Motioner i Första kammaren, Nr 37 (Motion 1939:37 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 37.

Nr 37.

Av herr Andersson, Elof, m. fl., örn höjning av avlöningen till
värnpliktige under landstormsövning m. m.

Genom kungl. kung. 31/s 1938 sattes bestämmelserna i 36 § av 1936 års
värnpliktslag rörande övningar för landstormsmän i kraft från och med den
1 juli 1938. Enligt dessa stadganden inkallas årligen en årsklass värnpliktige,
som nyligen ingått i landstormsåldern, till tjänstgöring, övningstiden
är för meniga landstormsmän fem dagar och för landstormsbefäl tolv dagar.
I samband med fullgörandet av dessa övningar under sommaren och
hösten 1938 uppkom diskussion rörande gottgörelse för de ekonomiska uppoffringar
de inkallade få vidkännas, och därvid framhöllos synpunkter, som
enligt vår mening böra föranleda ändringar i bestämmelserna örn ifrågavarande
värnpliktiges förmåner under tjänstgöringstiden.

Under övningarna åtnjuta landstormsmännen dels en avlöning, uppgående
till 1: — kr. örn dagen, dels naturaförmåner i form av kläder och kost,
allt detta i likhet med vad som tillkommer övriga värnpliktige efter viss
lids tjänstgöring (140 dagar). Vad naturaförmånerna beträffar, är det
uppenbart att de för flertalet landstormsmän icke medföra någon nämnvärd
besparing i deras vanliga utgifter. Endast ungkarlar utan eget hushåll
torde i naturaförmånerna kunna påräkna ett bidrag till ersättandet av förlorad
arbetsförtjänst. Den ekonomiska gottgörelsen ligger sålunda i den
kontanta ersättningen av 1 kr. per dag, vilket gör summa 5 kr. under
den arbetsvecka som övningen kräver för flertalet inkallade. Om detta belopp
måste sägas, att det utgör en avgjort otillfredsställande ersättning för
förlorad arbetsförtjänst åt män i sin bästa arbetsålder, vilka i stor utsträckning
ha försörjningsplikt för familj.

Efter vår uppfattning är det tydligt att staten, när den för försvarsändamål
inkallar till mogen ålder komna män och familjeförsörjare, bör se till
att dessa beredas skälig ersättning för de uppoffringar som oundvikligen
följa av inkallelsen.

Vidkommande frågorna, på vilket sätt en sådan ersättning bör åstadkommas
och huru stor den bör vara, har man att beakta förhållandena
för olika kategorier av inkallade. Örn man därvid frånser dem vilkas ekonomiska
ställning är så gynnsam att offret av en veckas arbetstid kan anses
betydelselöst, återstå tre huvudgrupper: egna företagare, i enskild tjänst
anställda samt statens befattningshavare. För de egna företagarna betyder
inkallelsen en ren förlust av arbetsinkomst, särskilt påtaglig för jordbrukare,
vilka bortkallas under en för dem viktig årstid och därför även ställas
inför svårigheten att leja annan arbetskraft i sitt ställe. För de anställda är
läget växlande. I enstaka fall erhålla de särskild ledighet med full eller reducerad
lön. Delvis kunna de utföra sin tjänstgöring under den ordinarie

Motioner i Första kammaren, Nr 37.

semestern och erhålla då full lön, men det bör observeras att en sådan anordning
strider mot andan i 1938 års semesterlag. I de allra flesta fall få
de emellertid finna sig i att förlora hela sin arbetsförtjänst. För statens befattningshavare
slutligen gäller det att de få behålla en viss del av sin lön.

Statens befattningshavare äro sålunda de enda, som äga visshet örn att
icke berövas sina inkomster under landstormsinkallelsen, och där således
ersättningsfrågan kan anses redan ordnad. De egna företagarna kunna icke
tänkas erhålla ersättning från annat håll än staten. För anställda i enskild
tjänst åter vore det tänkbart att föreskriva skyldighet för arbetsgivaren att
utbetala ett visst lönebelopp. Någon rimlig grund att ålägga arbetsgivarna
en särskild beskattning för detta ändamål kan dock knappast uppletas. Därtill
kommer, vad mindre företagare beträffar, att det skulle vara direkt stötande
örn de måste betala lön till sina anställda under inkallelsen, ehuru de
själva få gå utan skälig ersättning. Även när det gäller anställda i enskild
tjänst synes det oss då skäligt, att bördan för ersättning åt de inkallade
landstormsmännen håres av statskassan.

Eftersom landstormsövningen är en medborgerlig skyldighet, synes det
oss självklart att ersättningen principiellt bör vara lika för alla och ersättningsbeloppet
begränsat till en jämförelsevis låg summa. Som utgångspunkt
torde man kunna välja den lägsta ersättning, som staten i förevarande
fall beviljar sina egna befattningshavare. Enligt bestämmelserna för
icke-ordinarie tjänstemän vid vissa nyreglerade verk få dessa befattningshavare
under militär tjänstgöring behålla 2 kr. om dagen av sin lön. Utgår
man härifrån, kommer man till 3 kr. örn dagen som lämpligt belopp för
kontantlönen åt de värnpliktige under landstormsövningen.

Bestämmes detta belopp av 3 kr. örn dagen som ersättning åt alla till
landstormsövning inkallade, vilken ersättning torde böra erkännas vara ett
minimum, får på samma gång tillses att ingen bereder sig direkt pekuniär
vinst genom denna ersättning. Följaktligen erfordras en sådan ändring i
lönereglementena för statens befattningshavare att dessa i vissa fall få behålla
en något mindre del av sin lön än vad nu är fallet vid ledighet för landstormsövning.

Av årets statsverksproposition (fjärde huvudtiteln sid. 51) framgår, att
antalet tjänstgöringsdagar vid landstormsövning under budgetåret 1939/40
beräknas till 145,720. En höjning av kontantlönen från 1 kr. till 3 kr. örn
dagen skulle sålunda åsamka statsverket en merutgift av cirka 290,000 kr.
Att beräkna den besparing för statsverket, som skulle uppkomma genom den
av oss föreslagna höjningen av löneavdragen för vissa befattningshavare under
ledighet för landstormsövning, är oss icke möjligt på grundval av tillgängliga
uppgifter.

Med anledning av vad vi sålunda anfört få vi härmed hemställa,
att riksdagen ville besluta,

dels att avlöningen till värnpliktige under landstormsövning
skall utgå med 3 kr. örn dagen, samt att i följd därav

Motioner i Första kammaren, Nr 37.

förslagsanslaget till de värnpliktiges avlöning för budgetåret
1939/40 upptages till 3,690,000 kr. i stället för av Kungl.
Majit föreslagna 3,400,000 kr.,

dels att Kungl. Majit bemyndigas vidtaga sådan ändring
i gällande avlöningsreglementen, att löneavdrag vid ledighet
för landstormsövning höjes i proportion till den föreslagna
höjningen av dagavlöningen.

Stockholm den 20 januari 1939.

Elof B. Andersson. Sam Larsson. B. v. Stockenström.

• J. Bergman. N. Gärde.

..ii j '' 1