Motioner i Första kammaren, nr 356 (Motion 1947:356 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, nr 356.

Nr 356.

Av herr Nordenson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till universiteten och den medicinska
undervisningen m. m.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 272 angående vissa anslag till universiteten
och den medicinska undervisningen in. m. har föredragande departementschefen
tagit ställning bl. a. till vissa av universitetsberedningen framlagda
förslag beträffande organisationen av undervisningen i romanska språk vid
statsuniversiteten.

Universitetsberedningen har i denna fråga anfört, att samtliga professorer
i romanska språk uttryckt önskemål om dubblering och samtidig differentiering
av de befintliga professurerna i ämnet. De förslag, som framställts
av beredningen beträffande sättet för en uppdelning av nämnda professurer,
följa tvenne huvudlinjer. Enligt den ena ifrågasättes en klyvning av amnet
efter språkområden, så att franskan med provensalska representeras av en
professur samt spanskan och italienskan av en andra professur. Enligt den
andra huvudlinjen åter skulle vid sidan av var och en av de nuvarande
professurerna i romanska språk inrättas en lärostol av i viss^ utsträckning
filologisk karaktär med tyngdpunkten förlagd till franska språket och litteraturen.

Beredningen, som ansett behovet av en dubblering av professurerna i romanska
språk vara klart ådagalagt, har förordat det sistnämnda av de båda
sålunda angivna alternativen. Beredningen har visserligen erkänt, att behov
av särskild undervisning i spanska och italienska föreligger vid universiteten,
men har ansett att detta behov bör tillgodoses genom att vid samtliga
lärosäten inrättas ett universitetslektorat i spanska och ett i italienska.

I flera av de över beredningens förslag avgivna yttrandena har önskemål
framkommit om en uppdelning av professurerna efter språkområden, varvid
särskilt anförts det ökade intresset för spanska språket. Sålunda har Sveriges
docentförbund framhållit, att under åratal i pressen och från industriellt håll
påpekats nödvändigheten av en förbättrad ställning för spanska språket vid
våra universitet och högskolor, främst med tanke på Sveriges livliga förbindelser
med det spansktalande Sydamerika. Docentförbundet har därför
hemställt, att åtmistone vid ett svenskt lärosäte måtte inrättas en professur i
romanska språk, särskilt spanska och italienska, med examinationsrätt i
första hand i spanska. Även styrelsen för Sveriges förenade studentkårer
har framhävt vikten av att det ibero-romanska språkområdet tillgodoses

Motioner i Första kammaren, nr 356.

bättre än enligt beredningens förslag. Slutligen har humanistiska sektionen
vid Uppsala universitet föreslagit, att vid något av lärosätena inrättas en
professur i romanska språk, särskilt franska och provensalska, och vid
sidan därav en andra professur i romanska språk, särskilt spanska och
italienska. Sektionen har i anslutning härtill påvisat det betydande intresse
som från de studerandes sida på senare tid gjort sig gällande för spanska
språket.

Föredragande departementschefen har för sin del uttalat, att han icke
förbisett de sålunda från flera håll framkomna starkt betonade önskemålen
om en eller flera fasta lärostolar inom vår högskoleorganisation för de iberoromanska
språken. Enligt departementschefens uppfattning synas emellertid
dessa önskemål i främsta rummet ha det mera praktiska syftet att främja
våra kommersiella och kulturella förbindelser inom de spanska och portugisiska
språkområdena, icke minst Sydamerika. Dessa strävanden böra enligt
departementschefens uppfattning beaktas vid en utbyggnad framdeles
av högskolorna i Stockholm och Göteborg. Från denna utgångspunkt har
depai tementschefen anslutit sig till den av universitetsberedningen företrädda
uppfattningen och sålunda förordat att dubbleringen av professurerna
i romanska språk vid universiteten i Uppsala och Lund förbindes med
en differentiering i en mera språklig och eu mera litteratur- och kulturhistorisk
inriktning.

Enligt undertecknads mening tala tungt vägande skäl för att på sätt under
ärendets beredning ifrågasatts även andra romanska språk än franskan bli
föicträdda genom professur vid åtminstone nagot av våra statsuniversitet.
Dessa skäl göra sig med särskild styrka gällande beträffande det spanska
språket.

Rent kvantitativt sett intager spanskan en oomstridd ställning som världsspråk.
Det talas av fler människor än både tyska och franska. Spanskan
är nämligen riksspråk eller huvudspråk för icke mindre än 110 miljoner
människor, varav omkring 80 miljoner i Amerika och drygt 20 miljoner i
Europa. Resten kommer på forna och nuvarande spanska kolonier i Asien
och Afrika. Spanskan kan dessutom betraktas som en brygga till det andra
av de stora ibero-romanska språken, nämligen portugisiskan, som talas av
mer än 60 miljoner människor, varav över 40 miljoner i Brasilien. Lägger
man ihop de spanska och de portugisiska språkområdena, finner man att
dessa båda ibero-romanska språk tävla med ryskan om tredje rummet bland
världsspråken, närmast efter engelskan och de kinesiska språken. Framhållas
bör även, att de spansktalande folken ha en starkare växtkraft än de
europeiska kulturfolken i allmänhet. Den naturliga folkökningen i flera
syd- och mellanamerikanska länder ligger sålunda 50 å 100 % över motsvarande
tal i de västeuropeiska länderna. En annan omständighet, som är
ägnad att på längre sikt stärka spanskans ställning som världsspråk, är den

Motioner i Första kammaren, nr 356.

snabba tillväxt i de kulturbärande samhällsskikten, som nu pågår i Sydamerika,
ej minst i samband med denna världsdels industrialisering.

