Motioner i Första kammaren, nr 359

Motion 1953:359 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, nr 359.

1

Nr 359.

Av herr Wahlund m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i lagen den
26 juli 19Jf7 (nr 530) om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 36 föreslås, att särskilt barnbidrag enligt
1947 års lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl.
barn generellt skall fastställas för alla de kategorier av barn, som omfattas
av lagen, till högst 600 kronor om året. En sådan förbättring av
ifrågavarande bidrag anser vi vara i hög grad önskvärd. I samband härmed
finner vi det emellertid vara anledning att påtala de ekonomiska
svårigheter, som ofta drabbar änklingar med barn, vilken kategori är
undantagen från här avsedda förmåner. Denna fråga har tidigare uppmärksammats
av riksdagen, som år 1948 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll
om utredning angående sådan ändring av lagen av den 26 juli 1947
om särskilda barnbidrag, att änklingars barn i bidragshänseende blir likställda
med änkors.

Inom den sociala lagstiftningen finnes en tydlig tendens att åstadkomma
fullständig jämställdhet mellan man och kvinna. Men inom barnpensioneringen
och i fråga om dennas fortsättning, de särskilda barnbidragen,
har bidragsgivningen begränsats till änkor med barn. En dylik
åtskillnad mellan änkor och änklingar ger prägeln av en nedvärdering
av hustruns insatser som husmor eller förvärvsarbetande och kan redan
av allmänt principiella skäl men även av psykologiska skäl ej anses
rimlig.

Socialvårdskommittén avvisade tanken på särskilda bidrag till änklingars
barn och anförde härom bl. a. följande: ”Vid denna gränsdragning
måste man utgå från att de gifta männen i regel ha förvärvsarbete, de
gifta kvinnorna ej, och att sålunda familjerna i allmänhet leva på männens
arbetsinkomst. Om man hänförde fall, där mannens arbetsinkomst
icke är tillräcklig för familjens försörjning, under lagen om barnbidrag,
skulle denna helt ändra karaktär. I dylika fall bör hjälpen som hittills
utgå efter individuell behovsprövning.” Man hänvisar alltså i fall av behov
änklingarnas barn till fattigvården. Någon jämlikhet mellan änklingars
och änkors barn synes alltså ej ha eftersträvats.

I detta sammanhang finner vi det vara anledning att erinra om vad 1934
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 3 samt. Nr 359.

2

Motioner i Första kammaren, nr 359.

års barnpensioneringssakkunniga anförde beträffande här avsedda förhållanden:
”Obestridligt är att makans och modems bortgång ofta medför
ekonomiska svårigheter för mannen och barnen, icke blott då hon
i livstiden genom förvärvsarbete lämnat tillskott till det gemensamma
hushållet, utan även då hennes arbete varit förlagt uteslutande till hemmet.
Särskilt värdefullt är givetvis hustruns arbete i hemmet under
barnens första uppväxtår.”

Det kan inte gärna hävdas, att det vid en viss familjeinkomst skulle
innebära en större katastrof för barnen om fadern dör än om modem dör.
Givetvis kan nödsituationen variera, men den varierar säkerligen kraftigare
med familjeekonomien än med det förhållandet, om barnen är en
änklings eller en änkas barn. Man kan t. o. m. konstatera, att änklingars
barn är sämre ställda än änkors, sedan man tagit hänsyn till familjeinkomsten,
såsom man gör beträffande de särskilda barnbidragen. Som
exempel kan tagas två familjer vid en årsinkomst av 2 000 kronor, en där
mannen dött, en där hustrun dött. I den familj, där mannen dött, är i de
flesta fall de 2 000 kronorna icke änkans arbetsinkomst. I den familj, där
hustrun dött, får man räkna med att änklingen får arbeta för de 2 000
kronorna. Änkan har 2 000 kronor plus värdet av det arbete hon kan
nedlägga i hemmet. Änklingen har 2 000 kronor och måste betala för hemhjälp.
Vid nuvarande kostnader för och brist på hemhjälp är det förenat
med stora svårigheter för en änkeman med små inkomster att anställa
nödig hjälp i hushållet och för barnen. Änkan, som sålunda har det bättre,
skall enligt den nu föreliggande propositionen få behovsprövade särskilda
barnbidrag. Änklingen, som har det ekonomiskt sämre, får inga särskilda
barnbidrag. Att vid samma inkomst sålunda sätta änklingarna i en sämre
situation än änkorna måste betecknas som orimligt.

Man kan kanske finna en möjlig förklaring till att man i fråga om de
särskilda barnbidragen undantagit änklingars barn i det icke relevanta
förhållandet, att änkors barn i allmänhet har det ekonomiskt sämre ställt
än änklingars barn. Detta faktum innebär emellertid endast, att kostnaderna
för särskilda barnbidrag till änklingars barn kommer att ställa
sig avsevärt lägre än kostnaderna för dylika bidrag till änkors barn. Det
bör här framhållas, att utgifterna för genomförande av särskilda barnbidrag
till änklingars barn till mycket stor del kommer att kompenseras
genom en avlastning av fattigvårdens kostnader, då ju nämnda bidrag
genom inkomstgraderingen reserveras för de lägsta inkomstskikten.

Ifrågavarande spörsmål har, såsom ovan påtalats, tidigare varit föremål
för riksdagens behandling, då frågan år 1948 upptogs i motioner
(1:123 och 11:320). Andra särskilda utskottet uttalade i sitt utlåtande
(nr 23) över motionerna, att skillnaden mellan änkors och änklingars

Motioner i Första kammaren, nr 859.

3

barn med avseende å rätt till särskilda barnbidrag rent principiellt måste
vara felaktig och även sakligt torde vara svår att försvara. I enlighet
med utskottets hemställan beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj:t (nr 178) anhålla om utredning av ifrågavarande spörsmål. Utredningen
uppdrogs åt den 1948 tillsatta änkepensioneringskommittén, som
under 1952 avgav sitt betänkande (SOU 1952:36). Änkepensioneringskommittén
har i huvudsak anslutit sig till socialvårdskommitténs motivering
och kan knappast sägas ha tillfört frågan något nytt väsentligt utredningsmaterial.

Förslag till de författningsändringar, vilka är erforderliga för att utsträcka
de särskilda barnbidragen till att gälla även för änklingars barn,
torde emellertid enligt vår uppfattning utan större svårigheter kunna utarbetas
under utskottsbehandlingen. Härvid torde man i huvudsak kunna
följa en författningstext, som inom socialvårdskommittén (SOU 1947:21)
reservationsvis utarbetats av herr Karl J. Höjer.

Under hänvisning till vad som ovan anförts får vi hemställa,

att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition
nr 36 måtte besluta, att lagen om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders barn m. fl. måtte få vidgad
tillämpning i så måtto, att den kommer att omfatta
även änklingars barn, samt att hithörande anslag måtte
höjas i erforderlig utsträckning.

Stockholm den 11 februari 1953.

Nils Theodor Larsson
i Hammarby.

Ivar Nilzon.

S. G. W. Wahlund.
Fritiof Karlsson.