Motioner i Första kammaren, nr 362

Motion 1947:362 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, nr 362.

1

Nr 362.

Av herr Domö, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att
inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

Enligt 1 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) äger Konungen — vid
krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden i den mån så prövas oundgängligen nödigt
för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska
verksamhet — meddela förordnande på sätt i lagen närmare stadgas. Sådant
förordnande må under tid, då riksdagen är samlad, meddelas endast med
riksdagens samtycke. I 2 § stadgas, att i förordnande, som Konungen jämlikt
1 § meddelar, må föreskrivas bl. a., att utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska värdepapper skola erbjudas riksbanken
eller valutabank till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt.

Med stöd av valutalagen utfärdades efter inhämtande av riksdagens yttrande
valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97), vilken förordning
gäller tills vidare så länge valutalagen äger giltighet. Enligt 10 § valutaförordningen
skola utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,
som tillhöra någon här i riket bosatt, i den ordning och omfattning
riksbanken bestämmer av ägaren eller innehavaren erbjudas riksbanken
eller valutabank till inlösen mot ersättning, som i valutalagen sägs.

Den 17 maj 1940 (nr 348) utfärdade Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande,
trots att riksdagen då var samlad, en förordning om ändrad lydelse av bl. a.
10 § valutaförordningen av innebörd att, förutom utländska betalningsmedel
och banktillgodohavanden, även andra utländska fordringar ävensom utländska
värdepapper skulle kunna bliva föremål för inlösen på sätt nyss
är sagt. Den utvidgning till att omfatta även utländska värdepapper och
andra utländska fordringar än utländska banktillgodohavanden, som den
ändrade lydelsen av 10 § avsågs innebära, saknar sålunda stöd i valutalagen.
Den lydelse av 10 § valutaförordningen, som är gällande, är följaktligen
den formulering, som angives i valutaförordningen den 25 februari 1940
(nr 97).

Att Kungl. Maj:t överhuvud taget våren 1940 övervägde, om behov kunde
anses föreligga att hava möjlighet lägga embargo på även utländska värdepapper
och andra utländska fordringar än utländska banktillgodohavanden
torde i förbigående nämnt böra ses mot bakgrunden av de allmänna förhållanden
i världen, som vid denna tidpunkt voro för handen. Det torde vara

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 3 samt. Nr 362—364.

1

2

Motioner i Första kammaren, nr 362.

tillräckligt att erinra om det tyska anfallet mot Norge och det faromoment,
som även för Sveriges vidkommande ansågs föreligga i maj 1940. Uppenbart
torde vara, att de skäl, som den gången torde hava föranlett Kungl.
Maj:ts åtgärd, icke kunna åberopas nu, då någon överhängande krigsfara
icke torde föreligga.

Nu är det uppenbart, att det kan vara i hög grad tveksamt, om ett bemyndigande
avseende utländska betalningsmedel och banktillgodohavanden
lämpligen bör lämnas, även om det givetvis finnes skäl, som kunna åberopas
för ett bifall till framställningen. Man får givetvis också förutsätta att, om
bemyndigande lämnas, detsamma icke begagnas, såframt icke vid den tidpunkt,
då saken skulle bliva aktuell, så utomordentliga förhållanden måste
anses vara för handen, att trots de starka betänkligheter, som städse måste
finnas, någon annan utväg på grund av en föreliggande tvångssituation ej
gärna kan anses föreligga. Eftersom det emellertid är fråga om ett alldeles
extraordinärt ingrepp, synes ett bemyndigande sådant som det förevarande,
vad tiden beträffar, icke böra knytas till valutalagens giltighetstid, utan böra
begränsas till den 1 mars 1948. Skulle det innan utgången av denna tid visa
sig önskvärt med en förlängning, har Kungl. Maj:t naturligtvis möjlighet att
till riksdagen göra framställning härom. Vad beträffar frågan om ett eventuellt
medgivande från riksdagens sida till Kungl. Maj:t att företaga sådan
utvidgning av 10 § valutaförordningen, som av Kungl. Maj:t avsågs den
17 maj 1940, torde i första hand böra understrykas, att än starkare betänkligheter
måste anses vara för handen än i fråga om utländska betalningsmedel
och banktillgodohavanden. Begreppet utländska värdepapper och
andra utländska fordringar än banktillgodohavanden inrymmer synnerligen
väsensskilda investeringar och tillgodohavanden. Under detta begrepp falla
sålunda å ena sidan rena affärsfordringar, men å andra sidan också såväl
börsnoterade som icke börsnoterade aktier, obligationer, fordringar mot
dotterbolag och annat. Det torde också ligga i sakens natur, att man, innan
det kan bliva fråga om att lämna ett vittgående bemyndigande, bör närmare
överväga konsekvenserna av om detsamma tillämpas. Tydligt är också, att
icke samma synpunkter kunna anläggas på alla de heterogena moment, som
falla under det nu ifrågavarande begreppet »värdepapper och andra utländska
fordringar än banktillgodohavanden».

Bankofullmäktige hava i sin i proposition nr 314 återgivna skrivelse av
den 22 maj 1947 gjort en sammanställning av olika poster i 1946 års betalningsbalans,
vari beräknats ett belopp av 105 miljoner kronor för förskottsbetalningar
av import och uppskjutna exportlikvider etc. Huru mycket av
detta belopp, som skall falla under den ena eller andra posten, framgår icke
av sammanställningen. Vad emellertid importförskottsbetalningarna beträffar,
är det anledning erinra om att, sedan importen nu reglerats, andra
än oundgängligen nödvändiga förskottsbetalningar icke torde förekomma.

