Motioner i Första kammaren, nr 353 (Motion 1951:353 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, nr 353.

Nr 353.

Av herr Karlsson, Gottfrid, m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till livsmedelsstadga m. m.

Konsumenterna följa med allra största intresse frågor sammanhängande
med en rationell lösning av distributionsfrågorna. För att positivt
medverka i detta arbete ha Landsorganisationen och Kooperativa förbundet
tillsatt en särskild kommitté, vilken bl. a. haft sin uppmärksamhet
riktad på den stora betydelse, som en modern livsmedelslagstiftning har
för en rationell lösning av distributionsproblemen. Kommittén framhåller,
att en rätt bedriven rationalisering på detta område bör kunna
befrämja en utveckling, som leder till lägre levnadskostnader för konsumenterna,
samtidigt som lagstiftningen skapar garanti för att distributionen
av livsmedel sker under hygieniskt betryggande former.

När huvudparten av livsmedlen såldes oförpackade och när moderna
förvarings- och expedieringsmetoder ej voro kända, sökte man förebygga
de hygieniska olägenheterna bland annat genom att förbjuda gemensamhetshandel
med sådana varor, som kunde tänkas skada varandra.
Detta ledde till att man fick särskilda butiker för mejeriprodukter, köttoch
charkuterivaror, fisk osv. Numera finns det andra metoder för att
skydda varorna. Den mest uppmärksammade är att livsmedlen förpackas
på ett hygieniskt betryggande sätt. Genom den utveckling, som skett på
bland annat kylförvaringens och ventilationens områden, är det emellertid
numera också möjligt att i en och samma lokal förvara och försälja
oförpackade varor av skilda slag utan att de skada varandra eller taga
skada av andra varor.

Förpackade livsmedel få enligt lagförslaget säljas
i vilka butiker som helst.

I det förslag till livsmedelsstadga, som nu föreligger, har man tagit
hänsyn till den utveckling, som skett på förpackningsområdet, genom att
införa följande bestämmelse: ”Livsmedel, som inneslutits i förpackning
av beskaffenhet att bereda livsmedlet erforderligt skydd mot förorening,
fukt och annan påverkan utifrån, får saluhållas i samma lokal som andra
varor av vad slag som helst”. Denna bestämmelse är betydelsefull ur
distributionsekonomisk synpunkt, eftersom full frihet beredes handeln
att i en och samma lokal sammanföra varor frun olika branscher, under
förutsättning, att livsmedlen äro förpackade på ett hygieniskt betryggande
sätt. Förutom att distributionen härigenom kan förbilligas, innebär
det påtagliga fördelar för konsumenterna att i en och samma butik kunna
köpa varor av olika slag.

Motioner i Första kammaren, nr 353.

Försäljning av lösviktsvaror regleras av de lokala
hälsovårdsmyndigheterna.

h örpackningsfrågan är emellertid ej slutgiltigt löst för vissa livsmedel.
Detta galler till exempel grönsaker och rotfrukter och i viss utsträckning
bröd, mjölk, iisk, färdiglagad mat och köttvaror. Det kan också ifrågasättas,
om en del av dessa varor kunna förpackas utan att priset till
konsumenterna härigenom förhöjes i icke önskvärd omfattning. Beträffande
oförpackade livsmedel överlåtes enligt förslaget (§ 102) åt de
lokala hälsovårdsmyndigheterna att som hittills utfärda föreskrifter om
”begränsning av de varuslag, som saluhållas i vissa slag av livsmedelslokaler.
..”. Detta innebär dels att gemensamhetshandel med två eller
flera slags oförpackade livsmedel kan förbjudas, dels att förbud kan
utfärdas mot försäljning av andra varor i lokaler, där oförpackade livsmedel
säljas.

Ett av de mest omdiskuterade fallen är gemcnsamhetshandeln med kött
och grönsaker. Inom ett flertal hälsovårdsområden är det för närvarande
förbjudet att saluföra dessa varor tillsammans. Motiveringen är att sjukdomsalstrande
bakterier kunna överföras från grönsakerna till de animala
livsmedlen. Icke i något enda fall har det kunnat bevisas, att sjukdom
uppstått av denna anledning.

