
den sedan dess inträffade inhemska och internationella prisutvecklingen.
De inflationsdrivande krafterna ha utom i lönerörelserna även tagit sig
uttryck i stegrade virkespriser och jordbrukets på grund av dess kostnadsökningar
skärpta kompensationskrav, liksom i den fortgående dolda prisstegringen
samt uppdelningen av såväl varu- som arbetsmarknaden i en
legitim och en med en viss karaktär av svart börs. För exportkrediter och
investeringar ha framkommit nya krav med befarad inflationsdrivande
verkan. Det har från auktoritativt nationalekonomiskt håll även gjorts gällande,
att våra ekonomiska resurser äro överdisponerade. Vi sakna i dag en
fri räntemarknad och därmed den mätare på relationen mellan kapitalbildning
och kapitaldisposition, som är räntans normala funktion. Möjligheterna
att effektivisera priskontrollens ekonomiska verksamhet utan skada
för produktionen torde i det närmaste vara uttömda. Konsumtionsutgifterna
drivas i höjden genom en fortsatt inkomststegring hos allmänheten och utgiftsökning
i det allmännas verksamhet. Sparvolymen synes stagnerad och

6

Motioner i Första kammaren, nr 390.

närmast tendera att minska såsom en följd av allmänhetens bristande förtroende
för den ansvariga finansledningens penningpolitik.

En nödvändig förutsättning för en reell penningpolitik måste således i
dages läge vara en ingående undersökning av hela detta frågekomplex och
ett därpå byggt, nytt penningpolitiskt program. I detta syfte anse vi, att
riksdagen bör avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition. En subventionering
av importen innebär så betydande risker och olägenheter, att något
sådant ej bör vidtagas utan att ytterst tvingande skäl därför föreligga. Endast
som ett led i en genomtänkt och över hela linjen verkande politik med syfte
att hindra en inflatorisk utveckling skulle förslaget kunna accepteras.

Därför föreslås,

att riksdagen under beaktande av vad ovan anförts måtte
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 360.

Stockholm den 19 nov. 1946.

Gust. Björkman.

Harald Nordenson.