Motioner i Första kammaren, nr 362.

3

Vad åter beträffar uppskjutna exportlikvider, torde de — i motsats till vad
man å många håll uppenbarligen trott — i den mån de alls förekommit,
varit av så ringa storleksordning i förhållande till en sammanlagd export
av i runt tal 3 000 miljoner kronor, att därmed den ogynnsamma valutautvecklingen
icke kan förklaras. För innevarande år föreligger ännu icke
någon officiell utredning, som kan giva belägg för något förmodande, att
hemtagandet av exportlikvider onödigtvis uppskjutes. Per den 15 maj 1947
har emellertid riksbanken låtit genom ett deklarationsförfarande företaga
en utredning. Det är självfallet, att det för bedömandet av nu ifrågakomna
spörsmål är av mycket stort intresse att de slutresultat, vartill denna utredning
föranlett, i första hand bliva tillgängliga för bankoutskottet.

I fråga om exportlikvider torde böra erinras om 13 § valutaförordningen,
som stadgar, att

»här i riket bosatt, som gentemot utlandet äger rätt att kräva betalning,
må ej medgiva anstånd med betalningen eller träffa avtal om betalning
annorledes än med vanliga betalningsmedel, med mindre det följer av
handelsbruk eller annan sedvänja eller eljest betingas av omständigheterna.
Ej heller må här i riket bosatt till någon som är bosatt i utlandet och med
vilken lian har gemensamt ekonomiskt intresse, i syfte att kringgå denna
förordnings bestämmelser, sälja varor till lägre pris eller av honom inköpa
varor till högre pris än de i allmänhet gällande eller i samma syfte vidtaga
andra liknande åtgärder.»

Som synes medför redan nu gällande lagstiftning skyldighet för exportörer
att hemtaga exportlikvider i normal ordning. Eftersom så också synes
hava skett på ett sätt, som i det stora hela synes icke vara ägnat föranleda
till erinringar, torde en beslagsfullmakt sålunda väl närmast motiveras med
den eventualiteten att exportörerna i en framtid icke skulle komma att
respektera valutaförordningens 13 §. Att basera en så vidsträckt fullmakt
som den nu åsyftade på ett sådant antagande torde knappast vara välmotiverat.

Ett rekvisitionsförfarande skulle också erfordra en mycket omfattande
och kvalificerad tjänstemannastab, som för närvarande icke står till förfogande.
Icke minst i dessa tider bör det också vara angeläget att icke utan
tvingande skäl göra en utbyggnad av den statliga förvaltningsapparaten. Det
råder som bekant överallt en synnerligen stor brist på arbetskraft, lokaler
och mycket annat. En effektiv redovisning i detalj av fakturor, omfattande
en export av flera tusen miljoner, skulle stöta på oöverstigliga administrativa
svårigheter. Vidare skulle, om ett sådant system infördes, exporten allvarligt
komma att hämmas av en tyngande kontroll och övervakning.

Andra fordringar än banktillgodohavanden och handelsfordringar äro
att döma av de uppgifter, som varit tillgängliga, av så ringa betydelse för
valutasituationen, att av den anledningen en vidgad rekvisitionsrätt beträffande
samtliga utländska fordringar icke kan motiveras.

4

Motioner i Första kammaren, nr 362.

För näringsgrenar såsom sjöfarten, vilken för omkostnader i främmande
hamnar är starkt beroende av tillgodohavanden i utländsk valuta, skulle störningar
i verksamheten kunna befaras bliva följden av ett rekvisitionsförfarande.

En stor del av vad som faller under begreppet utländska värdepapper och
andra utländska fordringar än banktillgodohavanden utgöres av svenska
företags och enskilda personers investeringar i utlandet. Den allra största
delen därav torde bestå av de stora svenska industriernas dotterbolag i utlandet
samt de tillgodohavanden mot dessa, som visat sig erforderliga för
att dotterföretagen i fråga skulle kunna disponera behövligt rörelsekapital.

En så djupt ingripande åtgärd, som riksbankens övertagande av och måhända
också rekvisition av dessa svenska utlandsinvesteringar, bör naturligtvis
icke ifrågakomma.

Det har i olika sammanhang tidigare vid underhandlingar med främmande
makter ansetts vara en ur svensk synpunkt synnerligen värdefull princip
att hålla fast vid, att staten icke äger förfoga över det svenska näringslivet.
Den föreslagna rekvisitionsrätten skulle innebära ett allvarligt avsteg från
denna princip och i samma mån betyda ett försvagande av statens position i
förhållande till främmande länder. Klart är också, att ett rekvisitionsförfarande
överhuvud taget skulle komma att medföra många ur svensk synpunkt
icke önskvärda konsekvenser med tanke på Sveriges ställning till
andra länder.

Det riktigaste synes också vara, att riksdagen icke lämnade riksbanken
någon fullmakt att med Kungl. Maj:ts medgivande rekvirera utländska
värdepapper och andra utländska fordringar än banktillgodohavanden.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr
314 endast måtte förklara, att från riksdagens sida icke föreligger
hinder för riksbanken att med stöd av 10 § valutaförordningen
den 25 februari 1940 (nr 97) och efter särskilt
förordnande av Kungl. Maj:t rekvirera utländska betalningsmedel
och utländska banktillgodohavanden; samt
att vad i övrigt andra stycket i propositionens hemställan
omfattar icke måtte föranleda något riksdagens yttrande.

Stockholm den 18 juni 1947.

Fritiof Domö.