De sakkunniga ha i sitt förslag (§20) infört en bestämmelse om att
dylik gemensamhetshandel skulle vara tillåten. Departementschefen har
låtit denna bestämmelse utgå, men framhåller i propositionen (s. 131)
att ”förbud mot att till exempel kött och grönsaker säljas i samma butik
ej bör komma i fråga”. Som motivering anföres bland annat att ”ett
sådant förbud ej kan anses påkallat ur hygieniska synpunkter, medan det
å andra sidan skulle medföra en ur konsument- och rationaliseringssynpunkt
oläglig splittring av samhörande varor i olika butiker”.

Motionärerna dela denna uppfattning, men anse, alt frågan om försäljning
av lösviktsvaror är så betydelsefull, att det i stadgan tydligt bör
utsägas, att sådan försäljning bör få äga rum under förutsättning, att
lösviktsvarorna förvaras och expedieras på ett hygieniskt betryggande
sätt. Frågan gäller nämligen ej endast gemensamhetshandel med kött och
grönsaker. Med den utformning, som bestämmelsen nu har fått, kunna
de lokala hälsovårdsmyndigheterna förbjuda till exempel att lösviktsmjölk,
bröd, frukt m. m. få säljas tillsammans med andra livsmedel eller
övriga varor.

Nya metoder för förvaring eliminera hygieniska olägenheter.

Med de möjligheter, som nu finnas till ventilation, kylförvaring m. m.,
kunna livsmedel förvaras under hygieniskt betryggande förhållanden.
Redan nu är det sålunda möjligt att förvara t. ex. fisk så att fisklukten ej

Motioner i Första kammaren, nr 353.

märkes eller inverkar oförmånligt på andra varor i butiken. Det är också
möjligt att i självbetjäningsbutiker eller andra livsmedelsbutiker förvara
och expediera lösviktsmjölk på ett mera hygieniskt sätt än hittills i de av
hälsovårdsmyndigheterna godkända mjölkbutikerna. Med största sannolikhet
komma ännu bättre metoder att förvara och expediera dessa slag
av varor att ufexperimenteras. Det är under sådana förhållanden ej försvarligt
att lokalt utfärdade bestämmelser skola kunna förhindra en
sådan utveckling. Det väsentliga ur hälsovårdssynpunkt är att varorna
förvaras och expedieras på ett hygieniskt betryggande sätt, och att så
sker böra de hälsovårdande myndigheterna övervaka.

Risk för fördyrande branschuppdelning av handeln.

Om de lokala hälsovårdsmyndigheterna som hittills i stort sett skola få
utfärda bestämmelser om vilka varor som få saluföras tillsammans, kan
detta leda till en icke önskvärd fördyrande branschuppdelning av handeln.
Erfarenheten visar, att både lokaler och personal kunna utnyttjas mera
rationellt och att distributionskostnaderna därigenom kunna nedbringas,
om frihet råder beträffande sorteringen av varor. Ett exempel härpå är
den s. k. lanthandeln, som arbetar med stor varusortering — livsmedel,
husgerådsvaror, järnvaror, manufakturvaror, färger in. m. — och i allmänhet
med lägre kostnader än branschuppdelade butiker.

I propositionen framhålles (s. 129) att avsikten ej är att hindra tillkomsten
av eller söka få bort denna typ av butiker, eftersom den av
ekonomiska skäl alltjämt synes vara nödvändig inom stora delar av
landsbygden. Det är emellertid lika angeläget att varudistributionen förbilligas
i tättbebyggda samhällen, varför handeln även där bör beredas
samma frihet beträffande varusorteringen.

Självbetjäningsbutikerna, som under senare år vunnit allt större spridning
och uppskattning här i landet, bygga på idén att de mest skiftande
varuslag saluhållas i en och samma butik. Det vore synnerligen olyckligt,
om denna distributionsform skulle hindras i sin utveckling genom att
hälsovårdsmyndigheterna utfärdade bestämmelser om begränsning av
varusorteringen.