Det spanska språkets betydelse för våra kommersiella förbindelser har,
såsom i propositionen framhållits, på senare tid alltmer uppmärksammats.
De utomeuropeiska marknaderna i allmänhet ha under en lång följd av år
vuxit i relativ betydelse för vårt näringsliv. Icke minst gäller detta den svenska
handeln med Sydamerika. Strax efter det första världskriget utgjorde
de sydamerikanska ländernas anpart av den totala svenska varuomsättningen
med utlandet omkring 33/4 %>. Vid mellankrigsperiodens slut hade
den vuxit till drygt 5 %. Denna utveckling framträder — låt vara med
växlande styrka — i våra kommersiella förbindelser med samtliga sydamerikanska
republiker. Trots ömsesidig varuknapphet visade handeln med
dessa länder en påfallande stor ökning även under fjolåret. Efterföljande
tabell ger en föreställning om denna utveckling såvitt gäller några av de
viktigaste länderna.

Sveriges handel	med några	av de	viktigaste	latinamerikanska	länderna.
		(milj. kr.)
							Totalom-
Land		Införsel			Utförsel		sättning
	1939	1945	1946	1939	1945	1946	1946
Argentina ....	...... 48	108	218	34	91	128	346
Brasilien......	...... 38	66	122	15	41	74	196
Chile.........	...... 41	17	37	4	8	18	55
Mexiko.......	...... 17	6	20	9	21	31	51
Venezuela ....	...... 1	1	28	2	6	18	46
Uruguay ......	...... 7	15	23	6	9	12	35
Colombia.....	...... 6	2	12	5	8	20	32

Även med Spanien och Portugal företedde vårt varuutbyte en stark stegring
under 1946 jämfört med såväl 1939 som 1945. Såväl från myndigheter
som från företag och organisationer inom näringslivet har understrukits
betydelsen för vårt industriella och kommersiella liv av en ökad tillgång
på personer med goda kunskaper i särskilt spanska språket.

Det spanska språket påkallar emellertid uppmärksamhet icke enbart ur
nu angivna synpunkt. Spanskan är nämligen icke endast ett viktigt kommersiellt
världsspråk. Det är också ett av de förnämsta kulturspråken. 1600-talets europeiska kultur- och litteraturhistoria torde näppeligen med framgång
kunna studeras utan beaktande av det då mycket framträdande spanska
inflytandet. I modern tid ha spanska filosofer och samhällskritiker sådana
som Ortega y Gasset och Unamuno haft en banbrytande betydelse och
framträtt såsom bärare av starka humanistiska ideal. Även inom de syd -

Motioner i Första kammaren, nr 356.

amerikanska republikerna har framträtt en diktargeneration, som fullföljt
en energisk kamp för utbredningen av demokratiska tänkesätt.

Enligt undertecknads bestämda uppfattning är tiden inne för att den
svenska universitetsorganisationen utformas med hänsyn till den betydelse
som sålunda i skilda avseenden tillkommer det spanska språket. Snara åtgärder
tarvas för att möjliggöra en utvidgad undervisning och forskning inom
detta ämne, varigenom förutsättningar skapas för tillkomsten av lärare i
spanska i våra skolor. I annat fall är det fara värt att vårt land kommer
betänkligt i efterhand i förhållande till andra länder, som redan uppmärksammat
det spanska språkets vikt och betydelse och dragit de praktiska
konsekvenserna härav. Det synes mig icke lämpligt att statsmakterna avvakta
en eventuell omorganisering av undervisningen i romanska språk vid
de enskilda högskolorna i Stockholm och Göteborg. Det torde emellertid
vara till fyllest om tills vidare vid ett av statsuniversiteten inrättas en professur
med undervisningsskyldighet företrädesvis i spanska språket. Denna
lärostol synes böra upprättas redan fr. o. m. nästa budgetår. I professuren
bör av praktiska skäl jämväl ingå undervisningsskyldighet i italienska språket.
Med hänsyn till vad under remissbehandlingen anförts föreslår jag att
ifrågavarande professur förlägges till Uppsala universitet. I gengäld synes
den filologiska och litteraturhistoriska undervisningen i franska alltjämt böra
vara anförtrodd den nuvarande innehavaren av professuren i romanska
språk vid nämnda universitet.

Under hänvisning till det anförda får jag alltså hemställa,

att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 272
måtte besluta, att professuren i romanska språk vid universitetet
i Uppsala från och med den 1 juli 1947 uppdelas i dels
en professur i romanska språk, särskilt franska och provensalska,
dels ock en andra professur i romanska språk,
särskilt spanska och italienska, ävensom

att riksdagen måtte vidtaga härav påkallade ändringar i
anslagsberäkningarna för Uppsala universitet.

Stockholm den 7 juni 1947.

Harald Nordenson.