Enhetliga lokala livsmedelsordningar önskvärda.

Enligt § 102 punkt a i lagförslaget skola de lokala hälsovårdsmyndigheterna
utfärda föreskrifter om ”beskaffenhet, inredning och utrustning
av lokal, fast saluplats eller fordon för försäljning eller servering av
livsmedel eller för framställning, beredning, förpackning eller förvaring
av livsmedel ävensom skötsel av dylik lokal, saluplats eller fordon
och däri befintliga redskap”. Enligt denna bestämmelse kunna således

Motioner i Första kammaren, nr 353.

hälsovårdsnämnderna föreskriva, hur varorna skola förvaras och expedieras
på ett hygieniskt betryggande sätt, och övervaka att så sker.

Det är emellertid av stor betydelse att dessa föreskrifter ej alltför
mycket avvika från varandra i olika delar av landet och att de utformas
så att de ej hindra utvecklingen på det butikstekniska området.
För att förebygga detta är det avsikten att upprätta ett förslag till livsmedelsordning,
som skall tjäna som mönster, när de lokala hälsovårdsnämnderna
skola utarbeta de inom varje hälsovårdsområde gällande
förordningarna.

Samarbetsråd.

De sakkunniga ha i sitt betänkande föreslagit, att ett samarbetsråd
för livsmedelshygien skulle bildas med representanter för de hygieniska
myndigheterna, livsmedelsindustrien, livsmedelshandeln och
konsumenterna. Detta råd, som endast skulle ha rådgivande befogenheter,
skulle tillfrågas, så snart de lokala hälsovårdsmyndigheterna
önskade skärpa de föreskrifter, som rekommenderats i förslaget till livsmedelsordming.
I propositionen föreslås att samarbetsråd skola inrättas
länsvis och att dessa organ ej skola vara obligatoriska.

Enligt motionärernas uppfattning skulle ett centralt samarbetsråd
bättre kunna fylla ovan nämnda uppgifter än länsvis upprättade råd.
De senare skulle ej ha samma möjligheter att överblicka och följa utvecklingen
på det butikstekniska och butikshygieniska området som ett
centralt råd. Länsråden skulle också få svårare att medverka till att
enhetliga bestämmelser skapades i hela landet, eftersom de skulle vara
verksamma inom begränsade områden.

Motionärerna ha med intresse tagit del av de förslag, som nu framföras
till modernisering av livsmedelslagstiftningen, och hälsa med
största tillfredsställelse de väsentliga förbättringar, som förslaget innebär
gentemot nuvarande förhållanden. På ett par punkter skulle
emellertid enligt motionärernas mening ytterligare fördelar stå att vinna
genom några smärre avvikelser från vad som nu föreslås i proposition
nr 63.

Med stöd av ovanstående hemställa motionärerna,

att riksdagen måtte besluta följande ändringar i
propositionen:

att bestämmelsen i § 102 punkt c beträffande de lokala
hälsovårdsmyndigheternas rätt att utfärda föreskrifter
angående begränsning av de varuslag, som få saluföras
i vissa slag av livsmedelsbutiker, utgår;

Motioner i Första kammaren, nr 353.

att det tydligt utsäges i livsmedelsstadgan, att oförpackade
livsmedel få saluföras tillsammans med övriga
varor, under förutsättning att de förvaras så att de ej
taga skada;

att det likaledes tydligt utsäges, att andra varor än
livsmedel få saluföras i livsmedelsbutiker, under förutsättning
att de förvaras så att livsmedlen ej taga skada;

att i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag ett
centralt samarbetsråd för livsmedelshygieniska frågor
bildas.

Stockholm den 13 mars 1951.

Gottfrid Karlsson.

Axel Leander.

Emil Näsström.

Rud. Anderberg.

Lars Lindahl. Karl Aug. Johanson.

Axel Slrand.

Bengt Elmgren.